av Bertolt Brecht 1938
Den skrivande ska inte böja sig för de mäktiga, han ska inte bedra de svaga. Naturligtvis är det svårt att inte böja sig för de mäktiga och mycket fördelaktigt att bedra de svaga. Att misshaga de ägande innebär att avsäga sig egendom, avstå från betalning för utfört arbete och att släcka ut sin berömmelse hos de rika innebär ofta att avstå från berömmelse. Därtill är modet (civilkuraget) en nödvändighet. Tider av yttersta förtryck är mestadels tider då det talas mycket om stora och höga saker. Vid sådana tider fordras det mod att tala om så ringa saker och små saker som mat och de arbetandes boende…..
För tillfället är det visserligen inte lätt att ta reda på vilka sanningar som lönar sig att säga. Åskådligt inför hela världen sjunker den ena stora, civiliserade staten efter den andra ned i yttersta barbari. Därtill vet varenda en att det inre kriget, som förs med fruktansvärda medel kan sprida sig utåt, vilken dag som helst och förvandla vår världsdel till en ruinhög. Det är utan tvivel en sanning men det finns naturligtvis än fler sanningar. Så är det t.ex. inte ovanligt att stolar har sittytor och att regnet faller från ovan och nedåt. Många diktare skriver sanningar av detta slag. De gör det samma som målare som betäcker väggar av sjunkande skepp med stilleben.
De som är mot fascism, utan att vara mot kapitalism, de som jämrar
sig över barbariet, som kommer ur barbariet, samma människor som vill
äta sin del av kalven, men inte vill att kalven ska slaktas. De vill äta
kalven men inte se blodet. De går att tillfredsställa om slaktaren
tvättar händerna före han ställer fram köttet. De är
inte emot de egendomsförhållanden som skapar barbariet, enbart mot
barbariet. De höjer sin stämma mot barbariet och de gör det i
länder där samma egendomsförhållanden härskar, men
där slaktarna ännu tvättar händerna innan de ställer
fram köttet.
Högljudda beskyllningar mot barbariska åtgärder kan verka en
kortare tid, så länge åhörarna tror att sådana åtgärder
aldrig kan komma ifråga i deras länder. Vissa länder är
ännu kapabla att upprätthålla sina egendomsförhållanden
med mindre våldsverkande medel än andra. För dessa utför
demokratin ännu de tjänster till vilka andra måste dra fram
våldet, nämligen garantin till äganderätten av produktionsmedlen.
Monopol på fabriker, gruvor, landdomäner skapar överallt barbariska
tillstånd; ändå är dessa mindre synliga. Barbariet blir
synligt så snart som monopolet bara kan skyddas med öppet våld.
För den skrivande är det viktigt att träffa sanningens ton.
Vanligtvis hör man på dess ställe en klagolik ton, den ton från
människor som inte kan göra en fluga för när. Den som lever
i ett elände och hör denna ton blir än mer eländig. Så
talar människor som kanske inga fiender är men definitivt inga medkämpar.
Sanningen är något krigiskt (kamplikt) som bekämpar inte bara
osanningen utan också bestämda människor som sprider den.
Propagerandet för tänkandet, på vilken nivå det än lyckas, är en sak som gagnar de förtryckta. En sådan propaganda är mycket nödvändig. Hos regeringar som betjänar exploateringen (utnyttjandet), gäller tänkandet som något lågt. Detta låga är för de förtryckta något användbart. Lågt är för dem den ständiga sorgen om att bli mätt.
Likväl finns det alltid områden där man ostraffat kan hänvisa till tänkandets resultat; resultatet av tänkandet på krigsvetenskapens och teknikens område. Också utökandet av ullförråden genom organisering och uppfinningarna av konstmaterial kräver tänkande. Försämringen av livsmedel och utbildningen av unga för kriget, allt detta erfordrar tänkande: Krigets lov (förhärligande), det obetänksamma ändamålet av detta tänkande kan listigt undvikas; så kan tänkandet som uppstår ur frågan om hur man på bästa sätt för ett krig, leda till frågan om detta krig är meningsfullt och användas i frågan hur man på bästa sätt kan undvika ett meningslöst krig.