Den 3 oktober 1940 hölls ett möte i Berlin mellan representanter för den tyska arbetsgivareföreningen och doktor Gustav Schlotterer, överdirektör i Hitlerregeringens finansministerium. Mötets syfte var att behandla Europäeische Gemeinschaft – den Europeiska Gemenskapen – som skulle komma att upprättas efter kriget. Dr Schlotterer anförde bl.a. följande:
”Länderna i norra och västra Europa har ett ekonomiskt system som ligger nära vårt eget, med i stort sett liknande sociala och ekonomiska strukturer. Länderna är också nära besläktade med oss när det gäller kultur, civilisation och ras, vilket betyder att det finns förutsättningar för Tyskland och dessa länder att upprätta en gemensam marknad och gemensamma nivåer på priser, inkomster och löner. En tull- och valutaunion mellan dessa länder och Tyskland är inte bara möjligt utan också önskvärt från ett ekonomiskt perspektiv.”
När han fick frågan ”varför behöver vi en Europeisk Gemenskap” svarade dr Schlotterer:
”Just för att vi vill skapa en rationell fördelning av arbetskraften i jordbruket och industrin, för att vi vill få de lägst möjliga produktionskostnaderna i Storeuropa. Det betyder att vi måste sluta med produktion som inte är hållbar.”
Ekonomiskt samarbete i det Nya Europa skulle ”genomföras med näringslivet”:
”Enligt vår mening kommer Storeuropas ekonomi att skapas genom initiativ från näringslivet. Som en stat kan vi naturligtvis sluta ekonomiska avtal. Men de kommet att bara vara abstraktioner om inte näringslivet genomför dem.”
Den enhetliga lönenivå som dr Schlotterer hänvisade till förblev naturligen ett av de främsta målen för direktörerna hos den Europeiska Gemenskap som utvecklades under årtiondena efter 1945. Men ett antal förhållanden gjorde det svårt att uppnå detta mål, bl a styrkan hos fackföreningarna och de kommunistiska partierna i Västeuropa och Sovjetunionens existens och de andra socialistiska ekonomierna i öst.
Trotts detta utsattes reallönerna i Västeuropa för en stadig nedgång från början sjuttiotalets slut. Denna utveckling intensifierades efter den kriminella raseringen av Sovjetunionen och upprättandet av EU. Tillsammans med alltmer stigande arbetslöshet har detta gjort att kapitalet kan pressa ner lönerna. Fackföreningarna i Västeuropa har de senaste tio åren gång på gång accepterat lägre löner och sämre arbetsförhållanden till priset av fortsatt anställning, men kapitalet ser dem fortfarande som det främsta hindret för att uppnå en minsta och gemensam lönenivå.
EU:s utvidgning 2003 gav kapitalet ny ammunition i dess angrepp på fackföreningar, löner och arbetsförhållanden. Frågan sattes på sin spets i en konflikt i Sverige som har hänskjutits till EU-domstolen i Luxemburg.
Laval-fallet – lönedumpning
År 2004 fick det lettiska företaget Laval un Partneri rätten att bygga en skola i Vaxholm, ett samhälle utanför Stockholm. Företaget satte upp ett svenskt dotterbolag, hämtade hit byggnadsarbetare från Lettland och betalade dem löner på omkring 30 % av de svenska avtalslönerna. De hade en arbetsvecka på 56 timmar.
Svenska Byggnadsarbetarförbundet begärde att Laval ingick ett kollektivavtal som skulle försäkra att de lettiska arbetarna fick svenska avtalslöner och arbetsförhållanden liksom sjukförsäkring och pension. Laval vägrade och fackföreningen beslöt i enlighet med svensk lag om blockad av arbetsplatsen. Andra svenska fackföreningar deltog, och Lavals dotterbolag tvingades gå i konkurs vintern 2004-2005.
Samtidigt stämde Laval fackföreningen vid den svenska arbetsdomstolen, som består av företrädare för både kapital och arbete. Företaget gjorde gällande att fackföreningens åtgärder stred mot EU-rätten av två skäl: de diskriminerade mot utländska företag, vilket är förbjudet enligt Romfördraget, och de hindrade den fria rörligheten för kapital och arbetskraft, två av EU:s hörnstenar.
Ett EU-direktiv från 1996 reglerar stationering av arbetare från ett EU-land i ett annat. I april i år beslöt den svenska arbetsdomstolen att direktivet är oklart och begärde att EU-domstolen yttrade sig. Detta är naturligtvis ett direkt erkännande att EU-lagen står över den svenska lagen.
Ett nytt direktiv från EU-kommissionären Frits Bolkestein diskuteras för närvarande i Bryssel men har försenats av vad massmedia kallar ”politiska motsättningar”. Sannolikt är detta direktiv i linje med dr Schlotterers förhoppningar och motsättningarna bör röra dess form men inte dess innehåll.
I september förklarade EU- kommissionären för den inre marknaden Charles McCreevy att kommissionen stödjer det lettiska företagets klagomål.
Marknadsföra EU-domstolens beslut
EU-domstolen förväntas inte komma med en dom i målet förrän i mitten av 2007. Varför behöver domstolen mer än två år för att besluta om en sådan grundläggande fråga för kapital och arbete i 25 länder?
Vi tror att huvudskälet är de problem som socialdemokraterna i Sverige och andra länder har. Det är uppenbart att Maastricht-avtalet är avsett för att möjliggöra dr Schlotterers gemensamma lönenivå och att Lavals inställning är i överensstämmelse med fördragets anda och bokstav. Det är svårt att förstå hur EU-domstolen skulle kunna komma fram till något annat.
När det svenska arbetarklassen 2004 röstade emot medlemskap i EMU förklarade socialdemokraterna dagen efter folkomröstningen att resultatet var uttryck för en ”marknadsföringsmiss”. De hade inte lyckats ”sälja” EMU-konceptet till arbetarklassen. De har samma problem nu. Hur skall de kunna marknadsföra EU-domstolens dom, om den nu som väntat blir till Lavals fördel?
Allmänt sett stödjer de europeiska socialdemokratiska partierna starkt Europeiska Unionen, och de svenska socialdemokraterna är särskilt entusiastiska. Det var en socialdemokratisk statsminister som ansökte om svenskt medlemskap i EU, ungefär ett år efter en valrörelse där frågan aldrig hade diskuterats. Mot slutet av folkomröstningen om medlemskap 1994 sålde statsministern Maastricht-fördraget som ”ett socialistiskt projekt”.
Nästa riksdagsval i Sverige skall hållas i september 2006. Opinionsundersökningar visar att en stor och växande majoritet både i arbetarklassen och bland småborgerliga svenskar är motståndare till EU. Om EU-domstolen dömde till Lavals fördel före valet skulle socialdemokraterna utsättas för politisk katastrof vid valurnorna. Socialdemokrater över hela EU skulle vara i samma situation.
Som nyss nämnts har fackföreningar i Västeuropa under senare
år flera gånger retirerat i kampen om löner och arbetsförhållanden,
inte minst i Sverige och Tyskland när General Motors anstiftade svenska
bilarbetare mot tyskar och vann betydande eftergifter från båda.
De nuvarande förhållandena i klasskampen i EU är definitivt
inte till arbetarnas fördel.
Det är troligt att socialdemokraterna och deras kollegor i EU- kommissionen försöker vinna tid i Laval-fallet och att de hoppas på två saker. Den ena är att arbetarklassen i Västeuropa kommer att ligga ännu sämre till i mitten av 2007 p g a högre arbetslöshet, fortsatt export av jobb till låglöneländer och fortsatt nedmontering av de nationella socialförsäkringssystemen, där socialdemokraterna ivrigt deltar. Det andra är att det nya direktivet från Frits Bolkestein inte kommer att vara formulerat som en alltför brutal konfrontation.
Om dessa förhoppningar infrias blir det mycket lättare för både socialdemokraterna och de borgerliga partierna att sälja EU-domstolens beslut. Ett av de främsta dragen i marknadsföringskampanjen har redan visat sig. Sveriges största morgontidning publicerar för närvarande en rad artiklar som uppmanar till solidaritet över gränserna, alltså svenska arbetare borde tillåta arbetare från Polen och andra liknande låglöneländer att delta i den allmänna välfärden.
Men det är en annan fråga om dessa förhoppningar verkligen kommer att infrias. Insikten om att EU är ett instrument för monopolkapitalet växer snabbt i många Västeuropeiska länder. Efter nederlaget för den nya EU-konstitutionen lät fransk TV och tidningen Le Monde göra en opinionsundersökning för att fastställa huvudskälen för fransmännens nej.
Resultatet visade att huvudorsaken var rädslan för arbetslöshet. Därefter kom ett djupt och intensivt missnöje med hela EU. De svenska socialdemokraterna beskrev det franska nejet som en chauvinistisk reaktion på att Turkiet skulle bli medlem i EU. Men opinionsundersökningen visade att den frågan hade liten betydelse, också bland minoriteten nej-röstare till höger.
Fascismens historiska kontinuitet
Det är uppenbart att det finns en kontinuitet mellan de kapitalistiska planerna för Europäische Gemeinschaft och Maastrichtfördraget, som ordnades av European Round Table. Samtidigt som kapitalismens allmänna kris fördjupats de senaste trettio åren har en ny och högre form av fascism utvecklats.
I substans liknar den tjugo- och trettiotalens fascism men den är på ett högre plan genom att vara global och inte begränsad till ett par länder. Den visar lite annorlunda taktik och metoder, men det är bara naturligt med hänsyn till hur klasskampen har utvecklats efter 1945. Jag måste understryka att denna nya fascism håller på att utvecklas men att den ännu inte har nått sin höjdpunkt. Vad som framför allt kan jämföras är följande aspekter.
Upphörande av den klassiska borgerliga demokratin
Under de fascistiska diktaturerna före det andra världskriget hade arbetarklassen och delar av borgerligheten inte längre ens en formell rätt att påverka hur staten styrdes. Och man hade ingen insyn i hur beslut fattades i regeringen.
I USA har i praktiken majoriteten av folket uteslutits från bestämmandet över staten. Men detta har institutionaliserats i Europeiska Unionens själva struktur. I nedstängningen av den borgerliga demokratin ingår massiva privatiseringar – ett frontalangrepp på den offentliga sektorn i EU och internationellt, genomfört av sådana organisationer som WTO, IMF och Världsbanken.
”Staten måste begränsas till enbart sina politiska och juridiska funktioner. Låt staten ge oss polis för att skydda hyggligt folk från kriminella, ett välorganiserat rättsväsende, en armé beredd när det behövs, en utrikespolitik i nationens intresse. Allt det andra – och jag menar också skolorna – måste återföras till individuella privata initiativ. Om man vill rädda staten, måste man överge den kollektivistiska stat som vi har råkat få och återgå till en Manchesterstat.”
Detta kunde ha sagts av vilken EU-direktör som helst men är i själva verket Benito Mussolini under valrörelsen 1921.
Intensifierad och utbredd integrering mellan staten och monopolkapitalet, ofta i form av gemensamma kommittéer som tar de viktiga besluten och formulerar strategin
I exempelvis Tyskland skrevs Schröders ”reformprogram” 2004 för det tyska socialförsäkringssystemet av Peter Hartz, personaldirektör för Volkswagen. Tredje Rikets återupprustningsprogram 1935-1936 skrevs av en direktör på I G Farben. Vi behöver inte utveckla i vilken omfattning monopolkapitalet har nästlat sig samman med statsapparaten i OECD-länderna.
Intensifierad utbredning av monopolkapitalet, fortsatt koncentration av makt och rikedomar i händerna på mindre än 1 % av befolkningen
Hänsynslös användning av våld när det krävs
Väpnad aggression i strid med internationell rätt och internationella avtal och konventioner rättfärdigas med hänvisning till högre stående principer, såsom den nazistiska doktrinen om överhögheten hos das Volk, kravet på nationell säkerhet eller behovet att skydda mot påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter i andra länder.
NATO-trupperna uppgår nu till omkring 3,2 miljoner män och kvinnor. Fascistarmén som invaderade Sovjetunionen 1941 hade 5,1 miljoner och ansågs då vara den mäktigaste i världshistorien. Med tanke på den enorma teknologiutvecklingen de senaste 64 åren, speciellt när det gäller elektronik och flyg, som gett bl.a. kärnvapen har NATO tveklöst en långt större ödeläggelsekraft än vad fascistarméerna hade 1941.
Vilket syfte har denna militärorganisation i en värld där ”kommunismen är död”? NATO har två syften: hålla folken i EU under kontroll när det blir nödvändigt och hindra ett återuppsving för den kommunistiska rörelsen i Östeuropa och f d Sovjetunionen.
Mysticism
Det ideologiska krimskrams som de fascistiska rörelserna i Italien, Spanien och Tyskland gav upphov till kan jämföras med den nu pågående demoniseringen av islam och de mörkhyade horderna som vill förstöra den västliga civilisationen. Produktion av denna typ av propaganda har blivit en betydelsefull del i den västliga mediaindustrin.
Mysticism finns också i hur ordet ”globalisering” används – globaliseringen som egentligen betyder imperialism. Globaliseringen har blivit en naturlag i media. Den beskrivs som en oundviklig utveckling utanför vår kontroll.
Den gamla och nya fascismen fokus är naturligtvis intensifierad exploatering av arbetarklassen – kärnan i fascismen
I detta ingår en allt större användning av slavar och halvt förslavade arbetare både i och utanför OECD-länderna liksom våldsamma angrepp – både juridiska och fysiska – på fackföreningarna.
Vi menar att Laval-målet har blivit en central del i kapitalets försök att upprätta en gemensam lönenivå i hela EU, och så småningom över hela den euroasiatiska landmassan, precis såsom I G Farbens direktörer drömde om när de byggde en anläggning för syntetiskt bränsle i Auschwitz. Vi uppmanar Europas kommunistiska partier att starta en samordnad informationskampanj om Laval-målet och försvara arbetarklassens rättigheter.
Peter Cohen
Internationell sekreterare och medlem i partistyrelsen
Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)