Det senaste halvåret har Västmakternas oro riktats mot Iran. Både Bushregimen och EU-ledarna har gång på gång varnat för att Iran utvecklar kärnvapen och kommer att ”destabilisera Mellanöstern”.
Till skillnad från Iran har Israel inte undertecknat det internationella avtalet om icke-spridning av kärnvapen. Men Israels stora arsenal med kärnvapen verkar inte bekymra någon i Washington, London, Bryssel eller Stockholm. Inte heller Indiens och Pakistans kärnvapen skrämmer västledarna. Naturligtvis diskuterar de sällan, om ens någonsin, USA:s gigantiska kärnvapenarsenal och president Bushs uttalade avsikt att använda denna när han finner det vara lämpligt.
Så varför är Iran ett sådant hot? USA och Israel letar
uppenbarligen efter en ursäkt att angripa Iran – av flera skäl:
• Enligt uppgift kommer Iran att öppna en internationell oljebörs
med priser i euro istället för dollar. Detta skulle vara en katastrof
för USA:s ekonomi, som vi förklarade i Riktpunkt ifjol. Saddam Husseins
beslut 2000 att sälja olja i euro var en av huvudfaktorer bakom USA:s beslut
att angripa Irak 2003.
• Iran har omfattande oljefyndigheter som liksom Iraks måste kontrolleras
av västföretagen i enlighet med de nyliberala budorden.
• Iran är också en strategisk nyckel till kontrollen över
såväl Mellanöstern som Centralasien.
• En permanent amerikansk militär närvaro i Iran skulle få
bort ett av de stora hindren för expansion av Israel österut.
Men dessa skäl är inte avsedda för allmän konsumtion. Iran måste därför framställas som en undergrävande bråkstake som stödjer terrorism runt om i världen och eftersträvar ett globalt muslimskt herravälde. Som vi rapporterade förra året har Israel försvarsministerium förklarat att om Iran skaffar kärnvapen så är Israels själva existens hotad.
Hot om ett kärnvapenangrepp
USA:s krigshetsande mot Iran går tillbaka till shahens fall 1979. Hotet kom klart och tydligt 2003 från John Bolton, nu amerikansk FN-ambassadör. Omedelbart efter USA:s kriminella angrepp mot Irak beordrades Bolton av Bush att upprätta Proliferation Security Initiative (PSI), som har tillåtelse att kränka FN-traktaten och internationell rätt i allmänhet. PSI motiverades med att ett antal oidentifierade nationer ”kringgår gällande lagar, avtal och kontroller av kärnvapenspridning”.
I juni 2003 förklarade Bolton för den amerikanska kongressen:
”Även om vi framhåller fredliga och diplomatiska lösningar när det gäller spridningshotet, vilket president Bush har sagt kontinuerligt, så utesluter vi inga alternativ...Samtidigt som vi vidhåller diplomatisk dialog där detta är möjligt måste USA och dess allierade vara villiga att utnyttja mera robusta medel, såsom 1) ekonomiska sanktioner, 2) förbud och beslag och 3) som fallet Irak visar, förebyggande militära åtgärder där det behövs...Iran påstår att dess kärnprogram är fredligt och bedrivs i öppenhet men vi är övertygade om motsatsen.”
Iran följer icke-spridningsavtalet
Oavsett Bushregimens övertygelse är sanningen om Iran kärnprogram en helt annan.
Fysikern James Gordon Prather har arbetat som specialist i frågor som rör den nationella säkerheten på amerikanska Federal Energy Agency, Energy Research and Development Administration, Departement of Energy, Office of Secretary of Defense och Department of the Army. Dr Prather har också varit assistent åt senatorn Henry Bellmon, republikan från Oklahoma och medlem i senatens energiutskott och anslagsutskott. Dr Prather har tidigare arbetat som kärnvapenfysiker vid Lawrence Livermore National Laboratory i Kalifornien och Sandia National Laboratory i New Mexico.
Följande information kommer från flera av James Prathers artiklar.
Mohamed Elbaradei är generaldirektör för Internationella Atomenergiorganisationen (IAEA). Organisationens uppgift är ”att utveckla och utvidga atomenergins bidrag till fred, hälsa och välstånd i hela världen” och säkerställa att dess medverkan inte används för militära syften.
IAEA:s säkerhetsprogram är utvecklat för att kärnmaterial ”inte skall utnyttjas för militära ändamål”.
Icke-spridningsavtalet (NPT) kom till 1968 och har tre huvudsyften:
• att förhindra spridningen av kärnvapen och kärnvapenteknologi
• att bidra till fredlig användning av atomkraften
• att stödja målet om allmän och fullständig nedrustning.
Alla stater som har undertecknat NPT, inklusive Iran, förutsätts också underteckna IAEA:s säkerhetsprogram för att försäkra de andra staterna om att kärnmaterial inte förs från fredlig användning över till produktion av kärnvapen. Iran har undertecknat programmet och följer det.
I december 2003 undertecknade Iran ett tilläggsprotokoll till säkerhetsprogrammet och har helt och fullt följt detta. Iran har gett IAEA alla detaljer om tidigare och pågående åtgärder när det gäller kärnenergin, som nästan helt och hållet var i enlighet med NPT.
Iranierna var förståligt nog bekymrade att USA och Storbritannien skulle göra samma föreställning som före anfallet mot Irak, med förevändningen att Iran försöker få kärnvapen. De tog kontakt med Frankrike, Tyskland och Storbritannien (den s.k. EU-trojkan eller ”E3/EU”) i förhoppningen att dessa länder skulle övertala Bush och Blair att avstå från ett anfall.
Parisavtalet – ett tillfälligt arrangemang
Iran och E3/EU kom den 15 november 2004 överens i Paris om ett avtal. I avtalet anges bl a:
”E3/EU och Iran bekräftar sina åtaganden enligt NPT. E3/EU erkänner Irans rättigheter enligt NPT, utnyttjade i enlighet med landets skyldigheter enligt konventionen utan diskriminering.
Iran bekräftar att, i enlighet med artikel II i NPT, landet inte försöker eller kommer att försöka få kärnvapen. Iran åtar sig att fullt och öppet samarbeta med IAEA. Iran kommer att fortsätta att frivilligt genomföra tilläggsprotokollet i avvaktan på ratifikation.
För att bygga ytterligare förtroende har Iran frivilligt beslutat att fortsätta och utöka sitt upphävande av alla åtgärder som rör anrikning och bearbetning av uran.
IAEA kommer att notifieras om detta upphävande och inbjudas till att bekräfta och övervaka det. Upphävande kommer att genomföras i sådan tid att IAEA kan bekräfta i november för styrelsen att det har trätt i kraft. Upphävande kommer att pågå medan parterna förhandlar för att nå en ömsesidigt acceptabel överenskommelse på lång sikt.
E3/EU erkänner att detta avbrytande är en frivillig förtroendeskapande åtgärd och inte en rättslig skyldighet (undertecknads kursivering).”
Av detta framgår tydligt att om Iran återupptar anrikningen av uran är detta inte ett brott mot avtalet med EU. När E3/EU ”bekräftar Irans rättigheter enligt NPT” godtar de att Iran har rätt att anrika uran för fredliga ändamål. De godtar också att Iran inte har någon rättslig skyldighet att inte göra det.
Iran fick aldrig några försäkringar från E3/EU att de skulle försöka pressa Bush och Blair att hindra ett nytt krig. Men Iran fortsatte att försöka få dem till detta.
Den 23 mars 2005 erbjöd Iran att E3/EU skulle få ”objektiva garantier” med ett löfte om att det inte skulle finnas någon möjlighet att anrika uran i framtiden. Iran erbjöd sig också att gå med på fortlöpande kontroller med IAEA-inspektioner på plats.
Enligt Prather ”erkände EU/E3 inte ens att man hade fått Iran erbjudande, detta efter att ha blivit synnerligen hårt pressade av USA – än mindre erbjöd man i sin tur de säkerhetsgarantier som Iran hade efterfrågat”.
”Iran har tillåtit El Baradei och hans IAEA-inspektörer att besöka nästan varenda plats, se nästan allt och förhöra nästan varenda en som har den minsta kopplig till Irans kärnprogram. Natten innan El Baradei emottog Nobels fredspris i december 2005 konstaterade han att inget bevis hade funnits för att något kärnmaterial användes – eller hade använts – i militärt syfte” (undertecknads kursivering).
Med andra ord: IAEA-inspektörerna som Iran tillät att undersöka kärnanläggningarna enligt landets internationella åtaganden fann inget som tydde på att Iran någonsin har haft ett kärnvapenprogram.
Tyvärr finns det åtminstone en femtio procentig risk för att
Iran kommer att angripas av USA och med eller utan Israel. Risken skulle minska
väsentligt om journalister i massmedier började skriva sanningen om
Iran och landets kärnenergiprogram. Fakta i fallet kan hämtas från
Prathers arkiv på www.antiwar.com
av vilken journalist som helst med tillgång till Internet.
PC