Kampen om utbildningen

Den 22-23 mars hade det grekiska kommunistpartiet KKE anordnat det andra mötet om utbildningen och dagsaktuella frågor kring utbildningen. 20 kommunistiska och andra vänsterpartier hade hörsammat grekernas kallelse. Mötet tog plats i Bryssel i EU:s hjärta, Parlamentet.

Varje parti fick ordet och berätta om den dagsaktuella situationen på skolans område i respektive land. Man redovisade problem, krav och eventuella lösningar. Som Italiens KP:s representant sade: ”Då är frågan om skolan oerhört viktig för kommunisterna och vänstern.” Det gäller att ta kampen för det offentliga skolsystemet, försvara och förklara förändringarnas betydelse för folket. Der är ett utmärkt sätt att få många med i kampen för dessa frågor. Mötets paroll var Allmän utbildning, fri för alla!

Det som sades på mötet visade att de nyliberala tankarna har spridit sig över hela EU och förändringstakten bara ökar. Man håller på att skapa A- och B-skolor, man segregerar folket till olika grupper och arbetarklassens barn är förlorarna.

Längst hade det gått i Belgien, där utvecklingen kan anses vara en katastrof. Högskolorna reserveras för elitens barn för att de skall bli del av eliten. Redan PISA-undersökningen visade att de belgiska barnen hade de största ojämlikheterna på utbildningens område. Man försöker skapa socialt homogena skolor genom att friskolorna själva väljer sina elever. 60 procent av friskolorna väljer sina elever enligt sina egna kriterier. Landet har inget enhetligt utbildningssystem. Man flyttar svåra elever mellan skolorna och föräldrarna får fritt välja skolorna till sina barn. Det kan vara 5-6 byten under högstadiet. Värst är det för invandrarelever som saknar speciallärarhjälp och andra stödjande funktioner på grund av ekonomiska sparbeting.

Orsaken till eländet berodde på 90-talets besparingar: 9.000 lärare försvann, över 30 procent av gymnasieelever faller ut från skolorna, klasserna har blivit stora och svårhanterliga, skolornas renovering och skötsel försämrades oerhört, vantrivseln ökade, aggressiva elever och trötta lärare har haft ett hårt skolklimat. Orsaken till besparingarna var Maastrichtnormen, som sade att staten skall inte låna pengar för att investera i utbildningen. Installerande av kameror, säkerhetsfolk i skolkorridorerna och lugnande medel till eleverna är den belgiska skolans vardag. Det belgiska systemet syns redan vid intagningen till högskolor: där har stagnation och sämre resultat ökat vid intagningen till högskolorna. Och tyvärr, denna tendens syntes vara gemensam för skolsystemen i alla deltagande partiers länder. Bara graden skilde sig från land till land.

I mötet diskuterades också andra tendenser på skolans område. Hela skolsystem håller på att användas till att förstärka det kapitalistiska systemet. Man kan säga att startskottet var EU:s Lissabonmöte, då farten för utbildningens förändringstakt ökade. Det kapitalistiska systemet försöker hitta vägar ut ur sina ekonomiska och sociala kriser genom att hitta nya sätt att skapa profit.

Det kom fram att utbildningen håller på att privatiseras i större skala. Man försöker att vältra utbildningskostnader över till studerande och deras föräldrar. Detta är ett sätt att styra segregationen. Privata företag har utifrån sina vinstintressen börjat starta högre skolformer. Staten har inte pengar, då släpps privata lösningar in på alla sätt, först med läromedel, praktikplatser, verktyg osv. Detta sker för att man skall ”öka konkurrens” i skolorna. De statliga skolorna måste söka sig till egna finansierings-källor och det blir de kapitalistiska företagen som plockar möjligheterna till samarbete och profit.

Konkurrensen gäller inte bara grundskolan utan även högskolorna och universiteten. Kapitalisterna vill öka rörligheten och kvaliteten i studierna. Det leder till ett litet antal högskolor, som kommer att få lejonparten av fonderna, de ekonomiskt starkare och motiverade studenterna, och bästa möjliga förutsättningarna. Resten får det sämre.

Den livslånga utbildningen används som en slogan för att minska den allmänna skolgången och för att styra den stora majoriteten till arbetslöshet eller arbetsmarknadens sämre jobb utifrån nyttoperspektiv för kapitalisten. Konsekvensen är att högre rörlighet och högre kvalitet är för de rikare och orörlighet och lägre kvalitet till de fattigare.

Genom förstärkning av klassgränserna vill kapitalisterna skapa en social elit, och genom att separera och klassificera eleverna klassmässigt till olika former av utbildningar leder de den stora majoriteten till en provisorisk och oansenlig träning istället för att ge dem en allmän och bra utbildning.

Dessa nya kapitalistiska drag diskriminerar även utbildningen av invandrare och flyktingar, uppmuntrar till en EU-nationalism, förtalar andra kulturer och folk och den internationella arbetarklassen. Kapitalisterna använder grovt även monopolföretag och imperialistiska organisationer som NATO, WTO, Världsbanken och EU för att blanda sig öppet i den akademiska världen och forskningsfonder. De fria marknadskrafterna skall råda.

Mötet i Bryssel vill att den ideologiska kampen skall ske just inom utbildningens område. Denna kamp förenad med en social politisk kamp är oerhört viktigt för att vi når upp till ett annorlunda socialt system, fritt från multinationella företag och deras rovdrift. Utbildningen har alltid varit viktig för makthavarna, dent har historien visat. Nu pågår en sådan kamp, än så länge dold, men snart med full fart.

Mötet antog tre uttalanden: en för kampen för högre utbildning i Grekland, ett solidaritetsupprop för arbetarnas kamp inom Airbus Industries och ett Nej till EU:s nya attacker mot Kuba.

Mötet skall eventuellt bli en årlig händelse.

Esa Salomaa