För att bli godkänd som sjukskriven eller att få pengar från arbetslöshetskassan, behöver man idag nästan en juridisk utbildning. Den som inte är kapabel eller orkar driva processen vidare blir handlingsförlamad och hamnar mellan stolarna som det kallas bland de folkvalda som i alla fall i ord försöker vara måna om de “svaga” i samhället.
När jag möter folk, hör jag allt oftare människor som märkt att hela den sociala tanken urvattnats.
Under min tid i Luleå Socialnämnd diskuterades förra året frågan om ett samordningsförbund mellan Socialförvaltningen, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Landstinget, för att förhindra att folk skulle hamna mellan stolarna. Om detta rådde full enighet mellan partierna.
Men, verkligheten är konkret.
Vi kan ta ett exempel: en man jag länge sett utan att känna personligen – vi kan kalla honom för Kjell. När vi får kontakt, får jag del av hans livssituation, en av de många som av Försäkringskassan bedöms som för frisk för att vara sjukskriven, medan Arbetsförmedlingen med hänvisning till läkarintygen bedömer honom som för sjuk för att kunna ta ett arbete. Själv vill han arbeta i ett arbete, som han klarar av. Nu bollas han mellan tjänstemännen, förlorar inkomster och får förlita sig på den hjälp han får från kyrkan. Till Socialförvaltningen vågar han sig inte, eftersom de ställer krav på att han skall göra slut på den lilla besparing han haft för tandvård. Antagligen skall Kjell vara helt utblottad, för att sedan akut söka bidrag när han får tandvärk. Det är så jag skäms!
Kjell lever ensam, försöker vara skötsam och sköter sin ekonomi. Nu mår han dåligt och blir upprörd, när jag frågar honom om det han berättat för alla de som i sin tjänste– och myndighetsutövning är anställda för att hjälpa honom.
En gång i begynnelsen skulle tjänstemannen tjäna folket. Nu betonas myndighetsutövningen – att använda övermakt mot folk, som skulle behöva hjälp på annat sätt. Det har gått snett i vårt samhälle. Folk mår psykiskt väldigt dåligt och känner sig illa behandlade.
Jag lyssnar på hans berättelse och läser igenom hans handlingar. Det verkar som att tjänstemännen mera försöker finna fel, än att finna möjligheter. Borde vi inte lära oss se människornas kompetens, vilja och möjligheter att förändra sin livssituation! Borde vi inte ta fasta på deras levnadsberättelser istället för att barrikadera oss bakom skrivborden.
Det har blivit ett brott att vara sjuk, arbetslös eller fattig.
Myndighetsförtrycket drabbar många i samhället. Jag har hört berättelser om arbetsledare som ger det onda ögat, dödar folks initiativkraft och utestänger folk från arbetsmarknaden, i en ståndsrätt utan rättegång. Dessa människor utnyttjar sin maktposition och betraktar människor som något som katten dragit med sig hem. De ser sin makt att trycka ned misshagliga, som de har personliga aversioner emot. Därmed bäddar de för ett yrkesförbud.
Ofta vågar de som utsatts av myndighetsförtryck inte längre stå för sin rätt och talar t.o.m. om självmord.
Det finns människor, som trots mycket dålig ekonomi ställer upp med mat och husrum för medmänniskor som står utanför “ovälfärdssamhället”, och som ställer krav för att t.ex. hålla spritkompisarna stången.
Frågan som måste ställas är: Vad kan vi göra tillsammans? Fler och fler bär på en oro för morgondagen och ställer frågan: “Vad händer om jag själv blir arbetslös eller långtidssjukskriven?” Det kan drabba både den fattige och den som tillkämpat sig bättre levnadsstandard. “Måste jag lämna min bostad och ta bort barnen från den skola där de trivs?”
Trots att Norrbotten sägs vara mer expansivt än någonsin, verkar vi stå inför en ny flyttvåg, där AMS åter proklamerar Alla Måste Söderut!
Förra hösten ordnade Örnäsets Församling ett Öppet Forum för att diskutera dessa frågor. Detta kan vara ett sätt att göra de osynliga människorna synliga!
Bror Kajsajuntti