”Vad känner ni till om den här affären?”, sade kungen till Alice.
”Inget”, sade Alice.
”Inget ÖVER HUVUD TAGET?”, vidhöll kungen.
”Inget överhuvudtaget”, sade Alice.
”Det här är mycket viktigt”, sade kungen och vände sig till juryn. De började just anteckna detta på sina griffeltavlor när den vita kaninen bröt in. ”O-viktigt, menar Hans majestät, naturligtvis”, sade han med en mycket respektfull röst, men rynkade på pannan och gjorde grimaser mot honom medan han talade.
”O-viktigt, naturligtvis, menade jag”, sade kungen hastigt och fortsatte att mumla för sig själv ”…viktigt, o-viktigt, o-viktigt, viktigt…”, som om han prövade vilket ord som lät bäst.
En del i juryn skrev ner ”viktigt”, andra ”oviktigt”. Alice kunde se det eftersom hon stod tillräckligt nära för att se deras griffeltavlor. ”Men det betyder inget alls”, tänkte hon för sig själv.
Kungen, som en tid hade varit sysselsatt med att ihärdigt anteckna i sin anteckningsbok, skrek just då till: ”Tystnad!”. Han läste upp från sin bok ”Paragraf Nummer Fyrtiotvå. ALLA PERSONER SOM ÄR MER ÄN EN MIL HÖGA MÅSTE LÄMNA DOMSTOLEN.”
Alla tittade på Alice.
”JAG är inte en mil hög”, sade Alice.
”Det är ni”, sade kungen.
”Nästan två mil hög”, tillade drottningen.
”Nå, jag tänker ändå inte gå”, sade
Alice. ”Hur som helst, det är ingen riktig paragraf.
Du hittade ju på den nu.”
”Det är den äldsta paragrafen i lagboken”, sade kungen.
”I så fall borde den vara Nummer Ett”, sade Alice.
Ur ”Kapitel 12, Alices bevis”, Alice i underlandet av Lewis Carroll
Sommaren 2002, medan anfallskriget mot Irak planerades, fick Condoleeza Rice
frågan från en amerikansk journalist hur Bushregeringen kunde vara
så säker på att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen,
eftersom det inte fanns några bevis för detta. Fröken Rices
svar gick ut på att ”bara för att det saknas bevis innebär
inte att vapnen inte finns där”.
Hösten 2002 förklarade DN-redaktörerna att Saddam Hussein måste störtas bl a ”eftersom vi vet att han har massförstörelsevapen”. Vad som är källan till denna kunskap har aldrig angivits.
Den 2 maj 2003 satte kung George Bush II på sig sin jetpilotoverall, poserade på däcket till ett amerikanskt hangarfartyg som låg för ankar utanför San Diego, och förklarade ”Mission Accomplished” – ”uppdraget slutfört”, vilket betydde att USA och den brittiske brottskumpanen hade slutfört sin gärning i Irak. Vad som sedan hänt visar dock att påståendet var förhastat.
Den 9 mars 2006 påstod Condoleeza Rice att ”Iran är terroristernas centralbank” i Mellanöstern. Hon gav inga bevis till stöd för anklagelsen.
Hon tillade: ”Vi har troligen ingen större utmaning från något enda land än från Iran, vars politik syftar till en utveckling i Mellanöstern som är 180 grader annorlunda än den som vi vill ha.”
Den 12 mars 2006 hävdade kung George Bush II att vägbomberna i Irak tillverkas med delar från Iran. Föregående vecka hade försvarsminister Donald Rumsfeld förklarat att medlemmar i Irans revolutionsgarde bekämpar amerikanska trupper i Irak.
Den 14 mars 2006 rapporterade nyhetsbyrån Reuters om en genomgång i Pentagon som hölls av den amerikanske marinkårsgeneralen Peter Pace, som är ordförande i USA:s högsta militärledning. Pace tillfrågades om han hade några bevis för de påståenden som hade kommit från Bush, Rice och Rumsfeld. Han svarade: ”Jag vet inte.”
I samma artikel rapporterade Reuters att det enligt Rumsfeld är svårt att bevisa att den iranska regeringen är inblandad i Irak.
I mitten av februari 2006 skrev tidningen Washington Post att Condoleeza Rice meddelat att den amerikanska regeringen skall spendera 85 miljoner dollar (ca 670 miljoner kronor) ”för att stödja kampen för frihet i Iran”. I summan ingår bl a bistånd till s k frivilligorganisationer och exiliranier som godkänts av National Endowment for Democracy, som styrs av CIA och ihärdigt verkar för att se till att Kuba och Venezuela snart får frihet och demokrati.
Skärpt säkerhet i Iran
Rices uttalande har tyvärr lett till att den iranska regeringen sett sig tvungen att förhöra och gripa s k aktivister för mänskliga rättigheter, som en del i allmän skärpning av landets säkerhet.
En iransk aktivist vid namn Emad Badhi citerades i en artikel i Washington Post den 14 mars 2006. Han och två andra aktivister hade bjudits in till ett ”arbetsseminarium om mänskliga rättigheter” i Dubai, arrangerat av International Center on Nonviolent Conflict – ännu en CIA-fasad. Till sin förvåning upptäckte de tre iranierna att det inte fanns några andra deltagare i seminariet, som var inriktat på ”folkliga revolter” i Serbien, Ukraina och andra länder.
”Vi pressas här (i Iran) både från hökarna i rättsväsendet och från den där idioten Bush”, förklarade Baghi för tidningen.
Under tiden fortsätter Bushregeringen och dess språkrör i Västmedia att anklaga Iran för att utveckla massförstörelsevapen och vara ett hot mot världsfreden. Som vi skrev i ett tidigare nummer av Riktpunkt har ordföranden för Internationella Atomenergikommissionen (IAEA) gång på gång understrukit att inspektörerna inte har hittat några bevis för att Iran har eller någonsin haft ett kärnvapenprogram.
USA har ändå lyckats tvinga IAEA att hänskjuta ”hela Iran-akten” till FN:s säkerhetsråd, där Bushs representant John Bolton säkert kommer att pressa på för att få fram en resolution som fördömer Iran.
Men enligt fysikern Gordon Prather, som är expert på framställning av kärnvapen, innehåller akten ”inte bara dokumentation om hur Iran frivilligt medverkar till IAEA-inspektionerna på ett sätt som går avsevärt längre än vad som krävs enligt de internationella avtalen utan också dokumentation om hur IAEA:s styrelse och dess enskilda medlemmar gång på gång har kränkt Irans rätt enligt organisationens stadgar och Icke-spridningsavtalet”.
Som konventionsstat till Icke-spridningsavtalet har Iran en ”oförytterlig rätt” att anrika uran för fredliga ändamål.
För att göra saken ännu mer förvillande för den som har ett gnutta sunt förnuft har kung George Bush II nyligen rest till Indien, som liksom Israel och Pakistan faktiskt har utvecklat kärnvapen och som inte har undertecknat Icke-spridningsavtalet. Bush lovade att USA skulle inleda ett samarbetsprogram om kärnteknologi med Indien.
Samma mönster
Vi ser ett lätt igenkännligt mönster av bedrägeri, hyckleri och ogrundade varningar om hot mot världsfreden och ”världssamfundet”. Svensk media fortsätter att okritiskt citera Condoleeza Rice och amerikanska experter om vilka djävulska planer som ayatollorna i Teheran har. Resultatet av detta mönster har i Irak blivit förskräckligt.
”Alla möjligheter finns på dagordningen”
Fram till omkring 1996 klassificerades USA:s kärnvapenarsenal i en särskild kategori, skilda från s k konventionella vapen som napalm, och fick bara användas efter direkt order från presidenten själv. Clintonregeringen utfärdade ett direktiv som upphävde skillnaden och i praktiken upprättade en enda sammanhållen arsenal av kärnvapen och andra vapen.
Den officiella politiken var dock fortfarande att USA skulle använda kärnvapen bara i självförsvar. Men 2001 års kärnvapenöversyn, som hade satts igång av Clinton, gjorde det möjligt att i förebyggande syfte använda kärnvapen mot en fiende som Washington menade förberedde en attack på USA.
Doktrinen om Gemensamma operationer med kärnvapen togs fram i mars 2005. Den öppnade vägen för en omfattande förebyggande användning av kärnvapen mot varje land som USA tror kan utveckla massförstörelsevapen vid något obestämt tillfälle i framtiden:
”En ansvarsfull säkerhetsplanering kräver förberedelse för hot som är möjliga men kanske inte troliga idag. Militärhistorien ger en tydlig erfarenhet: oförutsedda och irrationella konflikter inträffar. Militären måste vara beredd att möta våld och hot som finns eller snart kommer att finns – även när det inte finns några troliga omedelbara krigsscenarier. För att ha en maximalt avskräckande verkan mot massförstörelsevapen är det angeläget att krigsmakten är beredd att använda kärnvapen effektivt och att de amerikanska styrkorna är bestämda på att sätta in kärnvapen om det är nödvändigt för att hindra massförstörelsevapen eller som vedergällning.”
”Befälsrätten, kontrollen och samordningen måste vara tillräckligt flexibel för att starta ett kärnvapenkrig. Befälhavarna för de olika geografiska områden är ansvariga för kärnvapenoperationerna och har rätt att inte bara genomföra utan också själva fatta beslut som rör kärnvapnen.”
Budskapet är entydigt. Även om USA:s president måste godkänna ett förebyggande anfallskrig, och den nuvarande presidenten har mer än en gång sagt att ”alla möjligheter finns på bordet”, när kriget väl har startat då har de amerikanska befälhavarna ute i fält rätten – om inte skyldigheten – att sända iväg kärnvapnen när de själva bedömer det lämpligt.
Mänskligheten har aldrig stått inför sådana allvarliga faror som idag. Efter mer än 50 år med krigsekonomi och imperialistisk aggression står det kapitalistiska systemet mycket nära att vålla en global kärnvapenkatastrof.
Med stöd av ledarna för de europeiska NATO-länderna och media håller den amerikanska regeringen på med att tillverka ännu en klumpig förevändning för ett krig – ett krig som kan bil det sista av alla.
Det kapitalistiska systemet är inte bara grymt och omänskligt mot sina offer. Den förgiftande profitideologin har avhumaniserat och brutaliserat systemets ledare och anhängare i sådan grad att de är galna – i klinisk mening, alltså förlorat kontakten med verkligheten.
De tror uppenbarligen att de kan starta ett kärnvapenkrig som skall säkra
Mellanöstern för Västföretagen. Som en amerikansk överste
förklarade under Vietnamkriget, när hans trupper hade massakrerat
invånarna i en by och sedan utplånat den: ”We had to destroy
the village in order to save it.” (”Det var nödvändigt
att vi förstörde byn för att vi skulle kunna rädda den.”)
P C