Nu närmar sig Första Maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag.
År 1889 ägde Andra Internationalens första kongress rum i Paris.
Den amerikanska delegationen föreslog att första maj fortsättningsvis
skulle bli den internationella arbetarrörelsen dag för manifestationer.
Förslaget antogs och första maj manifesterades första gången
redan året därpå, 1890. Det blev en högtids- och kampdag
som firas av arbetarrörelsen, både dess fackliga och politiska gren,
runt om i vår värld. I vissa länder kämpar man för
grundläggande fackliga och demokratiska rättigheter, i en del länder
är det olagliga manifestationer och i andra länder är det förenligt
med risk för liv och lem att delta i första maj-firandet.
I Sverige är det en allmän helgdag sedan 1939 och har under alla år
firats med manifestationer och möten av arbetarrörelsens organisationer.
Så kommer att ske även i år, trots motstånd från
högerkrafterna som under senare år har intensifierat sina attacker
mot en kämpande arbetarrörelse. Det har gjorts på olika sätt.
En del har förklarat att klasserna i Sverige har försvunnit och därmed
är behovet av att demonstrera och manifestera på en speciell kampdag
för det arbetande folket borta. Andra påstår att ideologierna
är döda.
Även krafter inom arbetarrörelsen har försökt att legitimera
högerns attacker och föreslagit att i stället för att präglas
av kamp- och stridsvilja ska Första maj bli en dag för familjefest.
Det är idéer som har sina rötter i socialdemokratins klassamarbetspolitik
och i den enighet som ofta manifesteras i riksdagen om den nyliberala politiken
som enda vägen i en globaliserad ekonomi. Det är tyvärr idéer
som även har smittat av sig på det arbetande folkets främsta
klassorganisationer, fackföreningsrörelsen.
Dagens Nyheter skrev vid förra årets Första maj ”Är
det ett slags teater som arrangeras till minne av den tid när arbetarrörelsen
demonstrerade för bättre arbetsvillkor och demokratiska rättigheter?”
och ” Det är en dag när de behöver den gamla bilden av
en kamp mellan arbete och kapital. Pjäsen är så skriven att
något saknas utan direktörerna och de rika” vidare ”
Felet med första maj är att det är en dag som underblåser
illusioner om i vilken riktning lösningarna ska sökas. Vi behöver
inte färre kapitalister utan fler.”
Det ger en ganska bra bild av det motstånd som högerkrafterna driver
mot Första maj och arbetarrörelsens kamp överhuvudtaget. 1890
var huvudkravet 8 timmars arbetsdag, idag är det andra krav som kommer
att ställas på Första maj. Men nu som då gäller kampen
mot arbetsköparnas envälde och den politik dom vill tvinga på
oss för att kunna skörda ohämmade profiter, men också mot
den imperialistiska utplundring som sker över stora delar av världen.
I dom fackliga demonstrationerna blir det den något diffusa huvudparollen
”Alla ska med. Så enkelt är det!” Inte helt lätt
att förstå, men med en positiv tolkning kan den uppfattas som att
LO kommer att tag i och arbeta mot det utanförskap som drabbar allt fler
människor. I synnerhet är våra invandrare utsatta för detta,
när dom förvägras den mänskliga rättigheten att arbeta
för sin och sin familjs försörjning.
Det kan också gälla alla dom äldre som, på grund av kommunala
besparingar, förvägras rätten till ett äldreboende och därmed
tvingas leva i isolering.
Även om huvudparollen är diffus så finns där andra paroller
som hela arbetarklassen kan ställa sig bakom. ”Arbete åt alla
– Nej till sänkta löner” är ett riktigt krav i synnerhet
med tanke på att 25 procent av folk i arbetsför ålder står
utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det är en situation som arbetsköparna
har utnyttjat och kommer att utnyttja för att försöka sänka
lönerna. Dessutom har dom använt det för att försämra
anställningsförhållandena. Nu är halva arbetsstyrkan hänvisade
anställningar i form av visstidsanställningar och provanställningar
eller är anställda av bemanningsföretag. Målet är
att ingen skall kunna känna sig säker på en anställning
för då minskar också riskerna för opposition mot arbetsköparnas
maktdominans på arbetsplatserna. Det är arbetsköparnas strategi
som även har anammats av byråkratin inom den offentliga sektorn.
”Rör inte kollektivavtalen!”
Därför är också parollen ”Rör inte kollektivavtalen!”
viktig. Det är inte bara den lönedumpning som EU strävar efter
som hotar kollektivavtalen och dom arbetsrättsliga lagarna, utan även
den nyliberala politik som förts av regering och riksdag har öppnat
vägen för en politik som direkt går arbetsköparnas och
storkapitalets ärenden.
LO ställer också parollen ”Alla behövs - Nej till en borgerlig
regering!” Det är en paroll vars slutled borde ändras till Nej
till borgerlig politik, därför att borgerlig politik går mot
det arbetande folkets intressen, oavsett om den förs av den borgerliga
alliansen eller den nu sittande röd-gröna alliansen, det har verkligheten
under de senaste åren visat.
Slutligen uppmanar LO till solidaritet ”Solidaritet gör en rättvis
värld möjlig!” Det är riktigt, solidaritet och kamp fodras
för att det arbetande folket skall kunna förändra världen.
En solidaritet som skall omfatta folken i tredje världen, arbetarklassen
i industriländerna, befrielserörelser och dom folk som idag bygger
socialismen i sina länder. En solidaritet som riktar sig mot högerpolitik,
nyliberalism, imperialism, monopolkapitalet och storfinansens inskränkningar
av de mänskliga rättigheterna. Det behövs en alternativ politik,
det behövs socialism. Därför skall vi manifestera och demonstrera
på Första Maj.
Slut upp i leden och gör en annan värld möjlig!.
Jan Jönsson .