Hemma igen i lilla USA. Jag har varit över till det landet jag skriver
så mycket skit om. Det tänker jag fortsätta med, skriva alltså.
Det finns inte så mycket gott att säga. Jo, människorna var
artiga och trevliga åtminstone i Boston där jag vistades större
delen av tiden. Boston är för övrigt den enda stad i världen
där man kan åka efter High Way, med en infödd Bostonbo som guide,
köra fel och hamna i ett bussgarage. I Boston tycker man att det är
onödigt med vägskyltar och gatorna är under ständig ombyggnad.
Naturen var fantastisk. Havet, bergen, träden, allt var stort och mycket.
De små städerna vi passerade på vår väg från
New Ark till Lexington låg inbäddade i grönska. Jag undrar om
det alls var möjligt att se dessa städer från luften.
Lexington är en universitetsstad, den också inbäddad i grönska.
De är mest välsituerade människor som bor där. Jag frågade
en medicine doktor om vad han ansåg om USA:s president och den politik
han för. Han svarade att han skötte sitt arbete och att regeringen
inte besvärade honom, därför besvärade han inte heller regeringen.
I det demokratiska Lexington var de mer oroade över sin konservative guvernör.
Det är nämligen så i USA att regeringen inte har att göra
med delstaternas sjukvård, skolor eller infrastruktur över huvudtaget.
Det enda regeringen ska göra är att sköta utrikespolitiken dvs.
som läget är nu, föra krig. De med pengar behöver heller
inte skicka sina söner och döttrar för att bli slaktare eller
för att slaktas.
Det gäller att vara frisk och rik
Är du rik och frisk i USA kan du ha ett bra liv. Är du rik och blir
sjuk kan du förlora allt.
Sjukskrivning existerar inte. Man använder sin semester till att vara sjuk.
Räcker den inte till får man hoppas att man har så pass på
kistbotten att man klarar sig. Nu har man faktiskt förbättrat tillvaron
lite för de sjuka. Det går inte längre att avskeda någon
på grund av sjukdom. Och är man utblottad kan man få hjälp
från socialen så pass att man överlever, men så mycket
mer är det inte. Jag träffade en kvinna på en järnvägsbänk.
Hon hade en ryggskada och kunde inte längre arbeta. Jag pratade om sjukpension.
Hon begrep inte alls. Hennes man arbetade, därför kunde de klara sig.
Men de fattiga då, kanske ni undrar. Hur lever dom? Man ska inte vara
fattig i USA och framför allt inte svart och fattig. De svarta i New Orleans
som överlevde stormen Catrina har fortfarande inte fått hjälp
av staten. De har inte arbeten eller bostäder. I stället har man satt
in nationalgardet mot dem som kämpar för att överleva. Man mördar
de som desperat försöker att klara sig i stället för att
sätta in nödvändiga sociala resurser. En kongressledamot lär
ha yttrat: Gud gjorde det inte vi klarade av…
Ja, har man Gud på sin sida kan man väl begå vilka
brott som helst.
Det finns numera en lag i USA som tillåter staten USA att utan bevis om
brott arrestera utländska medborgare som byter flyg på USA:s mark.
Man kan hålla dessa människor i fängsligt förvar på
obegränsad tid. Man behöver inte heller anlita advokat eller förse
den fängslade med humanitära behov såsom mat.
Ja, vad ska jag skriva. De orden jag vill pränta finns inte. Jag vill bara
säga att de som tiger är lika skyldiga som de ondskefulla element
som styr världen. En dag faller förlåten och allt uppdagas även
för de minst seende. Då kan ingen säga: Vi visste ingenting.
För man vet, men väljer den brottsliga tystnaden.
Abort är förbjuden nu i de flesta delstater. Men har man barn är
det fult och snuskigt att amma dem. Jag såg de protesterande mödrarna.
Dag ut och dag in satt de utanför en affär i Boston och ammade offentligt
sina små. Det var en skön syn. Feta, rödbrusiga äldre gentlemän
skyndade förbi med mungiporna nere vid knävecken.
Nya fakta om dådet mot WTC
New York var dock den mest intressanta platsen. Där träffar man mycket
folk eftersom de flesta New Yorkbor vistas utomhus för det mesta. Lägenheterna
är ofta så små att de inte är platser att umgås
i.
Där fick jag veta av en man att det bildats grupper i USA som kräver
en oberoende utredning av dådet mot WTC. Jag fick en del nya fakta att
lägga till de gamla (artikeln ”Kriget mot terrorismen är en
bluff.” finns i Riktpunkt nr 9/2005 samt nättidningen Blaskan nr
12/2005).
Jag fick veta att ögonvittnet William Rodriques befann sig i den ena byggnaden
på nedersta våningen när planet körde in i skyskrapan.
Han berättade att han hört ca. tio explosioner och att det samtidigt
som planet kraschade nittio våningar upp hördes en explosion på
det nedre planet. Det finns ingen anledning att betvivla hans uppgifter. Han
såg vad han såg. Han berättade vad han såg, omgående,
utan att reflektera eller ens vid det tillfället fundera vem som skulle
ligga bakom attacken. Han står nu på ”No flying list”
och har förlorat sitt arbete.
En av de intellektuella i en av de städer jag besökte berättade
att om man ifrågasatte ”nine eleven ” betraktades man som
terrorist.
Jag fick också veta att brandmästaren i New York hade protesterat
mot att bevismaterial fördes bort från platsen. Stålbalkarna
skickades till Kina för nedsmältning och omarbetning innan de var
undersökta.
Sverige som ”lilla USA”
Annars är det väl ingen större skillnad mellan här och där.
Vi här i lilla USA har ju vår egen ”little Bush Bodström”
och våra egna terrorlagar. Vi har vår egen säkerhetspolis som
medverkar till att människor skickas till tortyr till CIA:s hemliga fängelser
i Rumänien eller Polen eller rakt i armarna på Iraks interimsregering
och torterarna i Abu Ghraib.
Vår svenska polis har ju också börjat uppföra sig som
amerikanska soldater. I brist på svart huva lindade de en tröja runt
ansiktet på den gripne. Sedan klädde de av honom naken, förnedrade
och misshandlade honom innan de slängde in honom i cellen. Givetvis var
mannen muslim och dessutom oskyldig.
Ja, varför ska man åka över atlanten? Vi har ju allt här
hemma som dom har.
Astrid Boman