Ofta hör man talas om att Sverige är ett välfärdssamhälle
där välfärden skall omfatta alla. Men man hör aldrig talas
om vem som verkligen styr den sk.välfärden?
Sverige är inget undantag när det gäller kapitalismen, i ett
kapitalistiskt system ägs produktionen och produktionsmedlen av karteller,
monopol eller enskilda rika individer, kapitalister. Det är dessa som styr
systemet och vilka som skall ha del av välfärden, men även hur
den skall utformas. Eftersom Sverige är och styrs av ett kapitalistiskt
system så är det kapitalisterna som har den verkliga makten.
I ett sådant samhälle finns det behov av att alltid hålla socialismens
fana högt och levande. Socialismen är arbetarklasens ideologi och
det enda garantin för trygghet är att socialiseringen av samhället
ökar.
Kommunals styrelse lägger fram ett förslag till förbundskongresen
att stryka ”soscialistisk grundval” ur stadgarna. Man blir helt
enkelt förvånad på att ett sådant tankesätt kan
få fäste i den fackliga ledningen. Ett fackförbund skall främst
vara för socialismen och socialisering och kämpa för en utökad
demokrati på vägen dit. Den sk. välfärdsteorin är
ett nytt begrepp i samhället för att manipulera arbetarna för
den nyliberala vägen. Om en fackförening inte är för socialismen
är den inte heller längre förr arbetarklassen. Så enkelt
är det.
Den sk. välfärdsteorin är kommen från höger ideologer som med detta vill intala arbetarklassen att det kapitalistiska systemet är överlägset socialismen och kan tillfredställa alla arbetandes behov. Ett begrepp som även får stöd av den yttersta högern i form av SD, det enda som enligt dessa kan få välfärden på fall är invandrarna. De svenska kapitalisternas sammanslutning, svenskt näringsliv sattsar massor av resurser för att sprida budskapet till arbetarklassen.
Det är arbetsköparna som har ansvaret för arbetslösheten!
Parollen ”Alla ska ha del av välfärden” användes
ofta av den förra regeringen, men vad man gjorde var att sänka arbetsgivaravgifter
och förmögenhetsskatt, och slopade arvsskatten.
Med den nya regeringen, högeralliansen, blev dessa frågor ett öppet
politiskt mål att verkställa, trots deras tal om en politik som skulle
öka välfärden. Dessutom har högeralliansen infört nya
och höjda bidrag till arbetsköparna för att göra arbetskraften
billigare för dem, bidrag som bekostats genom ytterligare nedskärningar
i socialförsäkringssystemet.
Nu går det bra för arbetsköparna, efter alla dessa reformer
som ensidigt gynnat arbetsköparna, har arbetsköparna kunnat öka
sina profiter, medan statskassan fick minskade inkomster som täckts in
genom höjda avgifter till a-kassan och slopande av avdragsrätten på
a-kassa och fackföreningsavgift.
Detta är en öppen orättvisa. Om alla skall vara med och betala
för välfärden skall avgifterna som vältrats på arbetarna
omedelbart överföras till arbetsköparna igen. Arbetsköparna
skall betala a-kassan, det är dom som genom sin profitjakt orsakar arbetslösheten.
Därför är det viktigt att i alla förhandlingar, centrala
såväl som lokala kräva kompensation för försämringarna
i socialförsäkringssystemet
Krav om 6-timmars arbetsdag är fortfarande aktuellt
Arbetarklassen har under hela sin historia kämpat för kortare
arbetsdag. Denna är en etisk -och moralisk fråga för arbetarklassen
eftersom produktiviteten och effektiviteten i produktionen hela tiden ökar
blir det då ett sätt för de arbetande att få del av det
ökande produktionsresultatet, men också för att den ökade
produktiviteten innebär en ökad förslitning, såväl
psykiskt som fysiskt. Inom kommunal finns det ett kongressbeslut för kravet
om 6 -timmars arbetsdag. Trots kongressbeslutet har kommunals styrelse beslutat
att man avstår från kraven för 6-timmars arbetsdag. Detta är
fel av kommunals styrelse, då det strider mot kommunalarbetarnas intressen.
Med kravet vill kommunalarbetarna korta arbetstiden och bidra till att fler
arbetslösa får arbete och arbetarna behöver mer fritid med familjen
och få en chans att utveckla sig med annat. Kortare arbetstid är
även en viktig hälsoaspekt.
Vi anser att kommunal styrelse böjer sig och kompromissar med nyliberalismens
politik som vill göra facket till en principlös rörelse utan
sociala och socialistiska krav.
Vi är motståndare till sådana förändringar vi vill
att kommunal skall vara en del av en kämpande arbetarrörelse, oavsett
vilken regering vi har.
Gunnar Eriksson
Ali Kinali