George W Bush har nyligen besökt några länder i Afrika, bl a Benin i Västafrika.
Vid besöket så träffade han Benins president Boni Yayi och en diskussion kring USA:s subventioner till amerikanska bomullsodlare tog vid.
Bush hävdade att frågan om subventioner endast var en intern angelägenhet för USA.
Många afrikanska länder är beroende av sin bomullsexport och en stor del av den går till just USA. I dagsläget så subventioneras den norra delen av halvklotets bönder med flera miljarder kronor dagligen trots att ett överskott av såväl socker som bomull produceras. Detta överskott som inte kan säljas i de egna länderna går då istället på export till fattiga länder på södra halvklotet. Följden av detta blir att de inhemska, icke subventionerade bönderna inte kan få ut skäliga priser för sina produkter.
Exporten från afrikanska länder till USA ökade kraftigt under millenniets tre första år och det i samband med AGOA, African Growth and Opportunity Act, som är ett ”frihandelsavtal” upprättat tillsammans med USA. Avtalet omfattar inga större krav på de afrikanska länderna mer än att de öppnar upp för amerikanskt inflytande och kan sammanfattas under sentensen ”no aid/just trade” (”inget bistånd, endast handel”). De afrikanska länderna tilldelas i sin tur tullfrihet gentemot USA.
Avtalet benämns från de afrikanska parterna inte vara direkt tillfredsställande men ses som det enda alternativ de tilldelas. Inget avtal skulle leda till kraftigt antal reducerade jobb, så de är i en form av beroendeställning. Men under de senaste årens ökade subventioner till de amerikanska bönderna så har avtalets innebörd och mening allt mer urholkats. De som drabbats är folken i utvecklingsländerna och det väldigt kännbart. När detta lyfts fram av Benins president, Boni Yayi, så får han alltså svaret att detta endast är en fråga för USA och deras interna angelägenheter.
Kan det bli mer absurt, helst med tanke på att USA:s chefsideologer framhåller den fria konkurrensen som ledstjärna?
Tanken på att om alla får konkurrera så kommer alla, såväl kunder som producenter att gynnas – att man kommer att kunna tillhandahålla de bästa varorna till de bäst förmånliga priserna är givetvis inget annat än en marknadsfundamentalists förljugna dröm.
Genom historiens gång så har vi gång på gång fått uppleva att den ”fria” handeln utmynnat i monopolbildning och det har istället gett högre priser vilket inte gynnat kunderna - samtidigt som de utkonkurrerade slagits ut. Med konsekvenser som uppsägningar, arbetslöshet, fattigdom och lägre köpkraft så har deras egna metoder visat oss att ”frihandeln” aldrig tillåter sig vara fri. Till allt detta så kan man även tillägga att USA:s ekonomi gått som bäst de perioder då landet använt sig av protektionistiska metoder.
Följer man USA:s syn på frihandel så skall alla marknader vara öppna för dem, men mot andra så skall tullar och spärrar upprätthållas. Används inte skyddstullar så sker subventionering genom produktionsstöd och detta används heller inte sällan för påtryckningar i politiska syften. Rörande dessa frågor så är heller inte EU ett dugg bättre.
Avslutningsvis så kan man ställa sig frågan, frihandel fritt för vem?
Fredric Olofsson