De reformer vilka drevs igenom i Sverige från trettiotalet och framåt var resultatet av folklig kamp. Dock, den härskande klass som tvangs till vissa eftergifter behöll sin ekonomiska makt. Nu när kraftförhållandet inom och utom Sverige ändrats genomför denm därför en sig lönsam ekonomisk politik och social nedmontering som direkt drabbar de arbetande. I Degerfors vet ni det väl.
Det rör sig dock inte enbart om nedläggningar och nedmontering inom riket; i sitt profitintresse driver den härskande klassen i Sverige nu igenom en kortsynt antinationell utrikespolitik och en aktivistisk krigspolitik.
Det var inte bara tur att Sverige i tvåhundra år hölls utanför krigen. Den neutralistiska politik som Karl Johan Bernadotte formulerade i de dåtida stormaktskonflikterna den 4 januari 1834 förblev, all vacklan och alla motsättningar till trots, i nästan tvåhundra år riktningsgivande för svensk utrikespolitik. I olika lägen kunde man kritisera vissa inslag; men i stort tjänade denna politik det svenska folket.
Nu har den härskande klassen i sin giriga jakt på profit drivit
igenom att denna politik övergivits och inte bara det. Sverige är
inte längre en suverän stat. Den har inlemmats i den europeiska överstatlighet
som enligt det mönster Bismarck gav (med tvångsenandet av de tyska
länderna från tullunion till kejsardöme) nu omvandlas till en
imperialistisk stormakt och som sådan deltar i en blodig och oblodig kamp
om världsvälde.
Detta innebär att Sverige som stat, för vår egen överlevnads
skull måste bryta med detta EU. Den är en oss farlig och folkfientlig
statsbildning. Av samma skäl som vi vägrade vara med då det
gällde Hitlers Europa bör vi nu kräva Sverige ut ur EU.
Det kravet innebär att vi återställer vår svenska suveränitet samt den - i och för sig formella - rättssäkerhet det svenska folket kämpade sig till från trettonhundratalet och framåt och den - borgerliga för att vara exakt – parlamentariska demokratin. Kring dessa krav är det möjligt att samla stora grupper också bland sådana som allmänt anser sig vara borgerliga. Alltså, för att tala politiskt, mellanskikt och småborgare.
I vår epok har det i mer än hundra år bland ledande militärer
i riket funnits grupper av så kallade aktivister. Dessa aktivistiska höga
officerare sökte föra Sverige i krig mot Norge under unionskrisen.
Bland andra Hjalmar Branting och Zeth Höglund ställdes inför
rätta för att ha påpekat att gevären i sådant fall
kunde riktas mot dem. Sedan förmådde den organiserade arbetarklassen
tvinga igenom en fredlig uppgörelse mellan Sverige och Norge.
Under Första världskriget misslyckades dessa höga militärer
driva igenom att Sverige modigt - som det hette - slöt upp på Tysklands
sida. Det av två skäl. Dels det starka och medvetet organiserade
folkliga krigsmotståndet. (Också då ställdes Zeth Höglund
och hans kamrater för övrigt inför rätta.) Dels visade slaget
vid Marne 1914 att Tysklands seger inte var given.
Under denna tid var militarismen en huvudfiende i våra länder. Paroller
som: Inte en man! Inte ett öre! uttryckte inställningen och det medvetandegörande
politiska arbetet bland manskapet inom militären var en viktig politisk
uppgift.
Läget förändrades under fascismens frammarsch. Det blev än
mer nödvändigt att skilja på militär och militarism. Visst
visade det sig under såväl Francos uppror som de tyska angreppen
på Danmark, Norge, Holland, Belgien och Frankrike att det fanns förrädiska
officerare vilka i kraft av sina klassintressen gick med fascisterna mot det
egna folket. Det var därför - vilket min farbror Gösta Gestad,
socialdemokrat och aktiv i det frivilliga försvarsarbetet då berättade
för mig och som bland andra Ivar Lo skrivit om - fackligt aktiva beredskapsmän
vid gränsen till Norge hade kommit överens om att i händelse
av ett tyskt angrepp skulle kända nazistiska officerare skjutas ned innan
de hunnit ge någon order. Till Per Albins styrka som politiker och statsman
hörde att han först stod mot aktivisternas krav på att Sverige
skulle sluta upp på Finlands sida i kriget mot Sovjetunionen, att han
insåg att Englands och Frankrikes krav på genommarsch för att
hjälpa Finland blott var ett svepskäl för att ockupera våra
gruvor, och att han trots ledande svenska militärers sabotageförsök
verkade för ett fredsslut mellan Helsingfors och Moskva. Han förlamade
sedan den av höga aktivistofficerare som Rappe planerade statskupp vilken
hade stöd från Tyskland
För att tydliggöra vill jag påpeka att jag som femtonåring gick med såväl i U-30, Ungdomslandstormens avdelning i Bromma, som i Sveriges kommunistiska ungdomsförbund. Det fanns ingen motsättning. Som ungkommunist var jag anti-militarist men inte pacifist. Det fanns också då många i verklig mening patriotiska officerare.
Men under femtiotalet var stora grupper bland de höga militärerna
åter ordrätt landsförrädiska. I strid med Sveriges officiella
politik organiserade de väpnade diversionistuppdrag i Baltikum. Den militära
signalspaning de på Förenta staternas uppdrag lät genomföra
mot Sovjetunionen i Östersjöområdet var brottslig. (Hade kunnat
vara casus belli om Moskva så velat.)
Den kom att kosta flera svenskar livet. Jag var då inte överens,
med den försiktighet med vilken den kommunistiska pressen skrev om detta.
Men jag böjde mig för argumentet - det var ju på Enbomsprovokationens
tid! - att om det i detalj trycktes det jag och andra då hade inhämtat
från militära uppgiftslämnare skulle följden bli partiförbud.
(Den som var med på den tiden vet hur tongångarna gick i press och
radio!)
Vi lever i de många krigens tid. Nu för imperialisterna åter
öppna krig i Irak och Afghanistan. Det väntar flera krig.
Krigsherrarna och damerna säger sig mörda och bränna och spränga
i fredens, demokratins och de mänskliga rättigheternas intresse.
Det är lika lustigt som när Rysslands tsar sade sig kämpa för
de små europeiska folkens rätt. Alla vet vi ju att de för krig
för råvaror, marknader och baser.
I denna situation är Sverige som stat en liten internationell asätare
vilken tassar i de stora rovdjurens spår. Det är till denna asätaruppgift
det som förr var ett försvar för nationen omvandlats. Militärutgifterna
i Sverige stiger men det som kallades Sveriges försvarsmakt har - också
officiellt – blott blivit en legotrupp åt imperialismen. Arbetslösa
ungdomar lockas med höga månadslöner att göra krigstjänst
åt imperialismen.
En direkt politisk uppgift är att med olika aktioner tvinga den svenska
staten att ta hem sina legosoldater från kriget i Afghanistan. De svenskar
som stupat där och de som kommer att där stupa dör på samma
vanärans fält som de svenskar vilka som Hallberg-Cuula stupade vid
Hangö eller på östfronten 1941 -1945.
Det är alltså också nödvändigt att åter - nu som då, lagar och förordningar till trots - även inom militären genomföra samma slags medvetandegörande agitation som inför Första världskriget.
Jan Myrdal