Vad strävar socialdemokraterna efter med sin reformpolitik? Jo, enbart
att försöka förändra samhället successivt men hålla
sig inom det rådande borgerliga politiska och ekonomiska systemet.
Vad har de lyckats åstadkomma hittills? De arbetandes andel av produktionsresultatet
har aldrig varit mindre än den är nu, samtidigt som företagsvinsterna
och direktörslönerna har rakat upp till sagolika höjder.
Produktivkrafternas ägande är fortfarande, och i än högre
grad, helt i händerna på privata kapitalägare. Arbetarna ges
inga som helst möjligheter att påverka situationen på arbetsplatserna
för fördelningen av produktionsvinsterna, för sin arbetssituation
eller arbetsmiljö.
Fackföreningsrörelsen är helt i händerna på landets
politiska makthavare vilka bara bevakar näringslivets ägarintressen.
Att försöka reformera samhället i de arbetandes intresse men
samtidigt behålla den rådande ägarstrukturen med kortsiktiga
privata vinstintressen och vinstmaximering som enda mål, är naturligtvis
dömt att misslyckas, vilket säkert också är meningen.
Om produktionen ska ge största samhällsnyttan, ge en rättvis
fördelning av produktionsresultatet, värna miljön och förhindra
rovdrift, måste arbetarna själva, genom valda representanter ta makten
över ekonomi, näringsliv och samhällsfunktioner.
Detta är socialism och så avskräckande som den bara kan vara
för kapitalägarna som vill ha hela produktionsapparaten och vinsterna
för sig själva.
Att socialdemokraterna åsamkades en svidande valförlust i senaste
valet var väntat efter sin kraftiga högerkantring. Kanske är
det så att S-ledningen med Göran Persson i spetsen i själva
verket lurade sina egna sympatisörer, valarbetare och väljare till
en låtsas valkamp, medan de själva gjorde allt för att sabotera
bl.a. genom några planterade smutsiga affärer strax före valet
vilka genom sin klumpighet var avsedda att avslöjas. Min teori är
att man inte ville ta på sig ansvaret att administrera kommande, av EU
påtvingade, beslut som kommer att väcka ont blod framförallt
hos sina väljare men också hos medborgare i övrigt.
Att sedan tilltron till sitt eget parti, även hos socialdemokratiska toppskiktet,
är så kört i botten att ingen vågade axla Göran Perssons
ordförandeskap, bådar inte gott för partiet.
En efter en av det ledande i toppgarnityret hade avböjt att kanditera till
ordförandeposten. Till konferens med val av ny partiordförande hade
medlemsombuden inga kandidater att välja mellan, bara en att utse.
Den utvalda, Mona Salin, betraktas av bl.a. socialdemokraten och förre
LO-ordföranden Stig Malm, som stående till höger om moderatledaren
Reinfeldt. Att vänta sig att de hederliga socialdemokratiska gräsrotsmedlemmarna
skall jubla och entusiasmeras av en ytterligare högerkantring av sitt partis
politik, skulle jag tro är för mycket begärt.
Det skulle inte förvåna mig om mängder av besvikna socialdemokrater
lämnar partiet och att besvikna ungmoderater istället söker sin
hemvist i det Socialdemokratiska partiet. Jag tror att socialdemokratin i framtiden
kommer att tvingas till en tynande tillvaro bland andra småpartier i Sveriges
riksdag, om nu inte partiets medlemmar tar sig i kragen, revolterar och tvingar
partiets ledning att lägga om kursen.
John Eslund