Försöken att skapa nationell yra i firandet av den svenska nationaldagen
den 6 juni var påtagliga i år. Fina kulturprogram med infödda
såväl som invandrare drog mer publik än vi sett tidigare år.
Att skapa lite fest och glädje är inte fel, men ändock reser
sig en och annan fråga och eftertanke.
Finns det inte en djup motsättning i att vi får uppleva att allt
fler beslut som berör våra liv och dagliga villkor fattas långt
utanför vårt lands gränser och nationen med sina gränser
och sin slutenhet plötsligen höjs till skyarna? Den 6 juni prisas
vår natur, kultur, demokrati och jämlikhet samtidigt som människorna
dagligen upplever hur demokratin sätts ur spel, klassklyftorna växer
och därmed ojämlikheten mellan rika och fattiga, svenskar och invandrare.
Alla viktiga ekonomiska och därmed även politiska beslut som etablissemanget
fattar syftar till att bryta ner nationen som ekonomisk, kulturell språklig
och juridisk enhet. Under 364 dagar om året matas vi med maktelitens paroller
om EU som alla europeiska invånares nya hemvist och globalisering som
vår tids motto – men denna enda dag på året, den 6 juni
– då ska vi hylla fosterlandet från fornstora dar, trots att
vi vet att det varken är eller blir vad det var.
Kungafjäsk och religiös dyrkan hörde tyvärr också
till bilden. Christer Sjögrenslovsång till ”vår store
gud” på Skansens scen kändes stötande och svårt
att förstå i vårt sekulariserade samhälle där statens
skiljande från kyrkan tycks vara bortglömt av arrangörerna.
Kanske vill någon invända att kyrkan och religionen har spelat i
roll i vår historia – men det har också arbetarrörelsen
gjort, vilket dessvärre aldrig i sådana här sammanhang påminns
om.
Problematisk blir det också när vårt mångkulturella samhälle
glorifieras. Då menar jag inte faktumet att människor från
andra kulturer får utrymme – tvärtom, det är bra! Men
om man framställer invandringen till Sverige som om människorna från
Asien, Afrika eller Latinamerika bara har längtat efter att få komma
till vårt vackra och gröna land och glömmer att invandringen
för de flesta har framtvingats av förtryck och outhärdliga levnadsvillkor
– då gör man det för lätt för sig och då
skapar man knappast ökat förståelse för invandringen bland
den infödda befolkningen. Till den sanningsenliga bilden bakom det mångkulturella
Sverige ska då också läggas att gamla och nya kolonialmakter,
kapitalägare från Sverige liksom andra länder i sin jakt på
stora vinster tidigare förstört och fortsatt förstör livsvillkoren
för många människor i tredje världen och därmed tvingar
dem på flykt till den ”rika världen”.
Men klassklyftorna existerar och vidgas också i Sverige. För många
förblir drömmen om ett bättre liv bara en dröm. Olika rapporter
om diskriminering, segregering och ökade klyftor avlöser varandra.
Nationaldagstalen om det mångkulturella fastnar lätt i halsen.
Att visa solidaritet är inte detsamma som att bortse från realiteten
och aktivt kämpa för att alla människor ska kunna leva på
de platser på jorden som de själva önskar.
Rolf Hagel