Campemento Julio Antonio MellaEfter ett tips av vår kamrat Eivor Sydberg i Sveg i Härjedalen deltog jag tillsammans med henne i 48: Nordiska Brigaden på Kuba från 17 december till 6 januari, med fyra dagars förlängning. Brigadens svenska del var den största med 63 personer vilket kan vittna om det goda arbetet som Svensk-kubanska föreningen gör. Förutom oss deltog ett 15-tal finländare och kanske lika många norrmän och danskar, en person från Island, ett tiotal från Storbritannien, några från Irland och fem eller sex från italienska Schweiz.
Campemento Julio Antonio MellaBrigadtanken föddes i början av 1980-talet när en grupp USA-medborgare reste till Kuba för att visa att inte alla slöt upp bakom USA:s regering och blockaden. De nordiska länderna har under 24 år skickat både en sommar- och en vinterbrigad. De flesta deltagare är unga och medelålders människor. Mot slutet av vår tid anlände en ny brigad från Australien. Platsen är Campemento Julio Antonio Mella, på landsbygden, c:a 35 km sydväst om Havanna i närheten av landsorten Caimito. J.A. Mella grundade Kubas kommunistiska parti på 1920-talet och mördades senare i Mexiko. Kuba satsar sina bästa resurser för att med information, studiebesök, deltagande i arbetslivet, kulturupplevelser och möten med människor skapa ambassadörer för det socialistiska Kuba ute i världen. I invigningen deltog Fidel Castros bror Ramon som är mycket lik Fidel.
Tänk er ett liv under palmer och hibiskusträd i 25-30 graders värme, iklädd shorts och topp när det regnar eller är svinkallt i Sverige. Ingen julstress där inte och vi jobbade både julafton och juldagen som inte är helgdagar på Kuba. Man bor i 8-mansrum med fyra dubbelsängar och bitar ihop tänderna under den kalla duschen. Man äter näringsrik, men ej fet, mat med massor av grönt och frukt.
Drömmen var väl att få plocka apelsiner, men de fick hänga kvar. Vi skördade torra halvmeterhöga bönplantor som lätt kunde dras ut ur den röda, järnhaltiga jorden. När hundra brigadister svärmar ut över fälten så blir faktiskt något gjort. Några stannade i campen för byggnadsarbete. Efter två dagar på bönfälten blev det apelsinlundar. Kvinnorna sågade bort torra grenar i träden eller plockade upp dem och förde samman dem till rishögar. Killarna slog gräs och ogräs med machete vilket kändes i ryggen. När sex halva arbetsdagar var över kom jordbrukskollektivets chef till lägret och meddelade vilken ekonomisk nytta brigaden hade gjort.
Vi hörde sakkunniga föreläsare informera om Kubas in- och utrikespolitik, demokrati och mänskliga rättigheter samt kvinnornas och ungdomens situation. Två kubanska läkare berättade om sin insats i Venezuela och en grupp konstnärer beskrev under vilka förutsättningar de kan sälja sin konst. Sist men inte minst träffade vi anhöriga till de fem kubaner som i USA dömts till långa fängelsestraff för att de avslöjat terroristhandlingar mot Kuba. Alla dessa kunniga föredragshållare kom ut till campen och svarade även öppet och ärligt på våra frågor.
Till campen kom musikband och barndansgrupper med en professionalitet så man storknar. Kubas mest kända barnteatergrupp framförde musikalen ”Bikupan” som berättade en omtumlande och pedagogiskt klok historia. Vi besökte i mindre grupp ett socialt projekt i en sliten stadsdel i Havanna där kulturarbetare handleder barn i olika konstnärliga verksamheter. Vi fick uppleva prov på musik och dans och damen som förestod den lilla kvarterslokalen var en pensionerad programledare från den kubanska televisionen. Vi besökte också institutioner för blinda vuxna och döva barn. I ett gymnasium i kommunen Caimito firades Lärarnas dag tillsammans med oss, med hundratals dansande elever och den stora lärargruppen inom brigaden åt lunch med gymnasiets lärare. Det var inte svårt att se att barnen röner stor uppmärksamhet på Kuba.
De kubanska rytmerna släppte oss aldrig, inte heller under vänskapsmatchen i fotboll mellan brigaden och Caimitos veteraner som slutade 2:5. Vi gick med skiftande resultat en salsakurs som leddes av en känd kvinnlig danspedagog.
I brigadresan ingick även en 4-dagarsresa över nyår till provinsen Holguin med huvudstad med samma namn. Provinserna Holguin och Guantanamo utgör landets ostligaste del. Men på vägen dit ligger Santa Clara med monument över Che Guevara och mausoleet med hans stoft.
Provinshuvudstadens store son är generalmajor Calixto Garcia Iniguez, hjälte i befrielsekriget mot Spanien men förödmjukad av USA som tog plats när Spanien var slaget. Inte bara Garcia utan även hans mor har ett monument i staden. Vi reste norrut till de områden där Columbus landsteg 1492 och kubanerna skulle ju vara dumma om de inte utnyttjade denna händelse för turismen. Och vi reste söderut till Birán, där Fidel Castros föräldrahem finns. Fidel har spansk far och kubansk mor. Fadern köpte 1915 med lån mark på 11 000 hektar och denna hacienda byggdes ut och fungerade som ett svenskt brukssamhälle. I och med jordreformen i början av 1960-talet blev marken statlig men familjen äger själva ”byn”, ett begränsat område som består av de 27 byggnader fadern lät upprätta och som i dag är museum.
Ett oförglömligt avsked från Holguin blev en kväll hos en Kommitté till revolutionens försvar. Dessa hus- eller kvarterskommittéer speglar en demokratiuppfattning som man i våra länder har svårt att förstå. Kommittéernas ursprungliga uppgift att försvara revolutionen finns kvar men har vidgats med många civila uppgifter. Över hela Kuba har kommittéerna sett till att samtliga glödlampor byttes ut mot lågenergilampor. Och de är involverade när varje kubansk familj till låg kostnad får ett ”paket” med den mest elementära tekniska utrustningen som kylskåp, elspis och fläkt. I Holguin, i den varma vinternatten, stod brigadisterna i grupper på tio utanför var sitt hus och pratade med tolk- eller på spanska- med invånarna som samlats. Barnen hade övat in sånger och dikter och vi fick smaka på sötsaker och bakelser. En ung bolivianska dök upp med sin gitarr och sjöng. Hon studerar medicin och bor i området.
Denna resa tillsammans med Kubavänner var mycket berikande. En principiell tilltro till landet har för min del fyllts på med kunskaper och upplevelser. Denna ö har i femtio år bjudit motstånd mot USA och är utsatt för en blockad av både USA och EU som inget hellre vill se än att det socialistiska Kuba ger upp. Kuba har upplevt ett svårt decennium på 1990-talet när 80 procent av handeln försvann när de socialistiska parterna inte längre fanns. I dag växer en gemenskap av latinamerikanska och karibiska länder som med olika former av integration visar att USA:s inflytande kan brytas.
Barbara Brädefors
Den materiella knappheten är fortfarande besvärlig, framför allt när det gäller bostäder och transporter, men årets tillväxt på 7,5 procent har också inneburit förbättringar i vardagslivet. Ett av de värsta problemen har i stort sett undanröjts, el-avbrotten som minskat med 88 procent och lågvoltsområdena med 75 procent. Kollektivtrafiken i huvudstaden har ökad men bara med 10 procent, så de 800 nya bussar som transportministern utlovade för 2008 är väl behövda, också för att förbättra läget i Santiago de Cuba och på andra håll. Bostadsproduktionen uppgick till drygt 50 000, men det är nästan som en droppe i havet ändå. Livsmedelsförsörjningen har klarat av basförsörjningen, men kvalitet och variation i utbudet måste förbättras, och prisnivån på den fria marknaden sänkas genom ökad produktion. Näringsintaget har ökat till 3.287 kalorier och 90 gram protein som genomsnitt, och drygt 60 procent säljs till kraftigt subventionerade priser. Medellönen har ökat till 408 pesos i månaden, och över 820 000 lönearbetare får lönetillägg i hårdvaluta. Men ännu återstår mycket för att få upp lönerna till de nivåer som behövs för att folk ska kunna tillgodose sina materiella behov i högre utsträckning.
Prensa Latina 071231, citerat i Tidskriften Kuba 1/2008
