Sedan 1977 då vi kommunister tvingades att lämna det revisionistiska
VPK och bilda APK har en hel del stora politiska skiftningar skett. Sverige
har under denna tid upplevt två helborgerliga regeringar och efter årets
val har vi återigen en borgerlig allians som erövrat regeringsmakten.
Sverige har under denna tid även blivit medlem i EU.
Den tillbakagång för arbetarrörelsen som pågått
de senaste 30 åren och den ideologiska urvattningen av politiken har givetvis
stärkt de nyliberala krafterna och de revisionistiska stämningarna
hos såväl socialdemokraterna som hos vänsterpartiet. Avsaknaden
av ett starkt kommunistiskt parti i svensk politik är oerhört tydlig.
Nedrustningen av den sociala välfärden är i många avseenden
resultatet av en antikommunistisk politik likaså den ekonomiska fördelningspolitiken
som de senaste decennierna förändrats till att göra de rika allt
rikare och de fattiga allt fattigare. Den någorlunda rättvisa fördelningspolitik
som jobbats fram av arbetarrörelsen är idag en mycket stympad sådan
där skattelättnaderna och även undanhållanden av skatter
enbart gynnar höginkomsttagarna, direktörerna och många av de
stora industrimagnaterna. Det arbetande och producerande folket, både
inom industrin och tjänstesektorn, får redan idag betala detta i
form av minskade ersättningsnivåer vid arbetslöshet och sjukdom
och än värre lär det bli med denna regering vid makten.
Sverige deltar idag aktivt i den imperialistiska plundringspolitiken av U-länderna
samt i den terrorpolitik som USA förespråkar. På sikt hotas
hela världsfreden och den globala miljön som blir alltmer utsatt.
Den så kallade växthuseffekten är ett resultat av att vare sig
vår natur och miljö eller majoriteten av jordens befolkning blir
förskonade av de fria marknadskrafternas plundringspolitik. Konsekvenserna
vi idag ser är förödande men de som drar nytta av denna politik
inser inte eller struntar i att de sågar av den gren de själva sitter
på. De fortsätter oförtrutet sin roffarpolitik.
Enligt mina tankegångar är våra klassfienders framgångar
till stor del beroende på arbetarrörelsens ideologiska tillbakagång.
Alltför många inser inte vidden av den högervridna politiken
utan har blivit indoktrinerade i deras tankegångar. Det kommunistiska
partiets nuvarande situation är i sig en bekräftelse på arbetarklassens
ideologiska, ekonomiska och sociala svårigheter. Den absolut viktigaste
frågan för oss kommunister är att förankra vår politik
i folk- och massrörelserna för att återigen ge partiet ett reellt
inflytande i politiken. Vi måste delta med massorna inom fackföreningar,
kooperativ, pensionärsorganisationer och ungdomsrörelser. Inom alla
områden där folk deltar i kollektiva sammankomster med de problem
de stöter på i sin vardag.
Den enda politiska kraft som mäktar med de kraftinsatser som krävs
är det kommunistiska partiet med sin politiska ideologi och hemvist i Marx
och Lenins revolutionära teorier.
Den absolut viktigaste frågan för oss kommunister gemensamt med arbetarklassen
och andra progressiva krafter är att rädda världsfreden. Allt
mänskligt arbete är meningslöst om vi inte klarar detta. Den
största frågan i detta sammanhang är att avslöja de verkliga
världsterroristerna – imperialismen och dess förespråkare,
med USA och dess bundsförvanter i spetsen, sammanlänkande genom bland
annat NATO och EU.
Kvinnokampen är inte enbart en fråga om jämlikhet mellan könen
utan är i lika hög grad en fråga som tillhör fredskampen.
I krig så drabbas även civilbefolkningen hårt, även kvinnor
och barn hör till de som får betala ett hög pris när galna
krigshetsare slåss mot varandra.
Kampen mot fortsatt nedrustning av den sociala välfärden måste
få högsta prioritet genom att aktivt verka för att förhindra
att den solidariska tryggheten konkurrensutsätts genom entreprenadskap
och privatiseringar. Den offentliga sektorn som garanterar detta måste
tillföras de medel som de är berättigade till. De privata lösningar
som förespråkas i nuvarande politiska församlingar gagnar enbart
höginkomsttagare och rika. Börsen ska inte bestämma vilken vård,
omsorg eller utbildning utan alla ska kunna ta del av det samhället erbjuder.
Frågan om produktionsmedlens samhälleliga ägande är klart
motiverad. Försäkringsbolagens och bankernas förstatligande är
i högsta grad en aktuell fråga innan hela Sveriges ekonomiska tillgångar
och potential är helt i händerna på utländska ägare.
Kampen mot arbetslösheten och lönekampen är i högsta grad
en fråga om mänskliga rättigheter och rättvisare fördelning
mellan aktiva arbetsinsatser i produktionen gentemot börshajarnas och aktieklipparnas
vinstutdelning.
I och med den alltmer omfattande globaliseringen ställs större och
hårdare krav på ett utvidgat internationellt kontaktnät. ”Proletärer
i alla länder förenen eder” får en allt större aktualitet
för arbetarklassen i kampen mot imperialismen. Ju mer man fördjupar
sig i den ekonomiska och sociala politiken blir man allt starkare övertygad
om behovet av en kommunistisk politik för arbetarklassen. Men för
att uppnå ett socialistiskt samhälle präglat av fred, solidaritet
samt ett meningsfullt arbete och liv så krävs det idogt arbete.
Jag är klart medveten om att denna presentation av mitt synsätt och
politiska värderingar enbart är ett skummande på ytan. Många
frågor kvarstår som måste lyftas och många fler problemställningar
kommer vi att ställas inför i framtiden. Men jag är övertygad
om att en progressiv och enad arbetarklass, med en stark socialistisk ideologi
är den enda kraften som kan få ett stopp på dagens hårda
och orättvisa samhälle där egoismen och ”slicka uppåt
och sparka nedåt” mentaliteten frodas.
Slutligen så måste vår uppgift vara att tillsammans med alla framstegsvänliga krafter arbeta för att arbetarklassens ekonomiska och sociala framtid utvecklas i fred och mänsklig frihet, fri från imperialistisk terrorism, förtryck och utsugning av människor och miljö.
Låt oss tillsammans kämpa för det solidariska samhället som tillgodoser allas behov – det socialistiska!
Gun Isaxon