Så stod man där, på flygplatsen för att ta sig till Pyongyang.
Några dagar först i Beijing där man blev lite ideologiskt ledsen.
Överallt reser sig de multinationella företagens kontor och de stora
lyxhotellen. Ett stort antal gamla bostäder rivs för att kapitalet
ska kunna visa sin stora pampiga makt och man undrar vem i Kina som ska ha råd
att bo i de nya lyxlägenheterna.
Här tycker jag att man kan se tydligt hur kapitalismen verkligen tar för
sig och hur människor är värnlösa när man släpper
efter på ideologin.
Nåväl, till sist landade vi på Pyongyangs flygplats. Visst
var det intressant att se om alla negativa tidningsartiklar skulle stämma
och vi skulle underkastas bagagegenomgångar och förhör. Så
klart inte. Ingen av alla de passagerare som fanns med blev utsatta för
mer undersökning än man blir på en svensk flygplats. Inte ens
de amerikaner som fanns ombord.
Jag välkomnades av mina värdar som var från KASS- Korean Association
of Social Scientists och vi började vår vecka med att besöka
den stora statyn av Kim Il Sung som blickar ut över staden. En underbart
vacker utsikt över en ren stad. Ren luft var det dessutom eftersom de flesta
cyklar eller går även om det naturligtvis finns både bussar
och tunnelbana.
Kim Il Sung är närvarande
Kim Il Sung är närvarande på många ställen och det
har ofta talats om personkult. I våra ögons mått är det
så men det är inte mer kult om honom än om många andra
asiatiska ledare, kungar och kejsare. Visst finns han med i tidningar och böcker,
ja nästan överallt men han är också den som dels ledde
befrielsen från en ofattbar grym ockupation av Japan och dels från
det amerikanska bombandet. Jag tänkte en del på det när jag
kom till Sverige igen och såg alla veckotidningarna som matade oss med
”nyheter” om prinsessorna och kungaparet …
Staden Pyongyang var en vacker pärla. Någon gammal stadskärna
finns inte eftersom inga byggnader är byggda tidigare än ca 1960.
Under koreakriget släppte USA fler bomber över staden än vad
det fanns invånare! Överallt möter man krigsveteraner, äldre
människor, invalider, som drabbades av den amerikanska ”friheten”
och som inte känner någon större längtan efter att se dem
komma tillbaka i form av George Bush och hans pojkar.
En annan synvinkel än den amerikanska
Besök på revolutionsmuseet och andra ställen hör till det
man stolt visar upp och en genomgång av historien, som koreanerna ser
den ökar ens allmänbildning och får en att se den från
en annan synvinkel än den amerikanska. Det talas också att man inte
får gå fritt eller åka fritt i landet. Det kanske beror på
att man lever under ett krigstillstånd eftersom fred ännu inte slutits
med USA och ett stort antal amerikanska trupper ligger stationerade runt landet.
Ingen hindrade dock oss från att gå ut i staden när vi inte
hade andra möten.
Naturligtvis lider landet av den ekonomiska blockad som USA satt upp. Detta
splittrar dock inte folket utan gör det kanske ännu mer eniga om att
USA inte står som någon ”befriare” utan som någon
som bara vill ont. Rätten till energiförsörjning har gjort att
man bygger upp sin kärnkraft, precis som andra länder. Tidigare förhandlingar
med USA under Bill Clinton gav till resultat att landet frös sin kärnkraftspolitik
mot utbyte av lättvattensreaktorer från USA som motprestation. Detta
sveks när Bush tillträdde och därför har landet tvingats
uppta sin kärnkraftsutbyggnad igen.
Folkrepubliken vill ha ett fredsfördrag
Man ska inte glömma att Folkrepubliken Korea aldrig talar om anfallskrig
utan hela tiden om att försvara sitt land. Här i väst vill man
såklart bygga upp en rädsla för ett nordkoreanskt anfall både
hit och dit, men sanningen är att man vill ha ett fredsfördrag. Man
vill ha bort handelssanktionerna, men Bushs utrikespolitik bygger som vi alla
vet inte på fred utan på hot och krig.
I massmedia talas det också ofta om det ”stalinistiska” Korea.
Ord kan man dribbla med för att få negativa reaktioner. Jag vill
i detta sammanhang bara betona att Stalin inte finns med någonstans, varken
på bild eller i skrift om det inte har en historisk betydelse. Koreanerna
vill vara ett folk och ett land och arbetar för en fredlig återförening
i framtiden. Det finns ett ökat samarbete mellan de båda länderna
och i dagarna ska en gemensam järnväg över gränsen öppnas.
I asiatiska massmedia och tv-kanaler får man en helt annorlunda bild av
Nordkorea än den vi matas med och man har en större förståelse
för landets strävan att själv bestämma över sitt lands
öde och framtid.
Det finns mycket att säga och skriva om Nordkorea. Men sanningen ligger
knappast i de nidskrifter som finns på nätet. Jag må vara naiv
och blind enligt en del, men jag har åtminstone varit där. Gått
fritt och pratat med vem jag ville … det är ett sätt att nalkas
sanningen.
Rickard Stenberg