Ingen som bor i Sverige har kunnat undgå medias rapportering om de händelser som utspelats på Rosengård i Malmö, en mediarapportering som visar en stadsdel i förfall eller att det är ett laglöst land där myndigheterna har ingen kontroll över vad som sker. Det finns t.o.m de som gör paralleller med det som skedde i Paris för en tid sedan.
Alla dessa bilder media vill förmedla till allmänheten är överdrifter för att sälja lösnummer, vilket de flesta nog inser även om de stukturer som ledde till pariskravallerna också finns på Rosengård dvs arbetslöhet, trångboddhet och ett stort utanförskap.
Men vad som däremot är mindre sympatiskt är den förenkling som media ger som förklaringsmodell till varför dessa händelser har utspelat sig på Rosengård.
Visserligen så erkänner media att det finns stora sociala problem i denna stadsdel men de tar inte upp varför dessa problem existerar utan pratar bara i allra största allmänhet om integrationsproblem, hög arbetslöshet och föräldrar som tappat kontrollen över sina barn. Det sistnämnda är något som man de sista dagarna försökt att trumma in i skallen på folk genom vår integationsminister Sabuni och kommunalrådet Anja Sonesson (m). Man har t.o.m gått så långt att man i Skånskan 21/4 trycker en predikan som hölls i Malmömoskén där predikanten raljerarde om hur oansvariga föräldrarna är som låter sina barn hitta på djävulskap. Däremot är det självklart för tidningsdrakarna att politiker som Sabuni och Sonesson aldrig är ansvariga för sin politik som leder till ännu större klassklyftor.
Rosengård är en stadsdel i Malmö med grava problem där utanförskapet tydligast syns i arbetslöshetsstatistiken. I hela stadsdelen är det endast 37 procent som har arbete, i bostadsområdet Herrgården är det 15 procent vilket i sin tur innebär att den disponibla inkomsten liger på 51 200 kr/person. Samtidigt har ungdomens rätt till kulturell utveckling blivit starkt beskuren genom de nedskärningar som har slagit mot bl.a. fritidsgårdarna i området, och eftersom föräldrarna är arbetslösa kan de inte köpa fritidsaktiviteter till sina barn. Utöver detta så är Herrgården ett bostadsområde som har nästan fördubblat sitt innvånarantal på 15 vilket har lett till en akut trångboddhet.
Som tidigare nämt måste man ställa sig frågan varför är det så på Rosengård. Ingen ansvarig politiker ställer den frågan vilket gör att allsköns rasister som Jimmie Åkessonligan får fritt spelrum för att lansera sina teorier om massinvandringens resultat. Problemet är att ingen politiker oavsett kulör vill ställa denna fråga eftersom de då måste erkänna en viktig sak, nämligen att Rosengård är en medveten politisk konstruktion.
Rosengårdsborna har alltid utnyttjats som obetald arbetskraft, år in och år ut har de satts i praktikplatser och projekt, aldrig får de i en riktig arbetplats att gå till för att de skall kunna förbättra sin livssituation. Än värre blir situationen med den strukturella rasism som finns i det svenska samhället som gör det ännu svårare för människor med konstiga efternamn att få arbete.
Efter ett tag så brukar rosengårdsborna tröttna på sin situation vilket resulterar i en rad oroligheter. Och efter varje gång det blir oroligheter i stadsdelen så tillsätter man någon form av komitté med politiker som skall skapa nya praktik- och projektplatser som sin tur är en subvention till finanskapitalet. På så vis så blir det en evig tur i ett pariserhjul som går runt och runt och runt och…
Den nyliberala politiken kan aldrig lösa arbetarklassens problem, det ända den är kapabel till är att förvärra problemen. Det är något som blir väldigt tydligt när man tittar nämare på Rosengårdsproblemet. Som det står ovan har Rosengård alltid varit ett problemfyllt område men det började inte spåra ut på allvar förrän under 90-talets s.k krisår (kris för arbetarna, guld för kapitalet) där man på allvar började genomdriva den strukturomvandling som EU krävde för att vi skulle få ansöka om medlemmskap i unionen. Under denna tid så ökade arbetslösheten med mer 60 procent inom vissa delar av Rosengård. Denna stukturomvandling är ingalunda avslutad i Sverige och med den nya regeringen så accelerera denna process.
Problemmet är att den nyliberala politiken har också annammats av socialdemokratin som tidigare med sin opportunistiska politk var trots allt tvungen att ta hänsyn till det arbetande folkets intresse pga dess organisering men också dess politiska aktivitet i de olika kamporganisationer som finns i samhället. Men allt eftersom arbetarklassen har passiviserats så har socialdemokratiska partiet allt mer inte bara tagit del av den nyliberala politiken och tagit bort de tidigare socialistiska idealen som fanns i deras program utan också blivit en kraft som gör allt för att bereda väg för den stukturomvandling som betyder att de segrar som arbetarklassen har tillskanskat sig krossas och den rikedom vi skapar hamnar i allt färre händer.
Detta är ett bevis på att varken en socialdemokratisk eller moderatledd
regering är något alternativ för rosengårdsborna.
Victor Diaz De Filippi