Den upprörda rapporteringen och kommentarerna i svensk media efter Nordkoreas
kärnvapentest innehåller en rad allvarliga förvrängningar
och undanhållanden av historisk fakta, inte minst när den gäller
Ickespridningsavtalet (NPT). Man bortser också från det ökande
hotet om en amerikansk och israelisk kärnvapenattack mot Iran.
NPT har tre syften:
att hindra spridning av kärnvapen och kärnvapenteknologi,
att stödja fredlig användning av kärnteknik
att bidra till målet om allmän och fullständig nedrustning.
Enligt Olle Lönnaeus i Sydsvenska Dagbladet 10 oktober 2006:
“Icke-spridningsavtalet bygger på stormaktspragmatism: De länder som redan skaffat sig kärnvapen får ha dem kvar. Ingen annan. Därmed är USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike världens lagliga kärnvapenmakter.”
Detta är inte sant.
Artikel VI kräver att de existerande kärnvapenmakterna begränsar
och förstör sina vapendepåer. Artikel VI uppmanar också
till ”en konvention om generell och fullständig nedrustning under
strikt och effektiv internationell kontroll”. Dessa länder har aldrig
fullföljt sina skyldigheter och därmed bryter mot avtalet.
För att göra saken värre: president Clinton godkände en
allmän upprustning, där det ingick “bunker-buster” kärnvapenbomber.
Och USA planerar för närvarande det s.k. Reliable Replacement Warhead-programmet,
en vacker omskrivning för utveckling av en ny generation kärnvapen.
USA har även öppet hjälpt Indien att skaffa kärnvapen, i
uppenbar strid med artikel 1 i NPT. Tidigare i år uttalade Bushregimen
att man skulle fortsätta att ge Indien nukleär teknologi.
Kärnkraft i Nordkorea
Under tidigt nittiotal var USA och andra regeringar mycket upprörda
över tanken på att Nordkorea genomförde ett program för
att framställa plutonium från sina reaktorer med tungt vapen för
kärnvapen. Nordkorea erbjöd sig då att montera ner dessa reaktorer
om man i stället fick reaktorer för lätt vatten, som skulle komma
från USA eftersom Nordkorea inte hade råd med dem. Lättvatten-reaktorer
framställer inte rent plutonium.
I oktober 1994 undertecknade USA och Nordkorea ett avtal som krävde att
koreanerna stoppade de existerande generatorerna för tungt vatten. Istället
skulle USA leverera två reaktorer för lätt vatten och dessutom
bränsleolja för att kompensera koreanerna för energiförlusten
medan de nya reaktorerna byggdes.
Enligt avtalet utfäster sig båda länder att hålla den
koreanska halvön fri från kärnvapen. USA lovar att ”ge
formella garantier” om att inte hota eller använda kärnvapen
mot Nordkorea.
Avtalet gick också ut på att USA och Nordkorea skulle börja
normalisera sina ekonomiska och politiska relationer, alltså minska hindren
för investeringar, öppna förbindelsekontor och slutligen ha ambassadörer
i respektive land.
Efter sex år utan några åtgärder gjorde Clintonregimen
en del framsteg när det gällde att uppfylla sina åtaganden.
Utrikesminister Madeleine Albright besökte Pyongyang i oktober 2000.
Men lättvattenreaktorerna levererades aldrig, trots att koreanerna att
slutat använda reaktorerna för tungt vatten precis som man lovat.
Sedan Bush stal valet 2000 och tillsattes som president av Högsta Domstolen
blev det tydligt att hans regim skulle strunta helt i avtalet. USA suspenderade
formellt projektet i december 2003.
För att kompensera för den elproduktion som Pyongyang slutade med
när kärnreaktorerna stängdes skulle Nordkorea få 500 000
kubikmeter bränsleolja varje år till dess att de nya reaktorerna
var färdiga. Leveranserna stoppades i november 2002. I början av 2003
anklagade USA cyniskt Nordkorea för att man påbörjade sin produktion
av tungt vatten som en del i ett kärnvapenprogram.
Men Nordkorea hade inget val – utan den utlovade bränsleoljan fanns
ingen möjlighet att producera el.
USA bröt också mot avtalet genom att inte ta bort de ca 1000 kärnvapen
som är placerade i Sydkorea, vilket motsvarar en tiondel av hela den amerikanska
arsenalen. Bush har också öppet och upprepade gånger hotat
Nordkorea, som efter 9/11 sattes upp på listan på över 60 länder
som vicepresident Cheney sa kunde bli angripna av USA om de inte uppförde
sig på ett korrekt sätt.
Om USA hade uppfyllt sina åtaganden enligt avtalet från 1994 skulle
Nordkorea inte haft några reaktorer för tungt vatten och inga möjligheter
att producera rent plutonium.
Under alla förhållanden är det påstådda hotet från
Nordkorea mot världens fred och säkerhet obetydligt – om överhuvudtaget
existerande – jämfört med det hot som redan har förverkligats
av Israels regering.
Den femte största kärnvapenmakten – Israel
Även om Israel aldrig har undertecknat NPT har landet inte blivit kritiserat särskilt mycket av den svenska regeringen eller av andra västregeringar. Rapporter i de stora medierna är i allmänhet tillbakadragna om den sionistiska kärnvapenkapaciteten. Exempelvis Israel “anses allmänt har kärnvapen” (Text-TV 10 oktober 2006) eller “förfogar över 80 stridspetsar” ( SDS samma dag).
Men Israel är nu världens femte största kärnvapenmakt, före Storbritannien, enligt rapporten “The Third Temple's Holy Of Holies: Israel's Nuclear Weapons”, av Warner D. Farr, Lt. Colonel, U.S. Army. Och i The Sampson Option, Random House 1991, visar Seymour Hersh att den sionistiska regeringen är helt och fullt beredd att använda sina vapen.
Farr-rapporten ingår i “The Counterproliferation Papers, Future Warfare Series No. 2, USAF Counterproliferation Center, Air War College, Air University, Maxwell Air Force Base, Alabama”. Den publicerades i september 1999.
Åtminstone några svenska journalister, bl.a. redaktörerna för SDS, känner till rapportens existens, eftersom jag har informerat dem om den vid flera tillfällen. Men de har aldrig offentligt hänvisat till den.
Intresserade journalister kan skaffa en kopia av rapporten från USAF Counterproliferation Center, 325 Chennault Circle, Maxwell AFB AL 36112-6427. Faxnummer (334) 953-7538, telefon (334) 953-7538, postadress USAF Counterproliferation Center, Air War College, Air University, Maxwell Air Force Base, Alabama 36112-6427. Internetadress: http://www.au.af.mil/au/awc/awcgate/awc-cps.htm”
Galna regimer
Olle Lönnaeus skriver i SDS att “provsprängning kan vara dödsstöten
för FN:s icke-spridningsavtal NPT – som ska se till att galna regimer
och terrorister inte får tag på domedagsvapen”.
Tyvärr har NPT inte hindrat att två galna regimer – i Washington
och Tel Aviv – har massor av dessa vapen. Under några år har
det varit tydligt att ledande medlemmar i Bushregimen är sociopatiska mördare
som har en synnerligen svaga verklighetsuppfattning.
Många av dem är kristna fundamentalister. Före valet 2000 sa
George Bush: 'I feel like God wants me to run for President. I can't explain
it, but I sense my country is going to need me. Something is going to happen...
I know it won't be easy on me or my family, but God wants me to do it.' (The
Faith of George W. Bush, by Stephen Mansfield.) Bush har också sagt att
det var Gud som sa till honom att angripa både Afghanistan och Irak.
Jag undrar hur de svensk massmedierna skulle reagera om Göran Persson eller
Fredrik Reinfeldt hävdade att Gud ville att de skulle bli statsministrar.
Vi har nyligen bevittnat i Libanon ännu ett exempel på vad den förre
Mellanöstern-experten hos CIA Kathleen Christison kallar “Israels
galna brutalitet”. Hon skriver:
“De som planerar och verkställer den israeliska politiken har gjort
Israel till ett monster och tiden är nu inne för oss alla –
alla israeler, alla judar som tillåter Israel och tala i deras namn, alla
amerikaner som inte gör något för att stoppa USA:s stöd
till Israel och landets mördarpolitik – att erkänna att vi göra
oss moraliskt befläckade om vi bara sitter och iakttar hur Israel genomför
sina illdåd mot palestinierna.”
Christison citerar den israeliska antisionistiske aktivisten Michel Warschawski, författare till Towards an Open Tomb: The Crisis of Israeli Society. Han skriver att det “israeliska vanvettet” och den “galna brutaliteten”, “förruttnelse” hos ett civiliserat samhälle”, har fört Israel in på en väg mot självmord. Israels regering är ”ett gäng gangstrar”, konstaterar han, som “driver med rätt och samhällsmoral”.
Angreppet på Iran
USA:s krigshetsande mot Iran går tillbaka till shahens fall 1979. Hotet
kom klart och tydligt 2003 från John “Bonkers” Bolton, nu
amerikansk FN-ambassadör. Omedelbart efter USA:s kriminella angrepp mot
Irak beordrades Bolton av Bush att upprätta Proliferation Security Initiative
(PSI), med presidentens tillåtelse att kränka FN-traktaten och internationell
rätt i allmänhet. PSI motiverades med att ett antal oidentifierade
nationer ”kringgår gällande lagar, avtal och kontroller av
kärnvapenspridning”. Vilket är precis vad USA har gjort sedan
länge.
I juni 2003 förklarade Bolton för den amerikanska kongressen:
”Även om vi framhåller fredliga och diplomatiska lösningar när det gäller spridningshotet, vilket president Bush har sagt kontinuerligt, så utesluter vi inga alternativ...Samtidigt som vi vidhåller diplomatisk dialog där detta är möjligt måste USA och dess allierade vara villiga att utnyttja mera robusta medel, såsom 1) ekonomiska sanktioner, 2) förbud och beslag och 3) som fallet Irak visar, förebyggande militära åtgärder där det behövs...Iran påstår att dess kärnprogram är fredligt och bedrivs i öppenhet men vi är övertygade om motsatsen.”
Som var fallet med Irak finns det ingen grund för påstående att Iran planerar att utveckla kärnvapen. Enligt den amerikanska kärnvapenexperten Dr. Gordon Prather: ”Iran har tillåtit ElBaradei och hans IAEA-inspektörer att besöka nästan varenda plats, se nästan allt och förhöra nästan varenda en som har den minsta koppling till Irans kärnprogram. Natten innan ElBaradei tog emot Nobels fredspris i december 2005 konstaterade han det inte fanns något bevis för att kärnmaterial användes – eller hade använts – i militärt syfte” (undertecknads kursivering).
Dr. Prather har varit tjänsteman för tekniska frågor som rör nationell säkerhet i Federal Energy Agency, Energy Research and Development Administration, Department of Energy, Office of the Secretary of Defense och Department of the Army. Han har också arbetat som kärnvapenfysiker vid Lawrence Livermore National Laboratory i Kalifornien och Sandia National Laboratory i New Mexico.
Ändå hänvisar svensk media till Irans påhittade kärnvapen som om det var fakta. För inte så länge sedan citerade SVT:s Aktuellt en expert på Iran i form av Condoleeza Rice, av alla människor, som har förfinat konsten att ljuga till en nivå som baron Munchausen skulle vara avundsjuk på.
Angreppet är på gång
Seymour Hersh har tidigare rapporterat (tidskriften New Yorker, januari 2005)
att planerna om ett anfall mot Iran går tillbaka till 2001 och att amerikanska
specialstyrkor sedan en tid opererar inne i Iran.
Senare rapporter från Hersh och ett antal amerikanska tidningar, bl a Washington Post, tyder på att Iran är nästa mål för den galna Bushregimens kriminella krigsmaskin.
Hersh fick från en före detta hög amerikansk underrättelseofficer beskedet:
“Detta är ett krig mot terrorismen och Irak är bara ett slag. Bushregimen ser Mellanöstern som en stor krigszon. Snart får vi kriget i Iran. Vi har förklarat krig och bovarna, var de än är, är fienden. Detta är hurraropet, vi vill att det slutar med att vi kan säga att vi har vunnit kriget mot terrorismen.”
Den 2 oktober 2006 seglade en stor amerikansk angreppsstyrka ledd av hangarfatryget Eisenhower mot Hormuzsundet och skall enligt planen vara framme där den 21 oktober. Åtmistone två andra amerikanska angreppsstyrkor är också på väg.
Sannolikheten är synnerligen hög att a) dessa styrkor kommer att
angripa Iran i samarbete med Israel, b) att de använder kärnvapen.
De politiska och ekonomiska konsekvenserna för världen av en attack
mot Iran skulle vara katastrofala. Mänskligt sett blir effekterna av en
kärnvapenattack fruktansvärda.
Den amerikanska gruppen Physicians for Social Responsibility (Fysiker för
socialt ansvar), som fick Nobels fredspris 1985, har undersökt riskerna
med användning av avancerade bunkerbrytande kärnvapen, som dem som
USA har utvecklat, och gjort en uppskattning av resultatet av ett angrepp mot
de underjordiska kärnanläggningarna i Esfahan, Iran. Här är
några detaljer:
“Inom 48 timmar kommer nedfallet att täcka största delen av
Iran, det mesta av Afghanistan och delar av Pakistan och Indien. Nedfall från
användning av vapen som B61-11 (bunker-buster) är värre än
från ett kärnvapen som exploderar ovan jord, pga det extra radioaktiva
damm och spillror som slängs upp från nedslagsplatsen. I det omedelbara
området för de två attackerna visar våra undersökningar
att inom 48 timmar kommer ungefär 2,6 miljoner människor att dö.
Omkring två tredjedelar skulle dö till följd av radioaktivitet,
antingen omedelbart av de radioaktiva effekterna eller av lokalt nedfall. Mer
än 1 miljon människor skulle få omedelbara skador såsom
brännskador, kräkningar, brutna armar och ben, skärsår,
blindhet, krosskador, brustna trumhinnor och andra trauma. Över hela regionen
skulle mer än 10,5 miljoner människor utsättas för stora
mängder radioaktivt nedfall, som leder till radioaktiva sjukdomar, stigande
dödlighet i cancer, genetiska missbildningar i framtida generationer, liksom
höga mängder dödfödda, missfall, maligna tumörer och
hypothyroidism.
De flesta om inte alla medicinska anläggningar kring de två angreppspunkterna
skulle bli ödelagda eller ligger inom den radioaktiva zonen och skulle
därför vara oanvändbara. Mycket lite medicinsk hjälp skulle
finnas för de skadade efter attacken, vilket skulle orsaka att ännu
fler dog. I den jättelika radioaktiva zonen skulle mycket få människor
ha tillgång till medicinsk hjälp. Med utgångspunkt i studier
som gjordes efter användningen av kärnvapen mot Japan vet vi att det
också skulle finnas allvarliga psykologiska trauma hos den berörda
befolkningen, något som ytterligare förvärra situationen för
attackens offer.”
PRS gör också bedömningen att 35 miljoner människor i Afghanistan,
Pakistan och Indien skulle utsättas för högre nivåer av
cancerframkallande bestrålning.
Jag föreslår att istället för att sliter sig i håret
och klagar over Nordkoreas underjordstest, som enligt NY Times (10 oktober)
var en ovanligt liten laddning och eventuellt misslyckades, borde svenska journalister
koncentrera sig på den kommande amerikansk-israeliska attacken på
Iran och kräva att den nya svenska regeringen omgående protesterar
mot den, tillsammans med andra EU-länder.
Tyvärr, av tidigare handlingar att döma, kommer de svenska massmedierna
och den svenska regeringen att inte göra något. Ännu en gång
blir de delaktiga i en stor krigsförbrytelse.
PC