Den debatt som förts i massmedier, på gator och torg samt på
landets arbetsplatser har efter tillträdet av den nya högerallians
regering som numera styr Sverige till stor del handlat om förändringarna
som skett med A-kassan. Att det blivit så är naturligt då dessa
beslut så genomgripande drabbat alla. Dels genom sänkta ersättningsnivåer
men även på grund av de fördubblade avgifterna.
Märkligt i debatten är att det ibland framställs som en nyhet,
i själva verket är det ju så att regeringen nu bara genomför
vad man i valrörelsen lovat att genomföra.. Förutom sänkta
ersättningsnivåer och höjda avgifter lovade man ju att även
mycket kraftfullt försämra villkoren för att överhuvudtaget
kunna få ersättning från A-kassan. Allt detta är nu genomfört.
Och detta på vad som skulle kunna kallas raketfart. Den situation som
nu råder är ju ingenting som uppstod efter valet 2006. Tvärtom
så lades ju grunden för nuvarande situation långt tidigare.
Det mest påfallande var när Moderatarena bytte skepnad och helt plötsligt
kallade sig för det nya arbetarpartiet. Man var mycket framgångsrik
i sin kampanj när man sade sig vara de nya och enda försvararna av
de arbetslösa, långtidssjukskrivna och förtidspensionerade.
Nu skulle alla arbetsföra återkomma till arbetslivet. Den här
kampanjen, som i sin grund inte var annat än ett stort hån mot den
samlade arbetarrörelsen, blev framgångsrik och kunde genomföras
utan något egentligt motstånd.
Alla vänsterpartier förlorade
Huvudansvaret för denna kapitulation från den organiserade arbetarrörelsen
faller naturligtvis mycket tungt på det socialdemokratiska partiet, men
även andra har ett stort ansvar. Tittar man lite närmare på
valresultatet så kan man konstatera att alla partier som kan anses stå
till vänster i den politiska mittfåran lämnade valrörelsen
som förlorare. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan rösträttens
införande. Vänsterpartiet backade, KPML:r förlorade röster
och det gjorde också kommunisterna. SKP som varit verksamma i svensk politik
de senaste 90 åren redovisade sitt genom tiderna sämsta valresultat
Allt detta med katastrofala följder, kunde ske i stort sett mitt framför
ögonen på de partier som säger sig värna det arbetande
folkets intressen.
Rösta folk fel?
Man behöver ju knappast vara professor i sociologi för att förstå
att segern för högeralliansen grundlades på landets arbetsplatser.
Tusen och åter tusen LO-medlemmar valde att lägga sin röst på
de nya moderaterna. Kan man då säga att folk röstade fel? Nej,
det kan man inte. Man kan inte rösta fel. Man röstar alltid efter
sin övertygelse och därmed kan man inte rösta fel. Vad som däremot
måste bekymra framförallt socialdemokraterna och kommunisterna är
vad dessa två partier gjorde för fel som inte lyckades avslöja
och därmed avvärja hotet från högeralliansen.
Ansvaret faller extremt tungt på socialdemokraterna, dels genom sin storlek
och enorma ekonomiska resurser samt inte minst genom sin i stort sett totala
hegemoni inom LO, som är bara andra sidan på samma mynt. Sedan kan
man ju alltid som försvar hänvisa till borgerlighetens totala dominans
när det gäller information genom press och andra medier, men borgarskapet
saknar något som bara arbetarklassen har och det är sina människor.
Den resursen gavs ingen roll i 2006 års valrörelse.
Högern har mycket bråttom
När den nya och segerrusiga högeralliansen under Fredrik Reinfeldts
ledning kunnat förklara sig som segerherrar hade man mycket bråttom.
Här skulle det hända saker och det fort. Att man i det läget
valde att ibland nästan huvudlöst kasta sig över A-kassan var
ingen slump. Det var resultatet av en mycket avancerad och utstuderad strategi.
Motiveringen att det nu gällde att arbeta för riktiga jobb och inte
få bidrag var ju ingenting man för ett ögonblick själv
tror eller trodde på. Hela arbetsmarknaden skulle förändras
och då är det mest effektiva vapnet att först förstöra
A.kassan som i sig är arbetsmarknadspolitikens egen grundbult. Blir den
förstörd, ja då kommer resten att gå av bara farten.
Att ha en hög nivå på ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen
är naturligtvis mycket viktigt för de av arbetslöshet drabbade.
Man ska inte behöva gå från gård och grund därför
att man utan egen förskyllan drabbats av arbetslöshet, men det är
inte det enda skälet.
Stöten mot kollektivavtal
Med alltför låg ersättning vid arbetslöshet riskerar man
att slå sönder hela systemet som bygger på gällande kollektivavtal.
Ett avtal som alltid garanterar en lägsta kön vid alla branscher i
hela landet. Har man en alltför låg ersättning kommer den enskilde
att drabbas av enorma och outhärdliga slitningar. Tänk er en arbetslös
ensamstående förälder med alltför låg arbetslöshetsersättning.
Pengarna räcker inte till. Det första man då får göra
är att sälja det man har. Bilen får gå först, sedan
ett byte till en mindre och billigare bostad. Trots detta så tvingas man
säga nej till sina barn för skolresan eller köpet av de nya märkesjeansen
som ”alla andra har” Till sist kommer man till läget att man
känner sig tvingad att göra vad som helst för att få mer
pengar. Vet man då att man kan få ett jobb som är mer betalt
än ersättningen från A-kassan men betydligt lägre än
avtalet, blir det alltför lätt att i ren desperation erbjuda sin arbetskraft
under den avtalsenliga lönen. Man vill ha lugn och ro hemma. Kosta vad
det vill. Därmed har man öppnat arbetsmarknaden för arbetsköparna
att själva välja vilken ersättning de anställda ska ha.
Detta är Maud Olofssons och Fredrik Reinfeldts slutliga önskan.
Den vetenskaplig-tekniska revolutionen
Men ersättningen från A-kassan har också vidare betydelse.
Kommunisterna och svensk arbetarrörelse i övrigt har alltid varit
positiva till vad som ibland brukar kallas den vetenskaplig-tekniska revolutionen.
Det innebär att man har accepterat att arbetsmarknaden förändras,
ja man har accepterat att hela branscher och yrkesgrupper försvinner. I
det syftet har vi en annan historia än den engelska. I England där
man haft en annan syn på det hela lyckades man förhandla fram att
eldarna vid ångloken fick behålla sina jobb när man ersatte
ångloken med elektriska lok. Det innebar att eldarna fanns kvar men ingenting
att elda i. Striden om kolgruvorna i England är ett annat exempel .Från
svensk arbetarrörelses håll har man valt en annan väg. Kommunisterna
har accepterat att produktivkrafternas utveckling gör att gammalt ersätts
med nytt. Det innebär att om en yrkesgrupp ersätts av annan teknik
skall den enskilde arbetaren aldrig bli ekonomiskt lidande. För att stimulera
den enskilde till vidareutbildning inom branschen eller våga pröva
något helt nytt måste det finnas en ekonomisk trygghet i botten.
Den tryggheten är en rimlig ersättning från A-kassan. Kan Fredrik
Reinfeldt och Maud Olofsson på ett bättre sätt än en förstörd
A-kassa arbeta för arbetsköparnas diktatur på arbetsmarknaden?
Hur stor ersättningen från A.kassan skall vara kan vara lite svårt
att exakt definiera, men rimligt verkar vara 90 procent utan ersättningstak.
”Departementet bestämmer, A-kassorna genomför”
Direkt efter högeralliansens valseger 2006 inbjöd arbetsmarknadsdepartementet
Arbetslöshetskassornas Samorganisation till samtal. Vid dessa samtal förklarade
departementet som dock aldrig lät sig representeras av den ansvarige ministern
utan lät en sekreterare representera departementet att från och med
den 1 januari 2007 skulle avgifterna höjas och ersättningsnivåerna
sänkas. Från A-kassorna framförde man då synpunkten att
tiden om maximalt tre månader var allt för kort för att rent
administrativt klara omställningen. Departementssekreteraren förklarade
då att ”Departementet bestämmer, A-kassorna genomför”.
Denna åtgärd kostade A-kassorna 200 miljoner kronor extra i att till
pappersåtervinningen kasta tonvis med förtryckta kuvert och brev.
A-kassornas begäran om tre månaders uppskov med förändringen
kunde departementet inte acceptera. A-kassorna påtalade vidare vid dessa
samtal med arbetsmarknadsdepartementet att rent ekonomiskt behöver ersättningsnivåerna
inte sänkas, och inte heller någon behövdes höjning någon
av månadsavgiften då systemet ej gick med ekonomisk förlust.
Departementet förklarade då att de nya villkoren som ger ett årligt
överskott till statskassan på 10 miljarder behövs för att
täcka nödvändiga skattesänkningar. Kan politiken bli mer
föraktfull? De som har minst ger till dem som har mest!
Som ett svar och som ett försök att rädda nivåerna vid
ersättning vid arbetslöshet diskuterar nu de olika facken att genom
en kollektiv extra försäkring hos Folksam höja högsta ersättningsnivån
från 680 kr per dag till 1.000 kr per dag. Försäkringen som
ska vara obligatorisk är tänkt att kosta den enskilde 50kr i månaden.
Lars Lundberg