När vänsterpartiet började sin kongress i Göteborg den 5 januari kunde vänsterpartister glädja sig åt ett stort medialt intresse, direktsändningar via tv och alla de stora tidningsdrakarna på plats. Det mediala intresset upprätthölls under hela kongressen, fram till Lars Ohlys avslutningstal den 8 januari. Men därefter har mediernas intresset inte varit lika framträdande, därför att kongressen inte levererade vad media hade förväntat sig

V-kongressen levererade inte vad media hade hoppats på

Det mediala drevet hade förväntat sig en kongress full av motsättningar och ett parti i fullständig upplösning. Striderna skulle pågå i vartenda skrymsle och vrå i svenska mässan, förnyare mot traditionalister, feminister mot mansister, allas krig mot alla var medias förhoppning.
De mediala förhoppningarna grundade sig på att en stormig och motsägelsefull vänsterpartikongress skull hjälpa borgerligheten att parkera sig vid köttgrytorna i det kommande valet. Ett vänsterparti fullt av mottsättningar skulle ha svårare att kunna föra en framgångsrik valkampanj, var deras förhoppning.
Men alla dessa förhoppningar grusades när det visade sig att skillnaderna mellan det av dem omhuldade Vägvalvänster och de s.k. traditionalisterna inte var särskilt stora, man var i princip överens om det mesta. Besluten fattades med en övertygande majoritet, till sorg för kapitalet, borgerligheten och deras media därför att i deras planer ingår att angripa socialdemokraterna via ombud så att säga. Om vänsterpartiet tagit ett steg åt vänster skulle man kunna angripa socialdemokraterna för att hysa kommunistiska idéer och man skulle kunna upprepa någon form av ett historiskt kosackval. För är det någonstans den borgerliga och nyliberala politiken hör hemma så är det just i historien, i det förgångna.

Idag producerar vi mer än någonsin. Sverige och världen har aldrig varit rikare och allt vi producerar sker i samhällelig form. Ingen kan idag leva utanför samhället, idag är alla beroende av alla för sin överlevnad. Det gäller globalt och även lokalt. Men fortfarande låter vi oss styras av ett system som borde ha gått till den historiska graven för länge sen.
Vi ser det i form av den kapitalistiska globaliseringen, men vi ser det också här hemma i form av inskränkningar i demokratin, utveckling av förmyndarmentalitet och med den nya teknikens hjälp, övervakning av våra åsikter och handlande, allt i syfte att försvara ett till det förflutna dömt system.
Nu är modeorden ”kamp mot terrorismen”, men vad makthavarna egentligen menar och syftar till med sin kamp mot terrorism är att alla som vill förändra det här samhället är presumtiva terrorister, därför att de vill ha en verklig demokrati och ett samhälle fritt från kapitalisternas privilegier och utsugning, ett samhälle som grundar sig på rättvisa och jämlikhet. Ett sådant samhälle utesluter monopolkapitalets ägande av våra produktionsmedel. Det är detta samhällsalternativ kapitalet, dess medlöpare och borgerligheten hatar. Alla krav om avskaffandet av produktionsmedlen som privategendom stämplas som terrorism, liksom kraven om en demokrati på det arbetande folkets villkor.
Men som sagt, v-kongressen levererade inte vad mediedrevet hade hoppats på. Vänsterpartiet envisas med att hålla sig kvar till den till historien dömda politiken, i princip samma politik som man fört under de senaste femton åren, men nu inför valet upputsad med en radikal fernissa. Nu tog inte vänsterpartiets kongress det välbehövliga steget åt vänster som skulle behövas i svensk politik.
Medieflödet har efter kongressen istället inriktat sig på vänsterpartiets valplattform, och då främst förslaget om 200 000 nya arbeten inom offentlig sektor, vilket man försöker blåsa upp till ett närmast kommunistiskt förslag.
Vad media, liksom vänsterpartiet själv håller tyst om är att vänsterpartiet under en lång tid har understött och varit medansvariga för den politik som har inneburit att mellan 300 000 och 400 000 människor har fått lämna sina arbeten inom offentlig sektor. Pengarna som nedskärningarna inbringat har under samma tid överlämnats till storföretagen och kapitalisterna i form av skattesänkningar och ökade subventioner.
Vänster partiet skriver i sin valplattform ”Verksamheter som vård, skola, omsorg, kommunikationer, infrastruktur, samhällsservice och viktiga naturresurser ska ägas gemensamt.” Vidare ”Det är hög tid att sätta stopp för ytterligare privatiseringar och avregleringar i den gemensamma sektorn och ta strid om ägandet och makten över jobben.”
Vi kan bara instämma och hoppas att vänsterpartiet den här gången menar allvar, för den gångna tiden präglas mest av den omvända politiken.
Vänsterpartiet har i sin iver att understödja den socialdemokratiska regeringen skrivit under en uppgörelse med regeringen att den offentliga sektorns andel av BNP skall minska och genomfört skattesänkningar som kostat den offentliga sektorn 35 miljarder. Det är miljarder som främst kommit de rika till del. Man har sålt ut statliga företag till ett värde av nära 200 miljarder, bl.a. Nordbanken, Telia, och Assi-Domän. Dessutom har man genomfört en hel del avregleringar som gett kapitalet och storföretagen mer makt över våra liv.
Låt oss nu bara hoppas att vänsterpartiet inte en gång till är beredd att sälja sin politik, för att en ministerpost hägrar för Lars Ohly, för sina ministerdrömmar sticker han inte direkt under stol med.
Därför: Sverige, liksom världen i övrigt, behöver en politik som kan skapa en värld i social rättvisa, en sån politik står Sveriges Kommunistiska Parti för, och inget skulle glädja oss mer än om vi blir fler i den kampen.
Jan Jönsson .