4 röster om svensk arbetarrörelses historia

Denna studiecirkel som hålls med stöd från ABF har pågått under hösten och går nu mot sitt slut. Kamrater från olika länder har läst och diskuterat tillsammans med kamrater från SKP och andra intresserade stockholmare. Vi har gjort nedslag mellan Kommunistiska manifestet och dagens situation för arbetarrörelsen. Vi har även tittat på filmen Ådalen 31. Flera historiska händelser har lett till jämförelser mellan svenska och utländska kamraters erfarenheter vilket varit mycket stimulerande. Här följer några debattinlägg.

Att bilda fackföreningar var viktigt.
Att bevara dem är ännu viktigare!

När jag läste annonsen om studiecirkeln i Riktpunkt blev jag intresserad. Tack vare mina tidigare erfarenheter av fackligt arbete ville jag bli mera bekant med andra länders fackliga historia. Under några veckor slukade jag ivrigt vad kamrater berättade om rörelser från väst till öst och från norr till söder av jordklotet.

En kväll bad kursledaren mig att berätta något om mitt hemland Iran. Jag lovade till nästa träff. Med hjälp av en kamrat och bläddrande i fyra, fem böcker om den fackliga rörelsen gjorde jag en rad anteckningar med viktiga datum. Förresten så ska man lägga till 621 år till varje datum eftersom den iranska tideräkningen börjar med år 621.

I början av 1900-talet växte den unga bourgeoisien fram i Iran, men den slogs tillbaka av despotismen, dvs den kungliga makten som ägde hela landet och representerade feodalismen. Det var en hård kamp för bourgeoisien i början medan kapitalismen i väst, dvs imperialismen, redan var på sin höjdpunkt. ”Imperialismen och den inre despotismen deformerade kapitalismen i Iran”, skriver Agahi A. i boken Irans kommunistiska parti (ITP-sympatisörer, Danmark 1997).

Avtalet om oljekällor mellan Storbritannien genom W.N. Darsi och Irans regering, dvs kungen, och avtalen om fiskeindustrin, tullar och vägar med tsarismen i Ryssland var orsaken till att den nyfödda kapitalismen i Iran blev en betjänt till utländskt kapital; bourgeoisien blev missbildad. Imperialismen exploaterade landet och kungahuset använde inkomsterna till eget nöje.

Miljontals bönder blev fattigare och tusentals människor blev arbetslösa. Folk reste utomlands för att hitta jobb, särskilt till Bakus oljeindustri i Ryssland. Där blev arbetarna bekanta med den ryska socialdemokratin. De bildade revolutionära grupper och hjälpte bourgeoisien att bekämpa despotismen. Revolutionära grupper inom arbetarklassen deltog i revolutionen Mashrooteh som tvingade kungen att skriva under och erkänna en konstitutionell monarki år 1905.

Det var dessa arbetare som bildade Rättvisepartiet år 1917 och tre år senare, 1920, bildades Irans kommunistiska parti.

I västländerna bildades fackliga organisationer och landsorganisationen först och sedan växte socialdemokratin och kommunistiska partier fram. Däremot bildade arbetarklassen i Iran först sitt parti och började sedan att organisera sig i fackföreningar. ”Det var det som skiljde arbetarrörelsen i Iran från västerländska rörelser”, skriver M.M. Mazdak i Donya (nr3/1993).

Arbetarrörelsen i Iran har en lång och blodig historia. Tusentals arbetare, jordbrukare, lärare, officerare, tjänstemän, vetenskapsmän, författare, advokater och konstnärer, unga som gamla, kvinnor som män arresterades, torterades och tvingades i exil och hundratals miste livet i kampen för demokrati, fred och rättvisa.

Den här korta skildringen berättar om den första fasen av arbetarrörelsen i Iran, alltså två decennier mellan 1900 och 1920. Det finns flera böcker som berättar om övriga faser. Jag hoppas och önskar att dessa böcker ska översättas till svenska.
Taghi Nikmanesh

Jag har länge undrat varför man talar om ”vild strejk”. Det borde heta ”spontan strejk”. Om vi inte ser upp då blir den som på något sätt stör samhället en ”terrorist”. Vi måste skapa ett språk som motsvarar våra tankar.
Angel Lizama. Chile

Jag arbetade först på apotek i en mindre stad innan jag kom till Santiago. Redan där arbetade jag fackligt. I Santiago arbetade jag som apotekstekniker på ett privat apotek – de flesta apotek är privata – mellan ?969 och ?973. Vi tekniker hade samma arbetsuppgifter men olika löner. Alla ville inte säga emot men vi var flera som kämpade mycket och vi lyckades att skapa berättigade lönegrupper för apoteksanställda över hela landet.När jag kom till Sverige fick jag bara läsa svenska i tre månader. Jag vill gärna utbilda mig till apotekare men det fanns ingen möjlighet. Jag arbetade på en fabrik istället. Jag var mycket intresserad av fackligt arbete men jag fick inget gensvar.
När jag ville berätta om Chile och Latinamerika blev jag kyligt bemött.
I Chile kämpade facket för de arbetandes intressen, här i Sverige blandas arbetarnas och företagarnas intressen.
Om lönen inte räckte till maten så blev det strejk i Chile.
Regina Chamorro

Regina Chamorro

Jag heter Maria och bor i Farsta med min 16-åriga dotter Ronja.
Jag är född i USA men uppvuxen i Sverige. Har också bott 14 år i Sovjetunionen.
Har här i landet arbetat under flera år som resurs och barnskötare på olika förskolor och som elevassistent i skolan. Har varit arbetslös sedan juni 2004. Är anställd som vikarie i ett bemannigsföretag och får arbete vid behov – andras behov, förstås.
Det är svårt att få anställning som barnskötare eller som elevassistent på grund av alla nedskärningar inom den offentliga sektorn. Jag har inte den erfarenhet som krävs för få ett jobb som barnskötare, har arbetat mest som elevassistent och det är det som jag trivs bäst med, men det finns nästan inga sådana tjänster kvar. Samtidigt så får inte alla elever den hjälp de behöver. Regeringen måste satsa mera pengar på barnen, de skall ju ta över samhället i framtiden.
Nu har det blivigt vanligt med aktivitetsgaranti för arbetslösa. Man skall acceptera att arbeta för a-kassa eller socialbidrag istället för en lön. De som får aktivitetsgaranti skall hänga gardiner och göra inköp åt de äldre, alltså det som hemtjänsten egentligen skall göra. Istället så borde man satsa på jobb inom den offentliga sektorn med en bra lön och rätt till fast anställning och heltidsarbete.
Trots de senaste två årens rekordvinster i företagen så investerar man inte i fler jobb. Tvärtom så fortsätter nedskärningarna på arbetsmarknaden. Många företag läggs ner och flyttas till låglöneländer.
LO-ledningen mobiliserar idag inte till kamp för rejäla lönehöjningar på vinsternas bekostnad utan argumenterar att löneökningen över konkurrentländers lönenivå bara ger inflation, lägre investeringar och färre jobb.
Samtidigt så fortsätter privatiseringarna inom den offentliga sektorn.
Det är dags för fackföreningarna att gå till attack och mobilisera sina medlemmar i kampen mot alla nedskärningar, för en rejäl lönehöjning för de lågavlönade, rätten till en fast anställning, rätten till heltidsjobb och 30 timmars vecka med bibehållen lön.
Alla kommunister och sympatisörer måste samarbeta för att aktivera så många som möjligt i denna kamp och i kampen för ett socialistiskt samhälle som är det ända samhällssystemet som kan garantera alla rätt till jobb.
Maria Walden