Europarådet antog den antikommunistiska pamfletten i en omröstning
den 26 januari. 85 rådsmedlemmar röstade för, 50 emot och 16
lade ner sina röster.
Den två tredjedels majoritet som skulle behövts för att Europarådets
antikommunismkampanj skulle gått vidare som en rekommendation för
politisk handling till de europeiska ländernas parlament kom alltså
inte till stånd. Men därmed är inte faran över.
Europarådet kommer nu att försöka få stöd för
sin kampanj i EU-parlamentet. Det betyder för oss kommunister och alla
demokrater att kampen mot historieförfalskning, för demokrati och
yttrandefrihet måste fortsätta och intensifieras. I skrivande stund
är ännu inte känt hur de olika ländernas representanter
i Europarådet röstade. Riktpunkt återkommer med mer information
i nästa nummer.
Den 28 februari 1933, klockan 11, sammanträder Hitler med sina ministrar
i ett särskilt möte. Regeringen antar en nödförordning med
den vilseledande titeln ”Till skydd för folk och stat”.
I den heter det:
”På grundval av Artikel 48, 2 § i Riksförfattningen förordnas
följande till försvar mot kommunistiska statshotande våldsakter:
…Inskränkningar av den personliga friheten, rätten till fri
åsiktsyttring, inklusive pressfriheten, förenings- och församlingsrätten,
ingrepp i brev-, post-, telegrafi- och telefonsekretess, anordningar för
husrannsakan och för beslagtagande samt begränsandet av egendom även
utanför de annars för detta gällande lagliga gränserna är
tillåtna. Dödsstaff ska gälla för…högförräderi…mordbrand…”
Denna lag instiftades dagen efter mordbranden som Hitlers stormtrupper SA tände
i riksdagshuset i Berlin under den genomskinliga förevändningen att
kommunisterna var de skyldiga. En psykiskt sjuk person, Van der Lubbe, som inte
hade någonting att göra varken med branden eller med kommunisterna,
erkände sig skyldig till dådet.
Hitlerregeringen hade konstruerat sin anledning att kunna utropa undantagstillstånd
i landet. Undantaget gällde under Hitler-diktaturens 12 år vid makten.
Alla senare fascistiska terrorlagar knyter an till ovannämnda nödförordning.
Systematiskt, på bred front, terroriserar den fascistiska regeringen nu
alla sina motståndare.
De styrande kretsarna inom kapitalet observerar denna utveckling med tillfredsställelse.
Krossandet av arbetarrörelsen, splittringen och oskadliggörandet av
alla demokratiska krafter är i deras ögon en förutsättning
för att kunna befästa sitt klassherravälde och för förberedelsen
och genomförandet av deras aggressiva krigsplaner. Främst förväntar
de sig av Hitler-regeringen likvideringen av KPD, Tysklands Kommunistiska Parti.
Detta är autentisk historia från 1933. Kan man undgå att dra
paralleller till vår tid?
Ser någon liknelser till de så kallade antiterrorlagarna som för
närvarande i iltempo instiftas i vårt land, i EU och runt om i världen?