FÖRPLIKTANDE TRADITIONER

Av GUNNAR ÖHMAN
Artikeln skrevs till SKP:s 40-årsjubileum 1957

Det Kommunistiska Partiets historia präglas av ständig kamp för fred, mot reaktion och fascism, för demokrati och framsteg. Ar 1917, då partiet bildades, pågick väldiga massrörelser för allmän rösträtt, för lagstadgad 8-timmarsdag och andra demokratiska krav. Vänstern inom arbetarrörelsen, vars bästa krafter formerade kommunistiska partiet, var drivkraften i denna rörelse som gav betydelsefulla resultat.
Den stora rösträttsreformen var ett stort steg på demokratiseringens väg, men innebar inte att alla myndiga medborgare tillerkändes rösträtt och va1barhet. Rösträtts- och valbarhetsåldern var allt för hög. Fattigstreck och skattestreck berövade hundratusentals medborgare rätten att rösta. Det var kommunistiska partiet som först av alla och mest konsekvent krävde sänkning av rösträttsålder och slopandet av de bestämmelser som hindrade fattiga människor att få samma medborgarrätt som de rika.

Det tog också många år innan 8-timmarsdagen var genomförd för alla arbetargrupper. Först efter ihärdig facklig och politisk kamp har det lyckats att få den genomförd för praktiskt taget alla yrkesgrupper. Och nu är tiden mogen för övergång till 40-timmarsveckan, som kommunisterna redan i mitten på 1930-talet aktualiserade.

Gunnar Öhman riksdagsman för SKP
Teckning Nils Brädefors

Dessa framgångar betyder inte att demokratin är genomförd. Rösträtt och valbarhet är lika för alla, men i samhällsekonomin härskar alltjämt en liten klick kapita1magnrater. På arbetsplatserna är det alltjämt kapitalisterna som bestämmer i alla väsentliga frågor.
Kommunistiska partiet fortsätter sin kamp för demokratins vidgning till dessa områden så att folket blir bestämmande i hela samhällslivet.
Endast om storfinansens maktställning brytes skapas garantier för folket att behålla de hittills uppnådda demokratiska fri- och rättigheterna och vidga desamma till de fält som nu helt behärskas av ett fåtal.
Det tillhör kommunistiska partiets stora förtjänster att det alltid riktat uppmärksamheten på de faror för demokratin som storfinansen utgör. Under hela mellankrigsperioden gick kommunisterna i främsta ledet i kampen mot fascismen, för fred och demokrati. Under efterkrigstiden har partiet manat arbetarklassen till vaksamhet och sammanhållning mot de antidemokratiska ränker som smides av den internationella storfinansen under USA-miljardärernas ledning. Låt oss erinra om några fakta:
När Hitlerfascismen segrade i Tyskland och slog i spillror den borgerliga demokratin, som -funnits i landet sedan 1918, var kommunisterna de enda som klart visade på fascismens klasskaraktär och den fara som Hitlers seger innebar för alla Europas länder. Redan den 4 februari 1933, fem dagar efter Hitlers makttillträde, riktade kommunistiska partiet ett upprop till Sveriges arbetare i vilket kunde läsas:

"Den tyska bourgeoisien har i fascismens stridstecken övergått till generaloffensiv mot det tyska proletariatets och landsbygdens massor... Men Hitlerdiktaturen betyder samtidigt en väldig tillväxt av den fascistiska faran i hela Europa. Ett förbud mot Tysklands kommunistiska parti kommer att följas av liknande våldsövergrepp mot andra tyska arbetarorganisationer, men otvivelaktigt också av liknande angrepp mot arbetarna från borgarklassens sida i andra kapitalistiska länder. Hitlerregeringens tillkomst utgör därför ett hot mot arbetarklassen i alla länder, även mot Sveriges arbetare".

Förutsägelsen var riktig. Efter Hitleros seger över de tyska arbetarna igångsattes en snabb fascistiseringsprocess i en rad av Europas länder. Även den svenska högern hörsammade signalerna från Berlin, understödde de fascistiska organisationer som växte upp, formerade tillsammans med det hitlertrogna Nationella ungdomsförbundet den s.k. högerfronten och genomförde en rasande hetskampanj mot arbetarrörelsen och främst kommunistiska partiet. Enligt nazityskt mönster fordrade högern att den kommunistiska rörelsen skulle förbjudas.
Planen misslyckades. På kommunistemas initiativ slöt arbetarklassens massor enhetligt upp till försvar av demokratin mot den fascistiska faran. I ett öppet brev till den socialdemokratiska partistyrelsen den 24 april 1933 föreslog kommunistiska partiet att de två arbetarpartierna skulle göra gemensam sak i klampen mot fascismen och bl. a. genomföra enhetliga majdemonstrationer mat fascismen och den krigsfara den aktualiserat. Den socialdemokratiska partiledningen avböjde, men bland de socialdemokratiska arbetarna fanns vilja till enhet sam tag sig uttryck på olika sätt.
Fascism betyder krig hade kommunisterna förklarat omedelbart efter Hitlers makttillträde i Tyskland. Bekräftelsen kom redan 1935 när Mussolini öppnade sitt barbariska rövarkrig mot Abessiniens falk. I juli 1936 gjorde den spanska fascismen, stödd av Hitler och Mussolini, uppror mot den demokratiska regering som framgått ur valen till det spanska parlamentet på våren samma år. Kommunistiska partiet ställde sig från första stund i främsta ledet för solidaritetsaktioner för Spaniens folk.
Partiets maning till solidaritet med Spaniens falk fick bred anslutning bland Sveriges demokratiska folk. Spanienkommitteer bildades på hundratals och åter hundratals orter i landet. En omfattande humanitär hjälpaktion inleddes. Hundratals svenska arbetarungdomar, det stora flertalet kommunister, reste till Spanien för att med vapen i hand hjälpa till med försvaret av den spanska demokratin och världsfreden.
Riksdagen och regeringen stiftade lagar som förbjöd export av vapen till den lagliga spanska regeringen och som förbjöd svenska arbetarpojkar att sam frivilliga deltaga på den demokratiska sidan i det spanska kriget. Kommunisterna är det enda parti sam inte har medansvar i denna politik.
Vid det andra världskrigets utbrott 1939 tog partiet en klar och otvetydig ställning mot fascismen. I en ledande artikel i Ny Dag den 28 augusti 1939 heter det:
"Nu liksom förut står kommunistiska partiet i främsta ledet när det gäller kampen mot fascismen. Vårt kommunistiska parti är en svensk skapelse, sammansatt och uppburet av svenska arbetare, dess program är arbetarmakt i Sverige, dess förvandling till ett socialistiskt samhälle.
I nuvarande situation är vårt land hotat till sin nationella självständighet. Hotet kommer från det nazistiska Tyskland, vars omättliga expansionsbegär riktar sig även mot Norden. Vi kommunister har stått i främsta ledet när det gällt att mana till kamp för våra gränsers försvar mot den fascistiska faran. Vi behåller denna plats.
Det skulle vara naivt att tro, att det nazistiska hotet är avlägsnat. Krigets åskmoln hopar sig. Blixten kan slå ner på Sveriges folk snabbare än vi anar. I en sådan situation avgöres det vem som är antifascist, och vem som är svammelmakare och frasradikal".

Det visade sig mycket snart. Ett par dagar efter att denna artikel publicerats gick Hitler till angrepp mot Polen. Det andra världskriget var ett blodigt faktum. Den 9 april 1940 ackuperades Norge och Danmark. Hitler krävde av den svenska regeringen att få använda svenska järnvägar för trupptransparter till och från Norge. Samlingsregeringen beviljade kravet. Högern var den främsta svenska drivkraften när det gällde att gå Hitler tillhanda. Så tunn är den demokratiska fernissan i detta parti.
Kommunisterna var det enda parti sam energiskt motsatte sig denna anpasslingarnas politik, som var en dolkstöt i ryggen på vårt norska broderfalk i dess kamp för nationell frihet och fred.
När Hitler gick till angrepp mat Sovjetunionen den 22 juni 1941 gjorde den svenska regeringen och riksdagen en rad skamlösa eftergifter till den tyska nazismens förmån. Sveriges järnvägar ställdes till förfogande för stora trupptransporter till den finska fronten mot Sovjetunionen. Svenskt territorialvatten och svenskt luftrum ställdes till de tyska nazisternas disposition. Svenskt rättsväsen och polismakt infiltrerades av medlöpare till de tyska nazisterna och direkta agenter för Gestapo. Norska antifascister som tvingats fly till Sverige spärrades in i läger ach några utlämnades till Tyskland, bland dem den norske antifascisten Hjelmen, sam avrättades.

Kommunisterna sam bekämpade denna politik utsattes för hårda repressalier.
De reaktionära krafterna med högern i spetsen var i färd med att förinta den svenska demokratin för att göra Hitler till lags och för egna vinstintressen.

Kommunistiska partiet kämpade vidare mat fascismen och för demokrati, fred och neutralitet. Partiet fick därvid ett allt bredare underlag för sin politik bland de socialdemokratiska massorna.
Under efterkrigstiden har kommunistema fullföljt denna kamp. Den har gällt Sveriges neutralitet och fred, mot anslutning till Atlantpakten, mot atomvapen och mot miljardrullningen till generalerna.

I den inre politiken har partiet gått i spetsen för en bättre socialpolitik, kortare arbetstid och vidgad demokrati. Resultaten kan inte bestridas. De allmänna barnbidragen, sjukförsäkringen, den förestående arbetstidsförkortningen, de höjda folkpensionerna och den allmänna pensionsförsäkringen som inom kort skall avgöras - allt detta är viktilga reformkrav sam kommunisterna aktualiserat och kämpat för i samverkan med massorna.