När TV-programmet Ungt val genomförde sin undersökning om vilket
parti ungdomar mellan 15 och 21 år sympatisera med, ställde dom också
frågan vilka problem ungdomarna ansåg som viktigast. Resultatet
blev i nämnd ordning arbete, utbildning och skola, integration och flyktingar,
och rasism och främlingsfientlighet. Det visar att det egentligen är
samma frågor som berör ungdomen som dom äldre, möjligen
skulle en undersökning bland människor över 21 år även
ha fört fram frågan om sjuk- och äldrevården. Att den
inte fanns med bland ungdomens viktigaste politiska frågor beror förmodligen
mer på att den inte fanns som alternativ, sjukdom och ålderdom kan
ju kännas ganska avlägset när man är under 21 år.
Men frågan om arbete oroar ungdomen liksom många äldre, och
isynnerhet dom som nu ställs utanför arbetsmarknaden. Det finns anledning
till oro. För trots att det är valår och det går ”bra
för Sverige” fortsätter den höga arbetslösheten. Inga
vackra fraser har hitintills kunnat ge någon minskad arbetslöshet.
Experter och konjunkturbedömare, liksom svenskt näringsliv låtsas
vara bekymrade och producerar massor av svada på hur problemen skall lösas.
Men deras lösningar är inte särskilt nya, vi har hört dom
förut. Vi har också kunnat se resultaten, stärkta klassorättvisor
och berikande av storkapitalet på bekostnad av det arbetande folkets minskande
andel av produktionsresultatet. I synnerhet minskar den kollektiva konsumtionen
som ett resultat av de nedskärningar och privatiseringar som skett i den
offentliga sektorn. Sjukvård, skola och många andra områden
går på knä för att dom redan rika skall kunna få
mer.
Men arbetsförmedlingen tar nya tag, man skickar ut sina anställda
för att dela ut platsjournalen, arbetsförmedlingens tidning med lediga
jobb. Inte bara anställda utan också AMS-generaldirektör Bo
Bylund och ställföreträdande generaldirektören Lars Sjöström
deltog i det här jippot. Vi får hoppas att dom fick många frågor
från de ca. 350 000 som redovisas som öppet arbetslösa. Knappt
150 000 av dom är inskrivna i olika åtgärdsprogram, det är
ungefär samma siffror som redovisades under motsvarande period förra
året och i procent skall det enligt beräkningarna vara 7,8.
Dessa 7,8 procent kallar man obalanstalet, men är egentligen långt
från de verkliga siffrorna om man vill uttrycka hur många människor
som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden, eller är deltidsarbetslösa.
Och trots att det ”går jättebra för Sverige” och
alla plusjobb som skulle skapas under valåret och 2007 är arbetslösheten
i reella tal enbart ca 1 000 personer mindre än den var för ett år
sen.
Hela denna minskning av arbetsplatsbristen har tillfallit unga mellan 18 och
24 år. I den åldersgruppen kan man glädja sig åt att
det är 1 000 personer mindre som saknar arbete, men frågan är
om glädjen kan bli särskilt långvarig. Nu är det dags för
skolavslutningar och då kommer många av ungdomarna att sakna ett
arbete, så dom har verkligen all anledning att känna oro för
möjligheten att få ett arbete och därmed ett eget liv. Redan
idag finns det 60 000 arbetslösa ungdomar i denna åldersgrupp.
Vi har under lång tid hört hur man arbetar för att minska diskrimineringen
i arbetslivet, men resultaten uteblir. Fortfarande är det så att
arbetslösheten drabbar dom som är födda utanför Sverige
mer än svenskfödda. Av dom 350 000 som redovisas som öppet arbetslösa
är 263 000 födda i Sverige, och resten är invandrare eller flyktingar.
Invandrare och flyktingar utgör endast 10 procent av befolkningen i landet.
Det råder alltså ingen tvivel om att det fortfarande råder
en diskriminering på arbetsmarkanden. Och än tydligare blir siffrorna
om man uttrycker dom i procent. Den svenskfödda arbetskraften har då
en arbetslöshet på 6,7 procent medan den för dom som var födda
i utlandet ligger på 13,9 procent.
Skillnaden mellan dom politiska alternativen som finns i riksdagen kan verbalt
verka stora, men dom praktiska lösningarna är ganska likartade. Borgerligheten
tjatar om sänkta skatter och småföretagande, medan socialdemokrater
och det så kallade vänsterblocket inför olika former av anställningsstöd
och bidrag till företagen och riktar en hel del åtgärder till
småföretagen. Effekterna blir dom samma - företagen och dom
redan rika får mer och blir än rikare. Medan arbetslösa påstås
vara lata och inte söker tillräckligt många arbeten och därför
skall försäkringsnivåerna i socialförsäkringssystemet
sänkas och mer bli egenfinansierat. Detta är just det man har genomfört
i olika omgångar allt sedan 1990. Det är åtgärder som
inte har haft den minsta effekt på den reella arbetslösheten. Alla
i riksdagen vill också satsa storskaligt på fler kontrollanter för
att komma tillrätta med fusk inom socialförsäkringssystemen.
Deras åtgärder är välkända för det arbetande
folket, den gamla vanliga nyliberala politiken som aldrig har kunnat skapa ett
rättvist och solidariskt samhälle och kommer inte att göra det
nu heller oavsett vilka som håller i styret. Resultatet blir det samma
oavsett om det är den röd – gröna röran eller den
blå – svarta reaktionen, deras enighet har manifesterats många
gånger under den gångna valperioden i form av blocköverskridande
uppgörelser.
Men vi behöver en ny politik och en regering som vågar
föra den, för en regering som prioriterar folkflertalet på bekostnad
av minoritetens privilegier kan inte räkna med att genomföra den nya
politiken utan strid, det lär oss historien.
Vi behöver en regering som vågar ta strid för den offentliga
sektorn och dess utbyggnad, en regering som vågar ta strid mot storfinansen
och deras ökande makt. En regering som vågar förstatliga dom
stora bolagen, bankerna och våra viktigaste naturresurser. Då kan
man också lösa problemet med arbetslösheten om man vågar
ta från dom rika och ge till dom fattiga. Då blir ett bättre
Sverige möjligt.
Jan Jönsson