Jag är numera invald som sekreterare i kommun-HSO där jag bor. HSO,
som står för Handikappföreningarnas Samarbetsorganisation, hette
förut HCK. Namnet HCK (Handikappförbundens Centralkommitté),
bytte man för att det associerade för mycket till gammal Sovjetsocialism
kan man väl säga.
HCK var väldigt aktiva på 60-talet och framåt och drev fram
handikappreformer i landet.
Bl a tillgången till färdtjänst och att den fysiska miljön
ska vara tillgänglig för alla.
I min kommun har vi ett samverkansavtal mellan kommunens alla förvaltningar och handikapprörelsen. Avtalet går ut till årsskiftet. Just nu ska vi utvärdera det, och sedan efter valet vill Vanja Edwinsson (socialdemokratisk ordförande i KHR) att vi tar ställning till en förlängning av det.
Vid förra sammanträdet i KHR diskuterade vi samverkansavtalet. Det kom fram till att vi är en av få kommuner i landet som har ett så pass väl fungerande samverkansavtal. Det är långt ifrån alla kommuner som överhuvudtaget har ett sådant.
Enligt bl a kommunallagen och socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen är man skyldig att samverka med oss. Noteras kan att när det gäller psykiskt funktionshindrade så hade Socialstyrelsen gjort en undersökning runt år 2002. Där kom det fram att endast en av fyra kommuner i snitt rådfrågar handikapprörelsen.
Vi har arbetat fram former för samverkan med socialförvaltningen
under år 2004/2005.
Före det hade vi ett samråd en gång i månaden inför
varje socialutskottssammanträde.
Numera har vi istället fyra sådana möten per år.
Dessutom har vi fyra möten per år där vi träffar sektionscheferna
på förvaltningen.
Alla handikappföreningar är inbjudna till dessa möten. Det var
en viktig fråga vi drev igenom, förvaltningen hade snarare tänkt
sig att träffa främst FUB och RSMH rörande frågor om gruppboende
och daglig sysselsättning och sådant.
Vi i RSMH har brutit igenom isen så sakta. Nu är vi inbjudna till
att delta i en översyn av socialpsykiatrin som förvaltningen har börjat
arbeta med.
Vi har varit aktiva och skrivit brev till socialutskottet med förslag på
hur vi ska kunna samverka. Samma förslag har också behandlats i KHR.
I förslaget påpekar vi att samverkan inte bara bör gälla
socialpsykiatrin, utan också inte minst barn/ungdomssektionen. Handikappade,
vet vi av erfarenhet, blir oftare utsatta för utredningar om misstanke
finns att deras barn /ungdom far illa.
Så arbetet har burit frukt.
Nu är det bara att fortsätta kämpa på. Vill vi bli tagna på allvar vill det till att vi kommer med väl underbyggda förslag. Via det handikapp-politiska arbetet kan vi vidga demokratin. Speciellt när det gäller Socialnämnden (som genom gammal tradition har så pass mycket tvingande lagar) är det extra viktigt.
Annika El Mourabit Olsson, Upplands Väsby