Den Reinfeldska regeringen kan skatta sig lycklig över att det vid politiska
val inte gäller den så kallade ångerveckan som många
gånger är kundens nödbroms vid våra inköp inom handeln.
Redan två månader efter högeralliansens valseger har de förbrukat
valets förtroendekapital och enligt opinionsmätningar blivit av med
sin majoritet. En så kort förbrukningstid på en regering slår
alla rekord. Och inte undra på det. Den moderatstyrda regeringen drar
fram som en ångvält när det gäller att rasera det sociala
skyddsnätet, a-kassan och arbetsrätten och öppet ansluta Sveriges
utrikespolitik till Nato.
Regeringen hävdar att de åtgärder som nu genomförs eller
förbereds står i samklang med den politik som ”alliansen”
presenterade inför valet.
I stora stycken stämmer detta.
För politiskt medvetna väljare var det lätt att förstå
vad högeralliansen skulle använda makten till. Historien saknar inte
exempel på vilken politik högerledda regeringar har genomfört.
En granskning av åtgärder som deras politiska bröder har genomfört
t ex i Tyskland, Italien eller Finland visar på exakt samma mönster
som nu präglar vårt land.
Den så kallade arbetslinjen är inget annat än en tvångslinje.
Försämrade livsvillkor för de arbetslösa, sjukskrivna och
förtidspensionerade (de som beviljats sjukersättning eller aktivitetsersättning)
ska tvinga människorna till lågavlönade arbeten som tjänar
som lönepressare på arbetsmarknaden.
Regeringens attityd är att arbetslöshet beror på lathet som
ska bekämpas med försämrade ersättningar inom a-kassan och
sjukförsäkringen. Måttstock är inte att de arbetande ska
kunna leva på sin lön under anständiga villkor, måttstock
är istället att företagen ska kunna öka sina vinster. Regeringen
försöker slå blå dunst i ögonen på folk när
de hänvisar till planerade skattesänkningar. Visst, de högt avlönade
får kännbara skattesänkningar, eftersom dessa beräknas
i procent på lönen, men för dem med låga inkomster äts
de futtiga skattesänkningar snabbt upp av försämringen av a-kassan
och minskade sociala förmåner. De sjuka och arbetslösa kommer
inte att få ett öre i skattesänkning i denna ”arbetslinje”
– men de tvingas betala de högsta avgiftsökningar för a-kassan!
Allt vad Reinfelds ministrar har att erbjuda som svar är att de med alvarlig
min försäkrar att de ska hålla ett vakande öga på
denna orättvisa!
Och för att driva denna politik till fulländning försöker
regeringen ställa de arbetande och deras fackliga organisationer inför
ett ultimatum i den stundande avtalsrörelsen: om ni kräver högre
löner så är ni ansvariga för att arbetslösheten inte
minskar.
De klassmedvetna inom facket låter sig förstås inte fördummas
av regeringens krav på de arbetandes ”solidaritet”. Varför
ska folket fördela fattigomen bland sig och nöja sig med kakans lilla
bit, när den stora biten av samhällskakan, vinsterna, försvinner
i privata fickor?
Listan över försämringar som Reinfeld&Co håller på att driva igenom är lång: dråpslag mot byggnationen av hyreslägenheter och stark marknadsanpassning av bostadssektorn liksom av skolor, sjukhus, kommunikationer och kultur.
Hur var det möjligt att lura så många människor att lägga sin röst på partier som bygger på en så reaktionär och asocial politik?
En viktig orsak var missnöjet med den politik som socialdemokratin förde, dess högervridna åtgärder. Missnöjet gällde också det minst sagt lama motståndet som den fackliga rörelsen mobiliserade mot Persson-regeringens kurs. En förändring blev för många det viktigaste. Och så hoppade man direkt från askan i elden. Moderaternas illusionsnummer att dölja sitt rätta jag och framställa sig som det nya arbetarpartiet gick, hur underligt det än kan verka, hem även bland dem som minst av allt behövde rättning höger i politiken.
Även människor med bättre förstånd hävdade att
det inte spelade någon roll vem som segrade i valet och bidrog till att
bereda vägen för högeralliansen.
Socialdemokratin, facket, ja hela arbetarrörelsen måste tvingas till
en politik i folkflertalets intresse. Men det kan inte uppnås genom att
ge regeringsmakten till kapitalets direkta företrädare.
Det är bekant att socialdemokratin ”modell Sverige” inte vägleds
av strävan att nå socialism och att den reformistiska epoken har
nått vägs ende sedan den globala imperialismen tillåts att
diktera villkoren. Men att det socialdemokratiska partiet har betydligt djupare
rötter i arbetarklassen än Reinfelds ”nya arbetarparti”
erkänns säkert av de flesta.
Hur gammal den sittande regeringen blir är för tidigt att spekulera
i, men att den närmaste tiden kommer att innehålla flera nya reaktionära
angrepp på de arbetandes livsvillkor står utan tvivel.
Dessutom kommer Sveriges utrikespolitik att underställa ännu öppnare
USA:s imperialistiska politik. Fler unga svenskar kommer att sändas ut
i Pentagonstyrda krigsuppdrag.
Allt fler mänmniskor kommer att upptäcka att det behövs rättning
vänster i svensk politik.
Det är viktigt att vi kommunister förstärker vårt parti organisatoriskt och politiskt för att ge den sälta som arbetarrörelsen så väl behöver.
Rolf Hagel