Krönika om en hund

Jag har en hund, en tik som heter Vilma, men jag kallar henne Fredrik. Hon är så lik Fredrik Reinfeldt med sina bruna bedjande ögon och hängöron. Fredrik Reinfeldt kanske inte har hängöron men i alla fall är de lika.
Min tik Fredrik är nyliberal och moderat. Hur jag vet det? Jo, så här är det. Fredrik är ganska välbeställd. Hon har flera tuggben och leksaker. Hon har alltid en godispåse stående i skafferiet. Grannens hund är inte lika välbeställd, dessutom får han sitta kopplad i en lina. Får han en leksak eller ett ben, genast är Fredrik där och snor hans saker. Hon gräver ner dem på berget för hon behöver inte hans saker och ben men hon gillar vetskapen om att ha ett överflöd samlat i en grop som hon sedan snålt vaktar.
Jag oroar mig över Fredriks beteende så jag tog henne till veterinären. Där fanns ingen tröst att få. Det går tydligen inte att lära en hund empati eller andra hundars lika värde. Demokrati är dessutom ett okänt begrepp för hundar. För hundar finns bara en regel: Roffa åt dig så mycket som möjligt för egen vinnings skull. Veterinären gav mig rådet att låsa in Fredrik i en hundgård. Ja, där sitter hon nu Fredrik med sina bedjande ögon och hängöron och tänker på gropen på berget.

Bekymrad hundägare.