Det s k tjänstedirektivet eller Bolkestein-direktivet (efter tysken Bolkestein
som skrev utkastet) om den fria rörligheten av tjänster inom EU har
sedan 2004 hängt som ett Damoklessvärd över de arbetande inom
EU. Tjänstesektorn är näringsgrenen som växer snabbast inom
EU, och kapitalet vill sedan länge maximera sina vinster genom avreglering
och social dumpning på detta område. Genom politisk och facklig
mobilisering kunde emellertid det gravt reaktionära förslag förra
året sopas från bordet.
Men i mitten av februari 2006 dök det upp igen i EU-parlamentet, något
omarbetat, men i kärnan det samma: udden riktas fortfarande mot kollektivavtalen
och fackliga rättigheter, lönedumpningen är det centrala syfte,
inlindat i orden om fri rörlighet och solidaritet.
Vid förra omröstningen förkastade EU-parlamentet direktivet med
hänsyn till den starka opinionen i många länder. Denna gång
godtog parlamentets majoritet med socialdemokraternas och de konservativas röster
det förslaget och påstod att det hade blivit mycket bättre och
att man de uppnått viktiga ”kompromisser”. Men det är
inte sant.
Sant är att den socialdemokratiska gruppen inom EU-parlamentet gjorde gemensam
sak med högerkrafterna och gick med på flera nya eftergifter. Direktivet
kommer att inleda en ny våg av avregleringar inom EU.
Bara ordet ursprungsland forsvann
En av de avgörande stridsfrågorna kring direktivet är ursprungslandsprincipen,
det vill säga frågan vilka regler, lagar och rättigheter som
ska gäller vid gränsöverskridande tjänster. Makthavarna
inom EU vill i näringslivets intresse att lagarna ska gälla från
ursprungslandet, alltså landet varifrån arbetskraften kommer, vilket
i klartext betyder lönedumpning. Kapitalet vill importera billig arbetskraft
från länder med svaga rättigheter för de arbetande och
på det viset kringgå kollektivavtal och rättigheter som arbetarrörelsen
tillkämpat sig i industriländerna.
Så var det vid den aktuella omröstningen i EU-parlamentet också
just ursprungslandsprincipen som omgavs med den största förvirringen.
Socialdemokraterna påstod att denna stötesten i det nya utkastet
hade opererats bort. Den brittiske konservative Malcom Harbour däremot
deklarerade efter omröstningen: ”Ursprungslandsprincipen är
en del av den europeiska rätten. Den är fortfarande giltig.”
(EU-online ”Euractiv” 17.2.2006) Och ledamoten från Österrikiska
Folkpartiet Karas förklarade att visserligen begreppet ”ursprungslandsprincip”
inte längre används, men att grundprincipen kvarstår (Tidningen
Der Standard 9.2.2006). Vilket inte borde förvåna – lönedumpningen
är ju den centrala målsättningen för direktivet.
Man har i direktivet plockat bort rubriken Ursprungslandsprincipen över
artikel 16 som sade att gränsöverskridande tjänsteföretag
endast behöver uppfylla sina hemländers krav. Den nya rubriken heter
”Fri tjänstehandel”, och det finns ingen formulering som säger
att företagen principiellt måste hålla sig till värdlandets
regler. Däremot formuleras tydligt att EU-länderna är skyldiga
”att garantera fritt tillträde och fri utövning av tjänsteverksamhet”
för företag från andra länder. Vad ”fritt tillträde
och fri utövning” konkret betyder, ligger i mörker. I alla fall
kan skrivningen fortfarande tolkas som om endast företagens hemmaregler
gäller. Med andra ord: Ursprungslandsprincipen finns kvar, bara med nytt
förkläde.
Att detta är syfte och inte någon elak tolkning, bekräftas
av att man efter artikeln radar upp ett antal undantag där huvudregeln
inte ska gälla eller där medlemsstaterna kan stifta speciella föreskrifter.
Hur kan man formulera undantag, när det inte finns någon huvudregel?
Det är helt tydligt att huvudregeln fortfarande är ursprungslandsprincipen.
Socialdemokratin har med denna otydlighet räddat sig till en ”kompromiss”
som i verkligheten bara går näringslivet till mötes. För
vid tolkningsstrider är det Europadomstolen son ska skipa rättvisa
– och när skulle den dömt till kapitalets nackdel?
Konsekvensen av detta direktiv kommer att bli ytterligare privatisering, kommersialisering
och ökande konkurrens med lönedumpning.
I flera EU-länder har diskussionen om minimilöner tagit ny fart, och
framställs även av fackliga ledare delvis som positivt. Men det är
ett mycket defensivt koncept, en dålig nödlösning som orsakas
av att facken och kollektivavtalen i dessa länder är mycket svaga.
Minimilöner skulle i dagens styrkeförhållande med absolut säkerhet
betyda fattiglöner. Därför krävs all facklig kraft och mobilisering
för att vi ska försvara kollektivavtalen som grundbult för de
arbetandes löner och rättigheter.
Andra EU-initiativ som kräver vår uppmärksamhet och protest
och den pågående diskussionen i Bryssel om s k inskränkning
av byråkratin och ett arbetstidsdirektiv. I båda fallen handlar
det om att Bryssel bakom ord med positiv laddning vill urholka de arbetandes
rättigheter. I arbetstidsdirektivet t ex vill man öka den maximala
arbetstiden.
En del kommentatorer beskriver det som en seger för opinionen att de stora
protesterna mot det ursprungliga Bolkestein-utkastet tvingade EU till att ändra
och mildra lite i texten, men vi får inte lura oss själva: Tjänstedirektivet
kommer att driva på löne- och socialdumpningen, det kommer att bidra
till försämringen av konsument- och miljöskydd, och det kommer
att spä på arbetslösheten inom EU.
Protesterna mot direktivet var starka, men de räckte inte. Och detta måste
bli en väckarklocka för alla demokrater: Näste stöt från
EU gäller EU-författningen.
Källor: EU-portalen, www.saco.se,
Junge Welt, Unsere Zeit)
BH