Det återförenade Tyskland, EU:s folkrikaste land, nummer tre bland världens ekonomier och världsbäst på export, styrs för första gången i sin historia av en kvinna, förbundskanslerinnan (enligt tyskt språkbruk) Angela Merkel.
Merkel är inte bara kvinna. Hon är också den första bland den politiska elitens stora som har fötts, vuxit upp, erhållit sin utbildning (fil dr i fysik) och ända fram till slutet verkat i det socialistiska DDR. Dessa omständigheter, att hon valt det nyliberala, socialkonservativa högerpartiet CDU (Christlich Demokratische Union) som arena för sin väg mot toppen, den politik som hon själv, hennes parti och den av henne ledda ”stora koalitionens” regering står för samt den ännu sjutton år efter sammanbrottet ständiga spridningen av bilden av ”arbetare- och bondestaten” som ett fasansfullt totalitärt skräckvälde inbjuder till några reflektioner kring de två tyska staterna, över- och underordning, rättvisa och jämlikhet, klass och kön.
Det är inte bara i Tyskland där den postkommunistiska antikommunismen slår höga vågor. För några år sedan delade Sveriges socialdemokratiska regering ut ett antal miljoner till forskning om kommunismens brott. En grupp internationellt kända historiker fick i uppdrag att utarbeta en rapport om forskningsläget (Köll, Kan & Hart 2000). Förutom gängse antikommunistisk retorik innehåller rapporten några intressanta observationer av östtyska förhållanden. Snarare än enbart totalitär i totalitarismteorins bemärkelse (jfr artikeln om ”Totalitarismspöket” i Riktpunkt 2005, nr 6-7) var DDR enligt författarna också ”en annan typ av samhälle… av små män och kvinnor med bestämda vanor, livsstilar, boendeformer, könsrelationer och t.o.m. sexuella beteenden.”
Lägre klassen härskade i DDR
Författarna hänvisar till händelser kring den socialistiska statens
framväxt. ”Eliterna”, företagare och högutbildade,
drog sig västerut. På den vägen blev DDR ”ett lägre-klass-samhälle”,
där vad författarna kallar för vanligt folks ”moeurs”
(seder och bruk) trängde undan eliternas. Och den ”sociala hierarkin”
förändrades inte bara klassmässigt. De som valde kapitalismen
var mest män, vilket lämnade lägre-klass-samhället med ett
överskott av kvinnor. Rapporten konstaterar vidare att ”[a]rbetsplatserna
var ett rike där den totalitära kontrollen saknades”. ”En
jämförelse mellan DDR och Västtyskland [visar att] utrymmet för
olika typer av motstånd på arbetsplatserna var större i DDR…”
I ojämlika samhällen råder över- och underordning efter klass, kön, etnicitet (”ras”, ”kultur”) och ålder. Dessa betingar och förstärker varandra, liksom olika underordnades frigörelsesträvanden brukar följas åt. Med ”lägre-klass-samhälle” menas rimligen ett samhälle där människor tillhörande lägre samhällsklasser har mer att säga till om, att de är mindre underordnade, t.o.m. kan uppnå ledande positioner. Författaren av en artikel till 40-årsminnet av bygget av ”Skammens mur” (textens titel) försummade inte att påpeka att ”Arbetare- och bondestatens” dåtida styresmän var ”snickare” (Ulbricht, Pieck) och ”boktryckare” (Grotewohl). Dessutom var de gamla, liksom de åldriga arbetarna och bönderna som blivit kvar sedan de unga och högutbildade lämnat republiken. Muren hade de rest sedan de förstått att ”den egna generationens proletärer” saknade tillräcklig kompetens för att bygga socialismen (Der Spiegel 2001-08-06, nr. 32).
Till det nedlåtande medgivandet om lägre-klass-karaktären kommer ofta ett motvilligt erkännande av kvinnornas starka ställning i den östtyska staten, som vid slutet av sin historia enligt några bedömare var världens mest jämställda samhälle. Tendensen hade observerats långt tidigare, med stor oro och till en början mest i termer av det hänsynslösa tvång, med vilket den totalitära diktaturen sades undergräva familjen och utplåna kvinnligheten genom att driva dess bärare att utöva ”uttalat manliga yrken och tunga kroppsliga arbeten.” Det västtyska uppslagsverket, varifrån citatet är hämtat, tillade emellertid också att kvinnorna ”i jämförelsevis stort antal var företrädda i ledande positioner och verksamheter, som traditionellt varit förbehållna män”. Till detta bidrog utbildningsystemet: ”I DDR främjas kvinnoutbildningen särskilt starkt i yrkesmässig riktning” (Die Brockhaus Enzyklopädie, vol. 6, 1968:543, 545).
Vad innebär de små avvikelserna från antikommunismens grundton – det totalitära förtrycket, brotten, ondskan – dvs. erkännandet av de lägre klassernas och kvinnornas starka ställning? Ett medgivande i objektivitetens namn, att allt det onda ibland också kunde ha något litet gott med sig? Troligen inte.
Mot det andra, den onda totalitarismens, stod demokratins och frihetens Tyskland. Det goda Tyskland var inte något lägre-klass-samhälle. Det ännu bättre, återförenade All-Tyskland är på väg mot ett utpräglat högre-klass-samhälle, ett 20/80- snarare än ett två-tredjedels-samhälle. Vägen dit administreras av en mitten-höger-koalition, ledd av en nyliberal högerkvinna och påhejad av en pålitligt nyliberal mediakör.
Den nya mitten
Med hänsyn till den tyska socialdemokratins självuppfattning är
”mitten” en korrekt beteckning. Mediajargongens ”vänster”-etikett
borde uppfattas som närmast stötande av SPD:s ledning. Dels har den
åtminstone sedan Gerhard Schröders dagar gjort anspråk på
att (liksom vännen Tony Blairs ”New Labour”) representera den
”nya mitten”, och dels är rädslan inför varje beröring
med det parti som faktiskt heter ”vänsterpartiet”, det vänstersocialdemokratiska
Die Linke. PDS, störst just bland socialdemokraterna.
Gerhard Schröder (den 5/7 2005) om Linkspartei, vars ledande företrädare, vid sidan av PDS-veteranen Gregor Gysi, ju är förre SPD-ordföranden och kanslerkandidaten Oskar Lafontaine: ”Jag kommer aldrig att göra någonting tillsammans med denna märkliga gruppering där på vänsterkanten.” Som bekant är ”den märkliga grupperingen” de ”nya ländernas” (f.d. DDR) största parti och har erhållit nio procent av rösterna i hela Tyskland. Med sina sammanlagt 51 procent hade SPD, vänsterpartiet och de Gröna (som vill betraktas som ett parti till vänster) kunnat bilda en stabil koalitionsregering.
Vilka är ”mitten”, och vad har hänt med ”vänstern”, dvs. de väljargrupper som den reformistiska arbetarrörelsens parti traditionellt betraktat som sina uppdragsgivare? Mitten skulle kunna vara två-tredjedels-samhällets mellersta tredjedel, tjänstemän på lägre mellannivå, små självständiga näringsidkare, hantverkare och vissa kvalificerade fackarbetare. En term som ofta förekommer i den tyska debatten är Mittelstand. Det ålderdomliga Stand (sv. stånd, som i ståndssamhället) indikerar att det handlar om något annat än medelklass. Mittelstand omfattar grupperna ovanför medelklassens lägre och mellersta skikt, vad vi skulle kalla övre medelklass eller mellanskikt.
Bland dem finner vi högre tjänstemän och högutbildade ”professionella”, ett slags ”kunskapselit” som inte tillverkar eller sköter någonting utan ”analyserar symboler”. William Clintons förre arbetsminister Robert Reich, som populariserat föreställningen om ”20/80-samhället”, kallade dem just ”symbolanalytiker”. Det var endast dessa som enligt honom tillförde den IT-teknologiskt globaliserade marknadsekonomin något värde, till skillnad mot de 80 procentens utbytbara och i stigande grad överflödiga ”rutin-” och ”servicearbetarna”.
I den näringslivs-, arbetsmarknads- och skattepolitiska debatten talas också ofta om vikten av att underlätta för mittelständische Unternehmen (”medelståndet” bland företagen). Här är det inte frågan om sådana småföretag som framförallt centern och miljöpartiet i Sverige säger sig värna om, utan främst inhemska företag i storleksordningen något pinnhål nedanför de stora koncernerna. Även deras ägare och topptjänstemän tillhör en kapitalistisk elit.
Orienteringen mot ”den nya mittens” och ”medelståndets” högre klasser sker givetvis på bekostnad av dem som inte tillhör dessa, de lägre klasserna, och bland dessa i synnerhet arbetarna och de många som förlorat sina arbeten. Den nyliberala arbetsmarknads-, social- och skattepolitiken, arbetsrättens urholkning, nedskärningarna och omfördelningen av skattebördan till förmån för höginkomsttagare och förmögna, torgförd av alla partier till höger om Die Linke med olika typer av marknadsglobal nödvändighetsretorik, följs åt av en allt stridare ström av föraktfulla tillmälen mot förändringens förlorare och deras politiska företrädare, som brukar kallas ”populister”.
Utan arbetare rullar inte industrin
Socialdemokratiska ministrar talar liksom deras borgerliga kollegor rutinmässigt
om lågavlönade och arbetslösa som ”lågkvalificerade”,
underförstått att den låga inkomsten och arbetslösheten
förorsakats av arbetstagarens låga kvalitet (i klarspråk: att
han eller hon är bara är (”rutin”-)arbetare, alltså
inte har ”kompetensutvecklat” sig) och därav ringa värde
för arbetsgivaren. Argumentationen är anmärkningsvärt av
flera skäl. För att nämna två:
- Tyska storföretag avskedar tiotusentals medarbetare i våg efter
våg trots rekordstora exportvinster.
- Vinsterna kommer huvudsakligen från exporten av högklassiga industriprodukter
(bilar, maskiner snarare än ”symboler”, ”identiteter”,
”dematerialiserade varor” och annat ”postmateriellt”
som marknadsglobalismens akademiska språkrör pryder sina ”vetenskapliga”
alster med).
Industriprodukter tillverkas av industriarbetare. Om de tillverkades av symbolanalytiker och arbetarna blivit överflödiga skulle man inte behöva lägga ner så stor möda på att övertyga allmänheten om nödvändigheten av arbetskostnadssänkningar och försämring av arbetsvillkoren för arbetarna. Att förmå folk att arbeta mer för mindre har alla härskande klasser ägnat sig åt i alla tider. Att de numera kallas ”eliter” har med behovet att förneka samhällets klasskaraktär att göra. Det tjänar också syftet att förklara de högre klassernas överordning som en naturlig och rättmätig följd av överlägsenhet i ambition, intelligens och kompetens. På samma sätt får underlägsenheten som de sistnämnda tillskriver de underordnade förklara dessas låga inkomster och dåliga arbets- och livsvillkor. Mycket förnyelse men inget nytt.
”Vi måste vänja oss vid att betrakta 1.000 Euro (idag 9.210 kr – före skatt) som en normal lön”, krävde en ledande företrädare för de Gröna i en TV-sänt debatt före valet. När detta bemöttes av en fackföreningsledare med frågan, hur hon hade tänkt sig att en ensam mor med två barn skulle leva av 650 Euro (5.987 kr, som blir kvar efter skatt och avgifter) anklagades han för bristande ”realism”. Direktörers löner och bonusprogram går i samma riktning som här, fast med mindre debatt. Schröder-regimens sparprogram Hartz 4, som sänkte långtidsarbetslösas A-kassa till socialhjälpsnivå, har däremot gett upphov till en omfattande fuskdebatt som handlar om giriga arbetslösa som lurar till sig förmåner istället för att visa sin arbetsvilja genom att plocka skräp som vad den tyska regeringen kallar för 1-Euro-jobbare (lön = 1 euro per timme).
Antikommunismens offensiv
Samma krafter som söker lära förlorarna realism svarar för
det ihållande drevet mot Die Linke och dess ledare. Den postkommunistiska
antikommunismens funktion kan inte demonstreras bättre. Förutom att
anklagas för populistiskt bondfångeri, dvs. lögnaktig förnekelse
av nyliberala omfördelningars oundviklighet, sätts de ideligen i samband
med den SED-styrda lägre-klass-statens totalitära ondska. Artiklar
och TV-program om Stasi-brott avlöser varandra, medan rättsväsendet
outtröttligen vänder in och ut på arkiven för att finna
kopplingar till Stasi bland Linksparteis folkvalda. Veteranen från den
förbundstyska SPD-eliten Lafontaine kan inte beslås med Stasi-samarbete.
Men det finns bilder att visa upp och uttalanden att citera från Erich
Honeckers besök i förbundsstaten Saar på 1980-talet, som skall
visa var Lafontaine egentligen hör hemma: han ”älskade”
SED och ”beundrade” Honecker (Der Spiegel 2005-07-18, nr 29).
Ett annat försök går ut på att avfärda ”populist-duetten” Gysis och Lafontaines parti som ”ett projekt för den personliga fåfängans tillfredsställelse”. Samtidigt firas ”populisternas” höga opinionssiffror vid krogarnas stambord (vid Stammtisch samlas lägre-klass-människor för att dricka öl och ventilera fördomsfulla villfarelser), i ”fackföreningshus” och ”bakre rum” (Hinterzimmer, med bibetydelsen av lokal där skumma gestalter avhandlar sådant som inte tål offentlighetens ljus; Der Spiegel 2005-07-11, nr. 28).
Jakten på vänstern gör inte heller halt framför socialdemokratins dörr. När Andrea Nahles från SPD:s vänsterflygel av sitt partis styrelse valts till partisekreterare, frånträdde partiordföranden Franz Müntefering sin post i protest, varpå Nahles förmåddes att avstå från att tillträda ämbetet till vilket hon nyss valts.
Merkel tagit ut svängarna i övermått
Efterhand som kunskaps- och entreprenörseliterna sökte sig till västsidans
högre inkomst- och statusmöjligheter, utvecklades enligt de ovan refererade
historikerna inte bara en ny ”stolthet” bland ”kvalificerade
arbetare”. Behovet att kompensera för förlusten av högskolekompetens
skapade också ”stora möjligheter för social mobilitet”,
inte minst för barn från arbetarfamiljer, pojkar såväl
som flickor. Den postsocialistiska enhetsstatens mäktigaste kvinna måste
ha gynnats av dessa förhållanden. Även om vi håller med
Marx om att det materiella varat bestämmer vårt medvetande, inser
att socialistiska samhällen därför kan få problem även
med de nya eliterna som de själva utbildat, och förstår lockelsen
som kapitalistiska samhällen kan utgöra för dem, måste
vi ändå finna att det jämställda lägre-klass-samhällets
produkt Angela Merkel tagit ut svängarna i övermått.
Det stora tyska högerpartiet CDU/CSU tillåter större politiskt svängrum än dess svenska motsvarigheter, m och kd. Partiets ”vänsterflygel” är varken kategoriskt fientlig mot offentlig välfärd eller enbart familje- och könskonservativ. Ett exempel är koalitionsregeringens familjeminister Ursula von der Leyen, högadligt gift, troende katolik och sjubarnsmor, som framgångsrikt slagits för en pappaledighetsmodell liknande den svenska, som hon också studerat och framhållit som föredömlig. Motivet är att ”stärka familjen”. Ändå är hennes insats anmärkningsvärd i ett parti som annars håller fast vid hemmafrufamiljen som ideal. I enförsörjarfamiljer med hemmafruar behövs ingen föräldraledighet för pappor. von der Leyens modell gynnar inte minst förvärvsarbetande kvinnor i familjer med lägre inkomster. Med tanke på hennes bakgrund, partivalet till trots, borde inte familjeministerns och partikamratens socialpolitiska initiativ tilltala Merkel?
Ett av förbundskanslerinnans mest anmärkningsvärda politiska beslut pekar i en annan riktning. Inför valet 2005 inbjöd hon ekonomiprofessorn och förre författningsdomaren Paul Kirchhof till sitt ”kompetensteam”, där han lanserades som kandidat till finansministerposten i en förväntad CDU-regering. Kirchhof, en radikal anhängare av Friedrich von Hayeks och Milton Friedmans nyliberalism, hoppades kunna förverkliga sin ”vision”, att ”öppna porten till frihetens trädgård” (Kirchhof). Visionen gick ut på en enhetsskatt av kalifornisk modell (25 % på alla inkomster över 20.000 Euro, ca 15.000 kronor/månad) och på längre sikt, liksom hos lärofäderna, avskaffandet av all offentlig välfärd. Friedmans idéer, kommenterade Der Spiegel (2005-09-12, nr. 37), ”som emellertid inte ens USA:s förre president Ronald Reagan vågade att omsätta i praktiken”.
Nyliberalismens givna parhäst är socialkonservatismen. I Paul Kirchhofs tappning lät den sistnämnda såhär: kvinnor ska ”göra karriär i sina familjer”; där får de ”inte makt, utan vänskap”. Medan han måste ha hyst ambivalenta känslor inför sin chef, fortsatte hon att försvara hans vision trots sjunkande opinionssiffror och växande motstånd även i de egna leden. Men medan vänstern kunde glädjas åt valframgångar till följd av Merkels felbedömning, förblev både konservativa och liberaler eniga om att Kirchhofs program visserligen gick väl långt, men att ”riktningen stämde”. Merkels koalitionsregering går i denna riktning. Målet är ett högre-klass-samhälle för män. Här hemma behöver vi inte gå längre till vänster än det föga vänstervridna tjänstemannafacket TCO för att finna varningar för denna tendens även hos. Förbundet har i sina återkommande jämställdhetsutredningar kunnat visa att även vårt samhälle håller på att ”repatriarkaliseras”, en till leda utbasunerad jämställdhetsretorik till trots. Riktningen stämmer.
Är lägre-klassen brottslig?
Alla sina tillkortakommanden till trots – DDR var ett ”lägre-klass-samhälle”
för både män och kvinnor. Vad betyder det, när antikommunister
erkänner att så var fallet? Antikommunismens mest gångbara
argument är ”kommunismens brott”. Det var ju dessa som de svenska
forskningspengarnas mottagare skulle forska om. Brotten begicks av regimer som
hade ”totalitär kontroll” över sina undersåtar.
I den mån som lägre klasser och kvinnor åtnjöt en starkare
ställning, vilket rimligtvis måste innebära att de hade mer
att säga till om (åtminstone på livets viktigaste områden,
arbetslivet, där män och kvinnor tillbringar större delen av
sin vakna tid, säkrar sin existens och formar sin identitet, och, i synnerhet
vad gäller kvinnorna, i familjelivet), måste de ha tvingats därtill
av diktaturens hantlangare, underförstått mot sin vilja. Argumentet
måste framstå som paradoxalt nonsens.
Om man går ett steg längre, hittar man paradoxens lösning. DDR var både en totalitär diktatur som begick brott och ett jämställd lägre-klass-samhälle. Alltså måste de jämställda människorna från lägre klasser ha varit delaktiga i diktaturens brott. På den vägen når man fram till en rimlig hypotes om antikommunismens kärna. Med tanke på kapitalismens månghundraåriga brottshistoria (se Peter Cohens tidigare artikel i Riktpunkt) kan det inte vara de kommunistiska brotten som upprör. Det kan inte heller vara diktaturen – kapitalismens eliter och deras talesmän har älskat diktatorer, från Napoleon till Mussolini, Hitler, Franco, Salazar, Marcos, Suharto och Pinochet.
Det måste vara Brottet, som alla underordnade begår när de reser sig mot sina överordnade, de lägre klasserna, kvinnorna, de koloniala folken, de unga. Och när de väl rest sig, ägnar de sig åt brottsligt försvar av sina landvinningar mot dem som vill omintetgöra dessa. I denna bemärkelse är antikommunismen en modern särform av alla härskande klassers ideologier om de behärskade och deras frigörelsesträvanden sedan de antika slavsamhällenas uppkomst.
Hur var det Martin Luther skrev om Tysklands bönder, som reste sig mot adeln på 1500-talet? ”Ingenting kan vara giftigare, skadligare, mera djävulskt än en upprorisk människa”. Henne måste överheten ”slå, strypa och slakta… liksom när man måste slå ihjäl en galen hund; slår du inte så slår han dig och med dig ett helt land” (Luther 1525).
Problemet är inte kommunismens brott. Problemet är lägre-klass-samhället. Jag för min del skulle föredra att leva i ett sådant samhälle, och i all synnerhet om jag vore kvinna.
Martin Wardenberg