Det finns för mycket ångest i det här samhället. Givetvis finns det även ångest i andra, mer "primitiva" samhällen, och helt säkert fanns det ångest även tidigare. Likväl verkar den blivit mer framstående på senare tid. Inte vet jag ens om termen "panikångest" var känd för 100 år sedan. Det bör ha någonting med det nya ultrakapitalistiska megaindividualistiska samhällssystemet att göra. När "folkhemmet" försvann och individcentreringen blev lag så kanske inte alla "hann med i utvecklingen". Den personliga pressen blir större, inte minst i ett samhälle där det viktigaste just är personlig lycka och att personligen lyckas. Då arbetslöshet började ses som "naturlig" och det blev lika naturligt att barn ur samtliga samhällsklasser tvingades studera i samma antal år, utan att fördenskull bli garanterade arbete efter sina studier. De som faktiskt arbetar har arbetsdagar som är längre än rimligt, och stressen blir intensifierad, speciellt om man till råga på allt ska ta hand om barn och hushåll. Trots att marknadsekonomin skapar ett tänkande som helst inte sträcker sig särdeles långt fram i tiden, vilket främst märks i ungdomens nutidsinriktade värld, så finnes troligen en oro för framtiden där, och vad är mer ångestskapande än att inte veta att man har en trygg framtid? Numera gäller detta inte bara ungdomen, utan även de som snart pensioneras, vilka inte har någon aning om huruvida deras framtid är säkrad eller ej. Några enkla lösningar finns självfallet inte på detta problem, men jag tror nog att reformer i mer planekonomisk, arbetsrättsinrikade och kollektivistisk riktning, därefter det samhälleliga ansvaret delas upp, och det viktigaste är kollektivets bästa och inte individens temporära fiktiva välmående, skulle minska känslan av otrygghet och rotlöshet. En sak är säker; problemet kan inte lösas med piller och passivisering, även om man så idag försöker...
Oskar Augustsson
