Tidigt i mars publicerades en artikel om Israellobbyn och amerikansk utrikespolitik
i en samling som gavs ut av Harvarduniversitetet. Författare är John
J Mearsheimer och Stephen M Walt, professorer i samhällsvetenskap vid universiteten
i Chicago och Harvard.
Författarna gör gällande att kärnan i USA:s mellanösternpolitik
är dess nära koppling till Israel. De framhåller att även
om det offentligt sägs att länderna har gemensamma strategiska intressen
och moraliska principer så är grunden för USA:s lojalitet med
Israel i själva verket den inhemska Israellobbyn. I artikeln beskrivs de
olika aktiviteter som pro-israeliska grupper bedriver för att skapa en
amerikansk utrikespolitik som stödjer Israel.
Reaktionerna från den israeliska regeringen och pro-israeliska grupper
följde ett gemensamt mönster. Till att börja med var det bara
tyst, och texten ignorerades av amerikansk media. Men sedan en något omarbetad
version publicerades i London Review of Books den 23 mars bröt en kritikerstorm
ut. Både akademiker och professionella prosionister angrep artikeln för
att vara inkorrekt, oärlig och antisemitisk. Harvardprofessorn Eliot Cohen
påstod att Mearsheimer och Walt hade förtalat Cohens son och andra
amerikanska soldater som bringar frihet och demokrati till Irak.
Kritiken återspeglar den verklighet som Mearsheimer och Walt
beskriver:
”Sedan oktoberkriget 1973 har Washington gett Israel stöd i en omfattning
som inte kan jämföras med det som andra länder får. Israel
är den största årliga motta¬garen av direkt ekonomiskt och
militärt bistånd sedan 1976 och det land som totalt har fått
mest sedan andra världskriget. Israel får omkring tre miljarder i
direkt stöd varje år, ungefär en femtedel av USA:s budget för
utlandsbistånd. Omfattningen är särskilt slående med tanke
på att Israel numera är ett rikt industriland med en genomsnittsinkomst
som motsvarar den i Sydkorea och Spanien.”
”Andra länder får sina pengar kvartalsvis men Israel får
hela sin del i början av varje budgetår och kan på detta sätt
tjäna ränta på pengarna. De flesta andra länder som får
bistånd för militära ändamål åläggs att
köpa vapen i USA, men Israel får lov att använda en fjärdedel
för sin egen militärindustri. Israel är den enda mottagare som
inte behöver avslöja hur pengarna används. Dessutom har USA gett
Israel ytterligare ca tre miljarder för att utveckla vapensystem och köpa
toppmoderna vapensystem som Blackhawk-helikoptrar och F-16 jetplan. USA ger
Israel tillgång till underrättelseuppgifter som man nekar NATO-allierade
och bortser från att Israel skaffat kärnvapen.”
”Washington ger också Israel ett kontinuerligt diplomatiskt stöd.
Sedan 1982 har USA lagt in sitt veto mot 32 resolutioner i FN:s säkerhetsråd
som skulle vara kritiska mot Israel, mer än alla andra veton som har lagts
av säkerhetsrådets medlemmar. Man blockerar arabländernas försök
att sätta Israels kärnvapenarsenal på IAEA:s dagordning. USA
kommer till Israels hjälp i krigstid och tar landets sida i fredsförhandlingarna.”
Mearsheimer och Walt påpekar också:
”USA:s stöd har motiverats av påståendet att båda
stater hotas av regionala terroristgrupper från den arabiska och muslimska
världen och av s.k. skurkstater som stödjer dessa grupper och försöker
få tag i massförstörelsevapen. Detta anses innebära inte
bara att Washington bör ge Israel fria händer att ta hand om palestinierna
och inte pressa landet till kompromisser innan alla palestinska terrorister
är fängslade eller döda utan också att USA skall ge sig
på länder som Iran och Syrien. Israel är på detta sätt
en viktig allierad i kriget mot terror, eftersom landets fiender är USA:s
fiender.”
Mearsheimer och Walt argumenterar inte utifrån marxistiska utgångspunkter.
De säger bara att inget annat land har påverkat amerikansk utrikespolitik
i samma grad som Israel och att slutresultatet inte är till USA:s fördel.
Resultatet är bl a katastrofen i Irakkriget och det ökade motståndet
mot USA i den arabiska och muslimska världen. I deras argument ligger också
att det går ut över de amerikanska företagen. Transnationella
storföretag rapporterar sämre försäljningssiffror och ännu
värre – en fördärvad inställning till USA på
marknaden i flera delar av världen.
Den mäktiga Israellobbyn, framför allt organisationen American-Israel
Public Affairs Committee (AIPAC), bemannas inte bara av amerikanska sionister
utan också av halvfascistiska högerextrema kristna, övertygade
om att Gud bestämmer Israels öde, vilket är att bli den högste
styrande i det land Han gav till judarna, precis som Han ville att George W.
Bush skulle bli USA:s president.
”Israellobbyn har två huvudsakliga strategier. Den första är
att utöva påtryckning i Washington och pressa kongressen och presidenten.
Vilken inställning en enskild lagstiftare än har försöker
lobbyn se till att stödja Israel är det smarta valet. För det
andra försöker den få det offentliga samtalet att ge en positiv
bild av Israel, genom att upprepa myter om landets ursprung och få fram
sina synpunkter i debatten. Målet är att hindra kritiska kommentarer
från att få en rättvis del av den politiska debatten. Det är
nödvändigt att kontrollera debatten för att garantera amerikanskt
stöd, eftersom en öppen diskussion om förhållandet mellan
Israel och USA kan få amerikaner att vilja ha en annan politik.”
Påverkan på kongressen
”En avgörande del i lobbyns effektivitet är dess inflytande
på kongressen, där Israel i praktiken är immunt för kritik.
Det är i sig anmärkningsvärt, eftersom kongressen sällan
drar sig för tvistiga frågor. När det däremot gäller
Israel är alla möjliga kritiker tysta. Ett skäl är att en
del nyckelledamöter är kristna sionister, t ex Dick Armey som i september
2002 sade: ’Min främsta prioritering i utrikespolitiken är att
skydda Israel.’ Man skulle tro att den högsta prioriteringen borde
vara att skydda USA.”
”AIPAC är i realiteten en agent för en utländsk regering
och har ett strupgrepp på kongressen. Resultatet är att USA:s politik
i förhållande till Israel inte diskuteras där, trots att politiken
har viktiga konsekvenser för hela världen. Som en tidigare demokratisk
senator, Ernest Hollings, sade när han lämnade sitt uppdrag: man kan
inte ha någon annan Israelpolitik här än den man får av
AIPAC. Eller som Ariel Sharon en gång förklarade för en amerikansk
publik: när folk frågar mig hur de kan hjälpa Israel svarar
jag hjälp AIPAC.”
Sionister i den amerikanska regeringen
Men Israels inflytande är inte begränsat till lobbying. Sedan åtminstone
mitten av åttiotalet har mäktiga tjänster i USA-regeringen innehafts
av sionister som Richard Perle, Elliot Abrams, både två dömda
för brott i Iran-Contrasskandalen, liksom Paul Wolfowitz och Douglas Feith,
en av de främste arkitekterna bakom kriget mot Irak. Dessa människor
och deras kollegor har i praktiken bestämt den amerikanska politiken i
Mellanöstern. Det är värt att notera att de flesta av dem är
f.d. trotskister.
En annan inflytelserik figur är Michael Leeden, en passionerad sionist
som har haft en hög ställning i Pentagon och som nu arbetar för
en åsiktssmedja på högerkanten. Han formulerade en s.k. doktrin
för att säkerställa att USA skrämmer andra länder till
underkastelse. Enligt tidskriften Nation går doktrinen ut på: Då
och då bör USA ta tag i något litet skitland och bulta till
det, bara för att visa att vi menar allvar”.
De amerikanska och israeliska regeringarna har gemensamma värderingar
Israels regering är inte bara en entusiastisk supporter i kriget mot Irak
utan uppmuntrade öppet Bushregeringen att angripa landet. Idag tillhör
Israel de mest ivriga när det gäller ett krig mot Iran. Både
premiärminister Olmert och andra representanter för Israels regering
har gång på gång förklarat att det ”bara är
några månader” till Iran kan utveckla kärnvapenstridsspetsar,
vilket är helt nonsens.
Vi har tidigare rapporterat att IAEA-chefen ElBaradei har vid många tillfällen
uppgett att IAEA:s inspektörer inte har hittat några bevis alls för
att Iran har eller tidigare haft ett program för att utveckla kärnvapen.
Kopplingen mellan de israeliska och amerikanska ledarna framgick tydligt i slutet
av maj när premiärminister Olmert träffade Bush i Washington
och talade till den amerikanska kongressen. Bland annat sade han att de två
länderna ”hade gemensamma värderingar”.
Den 28 maj noterade journalisten Gideon Levy i en artikel i Haaretz, en av de
största tidningarna i Israel, att detta är korrekt:
”USA och Israel är två av de mest hatade länderna i världen
i dessa dagar. Båda är ansvariga för brutala ockupationer och
oskyldigas blod. Båda bekämpar terrorismen utan att ta hänsyn
till vad som ligger bakom den och dess verkliga rötter. Båda är
en fara för världsfreden och deras ledare sprider fredsslogan utan
något innehåll. Båda omger sig med murar. Den enda skillnaden
är att det finns tecken i USA på att folk vaknar upp ur lögnen
om det kriminella kriget i Irak, tre år efter att det började. I
Israel håller folk fast vid alla gamla lögner.”
”Den förnyade alliansen mellan Israels premiärminister och den
amerikanska presidenten är en allians mellan mobbare, två mobbare
som tror att de tillåts göra det som är förbjudet för
det mesta av världen. Amerika och Israel kan använda vilket vapen
man känner för och samtidigt hota den som försöker göra
detsamma. Varför? Eftersom de är starka.”
Planerar för angrepp mot Iran
Som vi tidigare rapporterat förbereder de två mobbarna en attack
mot Iran. Men det s k förslaget från Condoleeza Rice att förhandla
med Iran var helt och hållet en skenmanöver, liksom alla tidigare
förvillanden. USA kräver fortfarande att Iran skall upphöra med
anrikning av uran – som en förutsättning för att diskutera
upphörande av anrikning.
Som en undertecknare av Icke-spridningsavtalet har Iran fullständig rätt
att anrika uran för fredliga ändamål och skulle delvis ge upp
sin suveränitet om landet gick med på ”förslaget”.
Samma trick användes under de s k förhandlingarna med Jugoslavien
i Rambouillet. Ett av USA:s krav var att NATO-trupper skulle ha rätt att
gå in i Jugoslavien, röra sig fritt där under en obegränsad
tid och inte omfattas av jugoslavisk lag, en förutsättning som varken
Jugoslavien eller något annat suveränt land kunde acceptera.
När nazisterna förberedde sitt intåg i Tjeckoslovakien 1938
kallade Hitler ledaren för Sudetendeutsche Partei till Berlin och sade
till honom att lägga fram en lista med krav till den tjeckiska regeringen.
Han beordrade honom att formulera kraven så att den tjeckiska regeringen
omöjligen kunde acceptera dem.
USA har haft en motgång i försöken att övertala Kina och
Ryssland att hänskjuta det iranska ”problemet” till säkerhetsrådet.
Men vi kan vara övertygade om att under sommaren kommer Bush-Rices kriminella
konspiration att värpa planer om någon sorts ”utlösande
faktor”, liksom den påhittade ”massakern” i Racak som
satte igång bombningarna av Kosovo.
Vi bör inte vara överraskade om det inträffar en eller två
upprörande ”terroristattacker” i Europa och/eller USA under
de närmsta månaderna. Man kommer omedelbart att säga att Iran
ligger bakom och Washington kommer att tillkännage att det är nödvändigt
att omedelbart göra en förebyggande attack. På ett eller annat
sätt, med eller utan FN-stöd, är USA och Israel bestämda
att börja ett krig mot Iran.
PC