Denna artikel publicerades i Tyska Kommunistiska Partiets tidning Unsere Zeit inför presidentvalen i Vitryssland. Artikeln belyser bakgrund och sammanhang kring valet.
Den 19 mars 2006 håller Vitryssland presidentval. Kandidaterna är uppsatta. Ett här av valobservatörer från Öst och Väst har packat sina väskor och befinner sig redan i landet. I redaktionerna för press, radio och TV i USA och EU-staterna ligger manuskripten redan färdiga för valrapporteringen. Man vet ju redan nu innan valet vad man kommer att skriva. ”Europas sista diktatur”, ”oppositionens förtryck” och ”valfusk” kommer att påtalas. Också observatörerna från OSSE och GUS kommer att ha med sig råmanuskripten till sina valbedömningar. En del kommer kundgöra att valprocedurerna har brutit mot demokratiska standards, andra kommer att konstatera motsatsen. Vitryssland är helt enkelt inget vanligt land. Det ligger på gränsen mellan Ryssland på ena sidan och Nato och EU på den andra. I detta gränsområde pågår det kalla kriget fortfarande ohejdat.
Lukasjenkos auktoritära regeringsstil bjuder bara på en välkommen anledning för kritik från Washington, Berlin och Bryssel. (Även Sverige, förstås. Anm red.) Om det verkligen handlade om demokrati och mänskliga rättigheter skulle dessa stater i första hand behöver se efter sitt eget hus. I verklighet vill man med ett ”regimskifte” bryta Vitryssland ur förbindelsen med Moskva och utvidga Nato även här enda fram till den ryska gränsen. Med sin stabila ekonomiska utveckling och en i jämförelse med EU- aspiranter som Rumänien, Bulgarien och även Ukraina modern industri är Vitryssland samtidigt en ekonomisk läckerbit som de västliga koncernerna gärna skulle införliva sig.
När det gäller utgången av presidentvalen så tyder (i skrivandestund) allt på att den sittande presidenten kommer att fortsätta i sitt ämbete. I senaste presidentvalen 2001 fick Alexander Lukasjenko 75,6 procent av rösterna. Vladimir Gontsjarik, hans dåvarande utmanare, åstadkom trots mångmiljonstöd från USA och EU-länderna endast 15,4 procent. Realistiska analyser utgår ifrån att oppositionens chanser 2006 knappast har blivit större.
Oppositionens huvudkandidat är denna gång fysikern Alexander Milinkevitj. Som den tyska tidningen JungeWelt rapporterade, har han studerat i USA och dessutom utbildats vid det tysk-amerikanska George C Marshall European Center for Security Studies i Garmisch-Partenkirchen, som har rykte om sig att vara en agentcentral. Milinkevitj korades i oktober i Minsk på en ”Demokratiska krafternas kongress” med knapp majoritet av en kraftigt blandad allians som består bl a av den antiryska nationalistiska ”Folkfront”, det nyliberala ”Borgarpartiet” och ”Kommunisternas Parti i Vitryssland”. Förutom Milinkevitj finns det ytterligare två oppositionskandidater, ordföranden för Liberaldemokratiska Partiet Sergej Gaidukevitj och ordföranden för socialdemokratiska partiet ”Gramada” samt rektorn för Vitrysslands Statsuniversitet, Alexander Kosulin.
Målet ”regimskifte”
Oppositionen är inte bara splittrad, den förfogar inte heller över
någon personlighet som bara närmelsevis skulle vara lika populär
som Lukasjenko. Men oppositionens största svaghet är att den stora
folkmassan tillbakavisar dess politiska positioner. Stora delar av folket anser
att oppositionen går främmande makters ärenden. Detta intryck
bekräftas av västvärldens finansiella stöd och den från
väst styrda anti-Lukasjenko-kampanjen.
President Bush erkände i maj förra året i sitt tal i Internationella Republikanska Insitutet i Washington att USA under de senaste tre åren har anslagit 4,6 miljarder dollar för att finansiera ”kulörta revolutioner”. För 2006 är ytterligare 1,3 miljarder dollar budgeterade. Fokus riktade Bush i sitt tal främst på Vitryssland. Hjälpen för ”landets demokratiska krafter” måste förstärkas. ”Med stöd av Internationella Republikanska Insitutet arbetar Polen, Litauen och Lettland tillsammans med ledarna för det civila samhället i Vitryssland för att bringa frihet till Europas sista diktatur”, meddelade presidenten under deltagarnas frenetiska applåd.
Även EU bedriver flitigt undermineringsverksamhet mot Vitryssland. EU:s utrikeskommissarie Ferrero-Waldner förklarade i augusti ifjol att hon vill ”använda alla till buds stående medel för att främja demokrati och pluralism i Vitryssland”. Även EU utnyttjar i detta syfte Vitrysslands grannländer. Bryssel håller på att installera i Polen och Litauen ytterligare ”oberoende radiostationer” utöver de befintliga kortvågeradiostationer Racija (Polen) och Baltic Waves (Litauen) som strålas ut mot Vitryssland. Litauiska EU-parlamentariker förslog i januari att dessutom bygga upp en TV-sändare som ska sända från Polen och Litauen in i Vitryssland. Naturligtvis finns också den av tyska statsbudgeten finansierade ”Deutsche Welle” på plats. Sedan början av oktober försöker man ”att ge det förtryckta vitryska civilsamhället en röst”, som intendent Bettermann meddelade.
Vid sidan om dessa mediala mullvadsstyrkor spelar utan tvekan också så kallade NGO – icke statliga organisationer en roll i ”regimskiftesstrategin”, organisationer som man inte kan förbise och som utsänds och sponsras utifrån de imperialistiska metropolerna. Enligt ett scenario som har utprovats i Serbien, Georgien och Ukraina håller man också på att bygga upp en motsvarande ungdomsorganisation som ”revolutionär stödtrupp”. Samma roll som serbiska ”Otpor, georgiska ”Kmara” och ukrainska ”Pora” spelade tilltänks i Vitryssland gruppen ”Subr” som fått sitt namn efter den vitryska nationalsymbolen Visent (bison). Än så länge är deras inflytande dock mycket litet, trots rika finansiella medel, skolningskurser i grannstaterna och därifrån utsända instruktörer.
Trots de stora ansträngningarna från USA och EU tendera utsikterna mot ett snart ”regimskifte” mot noll. Så konstaterar den tyska tidningen TAZ (Tageszeitung) 21 december 2005: ”Förhoppningar om en kulört revolution, det kan man redan fastslå idag, kommer i Vitryssland inte att uppfyllas, inte heller när det gäller valfusk.” Realistiska krafter i Väst kommer därför säkert att satsa på en destabilisering av Lukasjenko-regimen på längre sikt även efter valen. Vissa kommentatorer hoppas dessutom på en ”revolution uppifrån” genom ”nomenklaturan”.
Lukasjenskos popularitet obruten
Huvudorsaken för att det saknas förutsättningar för en ”kulör
revolution” i Vitryssland under närmare tid är att flertalet
av den vitryska befolkningen accepterar både Lukasjenko som person som
hans politik. I ovannämnda rapport i TAZ konstateras med rätta att
människorna är rädda för ”de ekonomiska och sociala
förkastningarna och kaoset som transformationsprocesserna skapar och som
de väl kunde följa i grannstaterna Ukraina och Polen.” I Vitryssland
finns det, trots alla problem som landet brottas med, en anmärkningsvärd
ekonomisk och social stabilitet som människorna inte vill förlora.
Enligt uppgifter från Vitrysslands ekonomidepartement ökade år 2004 jämfört med 2003 bruttoinlandsprodukten (BIP) med 11 procent, industriproduktionen med 15,5 procent och realinkomsten med 16,8 procent. Under första kvartalet 2005 var tillväxten i jämförelse med samma tid året innan 9,5 procent för BIP, 12,2 procent för industriproduktionen och 14,5 procent för reallönen. För hela 2005 räknar man med liknande tillväxtkvoter. 2006 ska BIP öka med 7-8 procent, och den genomsnittliga reallönen ska uppnå 300 dollar. Till 2010 ska BIP stiga med 50procent och reallönen hamna vid ca 500 dollar.
För att nå detta höga tillväxttempo planeras att göra den vetenskaplig-tekniska potentialen under de närmaste åren till den viktigaste faktorn för ökningen av den ekonomiska effekten. President Lukasjenko har uppmanat till att skapa ett vitryskt Silicon –Valley.
Den framgångsrika ekonomiska och sociala utvecklingen är säkert huvudfaktorn för Lukasjenko-regimens stabilitet. Det bekräftas också av opinionsmätningarna som vetenskapliga institut har genomfört. I en opinionsmätning som sociologicentrum Ecoom genomförde i november/december 2005, svarade 62,4 procent av de tillfrågade att de var nöjda med sina liv, bland dessa var 28,7 procent ”fullständigt nöjda”. Endast 7,5 procent hade en motsatt uppfattning.
Men presidentens popularitet livnärs av ytterligare källor. Dessa kan till och med skönjas i en rapport i Deutsche Welle (ryska sändningen 14.12.2005) där man citerar politologen Valerij Karbalevitj angående Lukasjenkos anseende bland arbetarna, bönderna och pensionärerna med orden: ”Lukasjenko erbjuder de värden och den samhällsmodellen som stämmer överens med dessa människors värderingar. Lukasjenko är för att behålla egendomen i statens hand, att bevara kollektivjordbruk och att upprätthålla en stark statsmakt, utan demokratiska institutioner enligt devisen: Det måste finnas en herre i huset. Han står för vänskap med Ryssland och för kampen mot Väst. Dessa värden och föreställningar dominerar i medvetandet av väljarna som stödjer honom.”
Och det är öppenbart folkets stora massa. Emot dem står en minoritet som kompromisslöst motsätter sig Lukasjenskos kurs. Denna splittring av samhället återspeglas också i politiken av de två partier som har adjektivet ”kommunistiskt” i sitt namn. Partiet för kommunister i Vitryssland har, som tidigare nämnt, allierat sig med nyliberala, antiryska och provästliga partier mot Lukasjenko. Det andra partiet, Vitrysslands Kommunistiska Parti, stödjer utan förbehåll presidentens politik.
Ungdomen –den kulörta revolutionens sociala bas?
Den vitryska oppositionen har sitt stöd främst i delar av intelligentsian.
Här uppfattas presidentens auktoritära regeringsstil och bristen på
demokratiska utrymmen som särskilt belastande. Men här finns också
sympatier för nationalistiska och nyliberala positioner, för en orientering
mot Väst.
Huvudfaran för den framtida utvecklingen i Vitryssland ser vissa vitryska kommentatorer emellertid i tendenser som avtecknar sig på ungdomssidan. Ungdomen är ju som bekant den delen av befolkningen som i regel spelar en pådrivande roll vid radikala förändringar. Ovannämnda värden, som mellan- och framför allt den äldre generationen med bakgrund av positiva erfarenheter under Sovjettiden förbinder med Lukasjenko och hans politik, är i den unga generationen mindre utpräglat och försvinner för den mer och mer om det inte lyckas att genom en klok politik hela tiden på nytt fylla de med liv. Som erfarenheterna visar lämpar sig administrativa metoder knappast för detta.
Men just det verkar vara den svaga punkten i ungdomspolitiken i dagens Vitryssland.
Ovannämnda kommentatorer anser att metoderna inom ungdomsarbetet är
föråldrade. Så konstaterar t ex I.B. Kosjanenko: ”Statens
politik när det gäller ungdomen påminner om Komsomol-erfarenheter
under den sista sovjettiden, som till sitt väsen inte var dålig,
men som inte motsvarade situationen. Föråldrade metoder i arbetet
med studenterna, en nästan våldsam indragning av ungdomen i formlösa
statliga strukturer, försök av att organisera självförvaltning
på basen ’uppifrån’ och liknande åtgärder
– allt detta har redan demonstrerat sin ’effektivitet’ under
den inte så avlägsna sena sovjettiden. (www. glazev.ru)
Huvudinstrument i detta ungdomsarbete är Vitryska ungdomens republiksunion
(BRSM). Fram till 2001 hette organisationen Ungdomens patriotiska union. Den
hade bara 50 000 medlemmar och nästan inget inflytande. Det ändrade
sig efter presidentvalen 2001. Då påtalade president Lukasjenko:
”Vi riskerar att förlora ungdomen.” Orsaken för denna
uppfattning var främst valbeteendet vid universiteten. Studenterna hade,
som inofficiella undersökningar visade, med stor majoritet röstat
för oppositionens kandidat. Därför bestämde sig Lukasjenko
för att motverka denna trend och lät skapa BRSM, vars huvudfunktion
består i att vara en transmissionsrem mellan statsmakt och ungdom. Organisationen
finansieras genom statsbudgeten. Framstående ledare inom BRSM innehar
rådgivarposter inom olika departement. Medlemmarna får rabatt vid
diskobesök och andra förmåner. Inte minst är BRSM en av
de få organisationer som fortfarande får organisera utlandsresor
för studenter. Dessa privilegier har burit frukt. Medlemsantalet har under
tiden stigit till 500 000.
Enligt Kosjanenkos uppfattning kan man redan idag se resultaten av denna kvarlevnad inom de gamla spåren av sovjetiskt ungdomsarbete, i en orientering till anpassning och privilegier, i bristen av en verklig dialog med ungdomen och av utrymme för egna initiativ bland ungdomen, i en avpolitisering eller också i önskan om radikala förändringar. Och just vid det sistnämnda anknyter den ”antikonstitutionella oppositionen” – enligt Kosjanenko – som lockar ungdomen med det ”förljugna alternativet av integration i Väst och avståndstagande från suveränitet.” Denna verksamhet tyglas av staten med hård hand. Enligt Kosjanenkos mening kan detta emellertid inte fortsätta någon längre tid. Han ser risken att ungdomen blir den sociala basen för en antikonstitutionell rörelse som siktar mot västintegration.
Valen den 19 mars kommer att bli en viss prövosten för effektiviteten
eller ineffektiviteten av den statliga ungdomspolitiken och för den ”antikonstitutionella
rörelsens” inflytande bland ungdomen.
Willy Gerns