Den borgerliga regeringen skulle kunna sammanfatta de första 100 dagarna i Rosenbad på detta sätt. Dessa 100 dagar anger klart den politiska inriktningen där slakten på den offentliga sektorn är mycket tydlig samt flertalet människors sociala trygghet och välfärd utsätts för ett så grovt angrepp som ej skådats sedan tiden före arbetarrörelsens uppbyggnad i Sverige.
Under den förra borgerliga mandatperioden 1991-1993 gick man till angrepp
på i första hand statsfinanserna och orsakade skuldsättningen
av landet. Detta föranledde den tillträdande socialdemokratiska regeringen
1994 med Göran Persson som statsminister att mynta uttrycket
”den som är satt i skuld är icke fri!”
I och med detta inleddes ett 12-årigt regerande med – i första hand – en så kallad sanering av statsfinanserna med amortering av de gigantiska statsskulderna. Detta skedde med försämrade statsanslag och försämrade statsbidrag till den offentliga sektorn, främst kommuner och landsting, frysta och senare sänkta omräkningstal (basbelopp) som reglerar pensioner, sjukersättning mm, krav på återhållsamhet vid löneförhandlingar samt ökad arbetslöshet ”som medicin” Det var naturligtvis de svagaste och fattigaste som återigen tvingades betala denna saneringspolitik. Men stora frågetecken fanns i denna politik som kallades nedskärning och sparande. Överallt påstås att vi levt över våra tillgångar, att vi begärt för höga löner, för stor trygghet och för mycket offentlig sektor. Svenska folket praktiskt hjärntvättades i detta tänkande och alltför många köpte dessa argument utan att tänka efter. Varifrån kom t ex alla finanshajarnas pengar? Varför gick den svenska börsen bäst i världen under 80-talet samtidigt som allt fler tvingades leva på socialbidrag?
Det oerhört tragiska i denna saneringspolitik är att denna definitivt
inte alls var nödvändig. Denna skuldsanering var i högsta grad
fingerad av de krafter som ville föra över penningströmmarna
till kapitalet. Det är bara att läsa nationalekonomen Sven Grassmans
dokumentation och böcker. Han dog tyvärr 1992 och därmed försvann
en av dem – eller kanske den enda – som kunde besvara de många
frågor som ställdes. Han var huvudsekreterare i betalningsbalansutredningen
och en internationellt ansedd och anlitad expert på internationella betalningsströmmar
och hade ett av de bästas jobben en nationalekonom kunde ha, vid Institutet
för Internationell Ekonomi.
Han upptäckte att Sveriges utrikesaffärer beräknades ”felaktigt”
av regeringen och riksbanken.
Från 1977 och framåt visade han att utlandsskulden överdrivits
med 400 procent, bytesbalansunderskottet med 300 procent och att man underskattat
företagens vinster respektive överskattat exportens höjda relativpriser
och andelsförluster med 100 procent. ”Felräkningar” som
samtliga pekade i gemensam riktning – motivet för en ny och hårdare
ekonomisk politik. Han blev en skarpsinnig kritiker av underskottsretoriken
och åtstramningspolitiken, till stor del därför att han valde
de mångas sida istället de fås – en naturlig följd
av hans ekonomiska grundtankar från Keynes, Wiggfors och Sträng.
Bortom fusket med siffrorna tyckte sig Grassman se ett mönster redan vid
slutet av 70-talet. Näringslivet, de rika, höll åter på
att konsolidera sin makt genom att riva folkhemmet. Vägen gick över
sparande, sänkta reallöner, åtstramad offentlig sektor och försvagat
fack. Detta kunde de åstadkomma med benägen hjälp av ett antal
s-märkta ekonomer – närda och uppfostrade i näringslivets
penningstinna famn. Grassman blev också mycket riktigt utfryst och förvisad
till en lagerlokal utan möbler eller telefon eftersom han var en ”olydig
ekonom.”
Hans viktigaste budskap är ju att svenskarna har i gemen inte levt över
sina tillgångar.
Valförlusten 2006 för socialdemokraterna i allmänhet och arbetarklassen
i synnerhet orsakade av s.k. politiska experter eftersom regeringen Persson
högmodigt missbedömt arbetslöshetsproblematiken , ej prioriterat
den fulla sysselsättningspolitiken utan tillåtit det borgerliga blocket
att överta denna viktiga klassfråga och skickligt spinna på
detta vilket ju torde vara helt främmande för deras politik där
ju arbetslösheten är prioriterad. När man från socialdemokratiskt
håll försöker framhålla sina politiska misstag försöker
man samtidigt dölja de verkliga orsakerna – den personliga girigheten
där socialdemokratiska ministrar sysslar med som lägenhetsspekulationer,
stegrande arvoden, förmånliga avgångs -och pensionsavtal mm.
Detta blev naturligtvis mycket ogynnsamma signaler till främst alla de
väljare som satt likhetstecken mellan arbetar/folkrörelse och socialdemokrati
vilket gav utslag vid valet 2006.
Trots högt valdeltagande förlorades valet eftersom väljare i
sin frustration sökte andra alternativ vilket gav makten till den borgerliga
alliansen som dock innebär att främst arbetarklassen hamnat ”ur
askan i elden”.
Redan 2005, den 17 mars, vid moderaternas rikskonferens i Örebro spikades en historisk dag. Då påbörjades träningen för den av Reinfeldt lanserade retoriken ”ödmjukhet” då moderaterna skulle kliva ned från sina höga hästar och börja tala med och lyssna på gamla socialdemokratiska väljare. Så löd budskapet från rikskonferensen och resultatet fick vi se vid valet.
I oktober 2006 presenterade den borgerliga alliansen sin budget som präglades av den nya synen på ödmjukhet. Nu kryddar det ”nya arbetarpartiet” ödmjukt sin politik med att på bred front angripa de sociala välfärds- och trygghetsförsäkringarna. De arbetslösa, sjuka, handikappade och pensionerade är de första som får smaka på den ödmjuka piskan från den borgerliga alliansen. A-kassan försämras. AMS roll för utbildning och omskolning beskärs kraftigt under mottot ”arbete åt alla”. På detta sätt tvingas folk ut i arbete till låga löner och försämrade arbetsvillkor. Arbetsförmedling och försäkringskassa har inlett ett s k samarbete där den gemensamma synen skall bestå av hur stor arbetsförmåga som finns kvar. De oerhörda konsekvenser en sådan samsyn får kan vi lätt föreställa oss. Principen är densamma som tillämpades på 30-talet före arbetarrörelsens uppbyggnad. Det som måste uppmärksammas i den nya politiska debatten är de ordval som smygs in. ”Utanförskap” är ett sådant ord som ofta är förekommande i den Reinfeldtska retoriken. De arbetslösa, sjukskrivna och pensionerade betecknas stå utanför medan börsklippare, aktiespekulanter, överbetalda direktörer och politiker tydligen har ett ”innanförskap”. Javisst, bakom stängda grindar och i slutna styrelserum där man inhöstar miljon-och miljardbelopp från det arbetande folket men som aldrig satt sin fot på de företag och verkstadsgolv där vinsterna skapas genom hårt arbeta av s.k. arbetstagare. I partiledardebatten den 17 juni uttryckte statsminister Reinfeldt sig på så sätt att den som enligt borgerlig definition har ett utanförskap upplever en stor maktlöshet. Den borgerliga regeringens recept på detta är alltså ytterligare försämringar i de sociala försäkringarna som A-kassa och sjukersättning. Vilken fantastisk maktförstärkning. Förhoppningen är ju då att arbetstagarna/arbetssäljarna inser att denna makt måste man själv se till att man får i SINA händer.
En socialdemokratisk regering lär inte heller vara något alternativ eftersom Mona Sahlin som nyvald ordförande för partiet på extrakongressen påtalade att de viktigaste framtida frågeställningarna är miljöfrågorna, vilket är ställt utom allt tvivel. Hon menade att denna fråga är lika viktig som klasskampsfrågorna för drygt 100 år sedan. Den slutsats man kan dra av Mona Sahlins deklaration är att den kapitalistiska samhällsordningen också kommer att prägla en framtida socialdemokratisk politik.
Vad skall vi kommunister göra inför de deklarationer som uttryckts,
antingen det handlar om höger eller vänster. I första hand måste
vi inrikta oss på att återigen lyfta fram betydelsen av klasskampen
där vi kommunister har den ledande rollen att samla de medellösa till
kamp för sina mänskliga, demokratiska och sociala rättigheter.
Detta sker bäst genom deltagande i folkrörelser och massorganisationer
där vi tillsammans med andra partilösa men även andra partimedlemmar
som arbetar med intressefrågor i exempelvis pensionärs - hyresrätts
-och bostadsföreningar, handikapporganisationer, invandrarföreningar,
kvinnoföreningar, kooperativ mm måste, med alla till buds stående
medel, kämpa för gemensamma intressen.
Vi skall självfallen på alla sätt se till att komma till tals
i de politiska församlingarna, ex-vis i det kommunala arbetet där
vi har möjlighet till detta och där våra vardagsfrågor
handläggs och kan lyftas fram på alla vis.
Låt oss vara överens om att till 2010 års val åstadkomma
en nödvändig upprättelse för den s.k. arbetarklassen och
se till att vi har ett reellt inflytande med kommunistisk politik i Sverige.
Gun Isaxon