För 60 år sedan startades inbördeskriget i Spanien.
1935 bildade vänstern i Spanien en demokratisk folkfront. I denna folkfront
förenades socialister, kommunister och den borgerliga vänstern. Den
16 februari 1936 vann folkfronten valet med socialisterna som största parti.
Trots framgångar i valet bildade inte socialisterna regering utan den
bildades av de borliga partierna inom folkfronten: vänsterrepublikanerna,
republikanska unionen och Esquerra.
Men Spaniens reaktionära krafter ville inte acceptera detta demokratiska valutslag. De närmaste månaderna efter valet följde en rad kravaller och politiska mord. I juli inträffade två politiska mord som kom att utlösa inbördeskriget. Den 17 juli inledde militären, högern och fascisterna en revolt i den spanska kolonin Marocko. Den 18 juli spreds sig revolten till själva Spanien.
Trots det allvarliga läget var arbetarna obeväpnade och regeringen
hade inga styrkor till sitt försvar. Men fast de var dåligt beväpnade
lyckades arbetarna, inte bara stå emot militären utan erövrade
flera strategiska platser. Franco vädjade till Hitler och Mussolini om
hjälp, vilket han fick. I oktober startade fascisterna en stor offensiv
mot Madrid. I Madrid och i Barcelona slogs de demokratiska krafterna ner av
general Francos soldater med hjälp från Hitler och Mussolini.
Regeringarna i Europa, USA och Latinamerika avstod från att hjälpa
den unga spanska republiken och gömde sig bakom en s.k. "noninterventionspolitik"
(icke inblandning). Sovjetunionen och Mexiko var de enda länderna som hjälpte
den spanska republiken. Det slogs en blockadring kring den spanska republiken.
Blockaden gällde inte bara krigsmateriel utan även mediciner och livsmedel.
Sverige deltog också i blockaden av den spanska republiken och antog liksom andra regeringar i Europa, USA och Latinamerika en lag som förbjöd frivilliga att åka till Spanien. Trots att de riskerade fängelsestraff åkte omkring 35 000 frivilliga till Spanien från 53 länder, bl.a. från Sverige och USA. På Kominterns initiativ organiseras i många länder över hela jordklotet en bred internationell solidaritetsrörelse. Redan i juli 1936 kämpade de första frivilliga enheterna skuldra vid skuldra med det spanska folket.
I oktober 1936 formerade sig de Internationella Brigaderna. Deras ed ljöd: Jag är här som frivillig, och jag kommer, om så blir nödvändigt, ge mitt blod till sista droppen för att rädda Spaniens frihet, hela världens frihet” (riktpunkt 2001/nr 7). Bland dem som åkte från USA kan jag nämna min morbror Arnold Reid (detta var hans politiska täcknamn, han hette egentligen Arnold Reisky) som stupade i Spanien i slutet av kriget. Han och hans fru Leonora var bland de första frivilliga som åkte iväg. Arnold ansvarade för de amerikanska och latinamerikanska volontärernas politiska utbildning för att delta i de svåra striderna för den spanska republiken. Arnold sa att detta var det svåraste och mest ansvarsfulla uppdrag han hade haft under sitt aktiva partiliv. Arnold var även krigskorrespondent för tidskriften New Masses (organ för USAs KP) och behöll ständigt kontakten med Lincoln-brigaden (de amerikanska Spanienfrivilliga), var de än stred. Det plågade honom att han inte höll i ett gevär, utan bara en penna. 1938 bestämde han sig för att gå med i Lincoln-brigaden som soldat. Men partiet släppte inte honom till fronten, de utsåg honom till kommendant för en skola i norra Katalonien för att förbereda politiska kommissarier. Han åkte till fronten i alla fall i juli 1938 och deltog i slaget vid Ebrofloden, nära Gandesa, den 27 juni. Där blev han skjuten av fascisterna.
Från Sverige reste 500 frivilliga till Spanien, utav dem stupade ca 200. De svenska Spanienfrivilliga fick smyga sig ut ur landet. Majoriteten var kommunister eller kommunistsympatisörer. De flesta svenskarna tillhörde Georg Branting-kompaniet, vilket ingick i den 11: e internationella brigaden (Thälmann-brigaden). Den första svensken som anmälde sig var Kajsa Rothman. Hon deltog som sjusköterska och kom med tiden att leda Radio Madrids sändningar på svenska. Hennes exempel kom snabbt att följas av fler. Omkring 80 procent av de Spanienfrivilliga tillhörde arbetarklassen.
I juli 1938 gick de republikanska styrkorna över floden Ebro och inledde
sin sista offensiv. Besegrade av fascisterna och reaktionen upplöstes de
internationella brigaderna i september 1938. Bland de svenska frivilliga som
reste till Spanien kan nämnas kommunisterna Per Eriksson, Karl Staf, Erik
Gustafsson. Inga svenskar har som dessa hedrat sitt land. De stod i första
ledet för den solidaritetsrörelse för Spaniens folk som växte
fram i Sverige. Spanienfrivilliga väckte allmänhetens medvetenhet
om behovet att genast forma en enad front av antifascister. De internationella
brigaderna blev symbolen och föregångaren till anti-Hitlerkoalitionen.
Den 9 oktober 1936 bildades Svenska hjälpkommittén för Spanien.
Åtskilliga kända svenskar engagerade sig mer eller mindre aktivt
för Spaniens sak, varav många kulturarbetare. Det samlades in pengar
vid basarer, på arbetsplatser, i hemmen, vid möten, överallt
där människor träffades. Sändningar av livsmedel och sjukvårdsmaterial
skickades till de nödlidande i Spanien. Det gällde också att
skapa en opinion, vilket skedde genom möten, demonstrationer, föreläsningar,
filmvisningar, teaterföreställningar, och utgivning av olika skrifter.
Kajsa Rothman gjorde en enorm insats som opinionsbildare, när hon reste
runt i Sverige och informerade människor. En av de största demonstrationerna
anordnades i Stockholm den 18 juli 1938 på tvåårsdagen av
revolten. I demonstrationen deltog 10 000 människor.
I mars 1939 gick fascisterna till sitt sista avgörande anfall och de republikanska styrkorna upplöstes. I april 1939 förklarade Franco kriget avslutat. Den nya fascistiska regimen erkändes av hela Europa, utom Sovjetunionen.
Sedan den spanska demokratin krossats riktade Hitler-regimen med stöd av Franco och Mussolini aggressiviteten österut. Tjeckoslovakien annekterades och när tyska soldater marscherade in i Polen var andra världskriget ett faktum.
I de gamla spåren
De svenska Spanienfrivilligas ideal och drömmar om en bättre och rättvisare
värld är lika aktuella idag.
I mars 1999 började NATO bomba f.d. Jugoslavien i försvar av, som de säger, de mänskliga rättigheterna. Men det handlar om kampen för en ny världsordning. NATO sa sig försvara kosovoalbanernas rättigheter. NATO: s brutala aggression riktades mot det serbiska folket, som under Hitlertysklands ockupation bildade Sydeuropas största partisanarmé och som idag försvarar landets nationella oberoende.
Den svenska regeringen ställde sig bakom NATOs aggression.
2001 invaderade Nato-styrkor Afghanistan och den 18 mars 2003 började de bomba Irak. Sedan dess har minst 60 000 irakier dödats. Kriget och ockupationen av Irak har pågått nu i över tre år. Även detta krig fördes enligt NATO till försvar av de mänskliga rätigheterna. Men vi vet att sanningen är att USA vill ha kontroll över regionen, oljan, och marknaderna. Svenska regeringen stödde även dessa krig.
USA anklagar Iran för att utveckla massförstörelsevapen och
vara ett hot mot världsfreden. Trots att inspektörerna inte har hittat
några bevis för att Iran har, eller någonsin haft, ett kärnvapenprogram.
Nu hotar USA att använda kärnvapen mot Iran. Med stöd från
de övriga medlemsländerna i NATO försöker USA att hitta
en förevändning att starta ett krig. Detta vansinne måste stoppas
innan det är för sent. Anfallet mot Iran skulle utlösa ett krig,
inte bara i Mellanöstern, utan även i resten av världen. Ett
sådant krig skulle kunna betyda världens undergång. Därför
måste kommunister ta initiativet till en massprotest mot USA:s planer.
Maria Walden