Vad som diskuterades på Sveriges arbetsplatser mellan den 31 maj och 4 juni är omöjligt att veta. Däremot kan vi med bestämdhet veta att under dessa dagar diskuterade man inte den just då pågående LO-kongressen. Det är ett påstående grundat på det faktum att när landets centrala fackliga sammanslutning för arbetarklassen samlas till kongress så sker det utan att 90% av medlemmarna har en blekaste aning om detta. Den återstående tiondelen av medlemmarna som på något vis har hört något om det så bryr man sig överhuvudtaget inte. Detta är ett mycket tragiskt faktum, men det är en logisk följd av att LO ser som sin främsta uppgift att i alla lägen vara SAP:s trognaste vapendragare. En lojalitet som man sätter högre än lojaliteten med dess medlemmar. Ett slående exempel på detta är när kongressen diskuterade LO-förbundens medlemstapp och man förfasade sig över att medlemstappet innebär att LO:s ekonomiska bidrag till SAP, som grundar sig på antalet medlemmar, minskar med 50 miljoner kronor. Det var huvudbekymret, samtidigt som man ansåg att Mona och Wanja tillsammans skall bilda någon form av ett Dream Team och vända utvecklingen. Något som naturligtvis aldrig kan bli annat än aningslösa drömmar.
LO-kongressens huvudtema ”Världens bästa arbete” var av sådan kaliber att ett dylikt tema under nuvarande nyliberala ekonomi i bästa fall kan betecknas som ett dåligt skämt. Det kan väl ändå inte vara så att när man proklamerar kongressens huvudtema till Världens bästa arbete så har man livsmedelskedjan Lidl:s lågavlönade och deltidsarbetande kvinnliga personal i åtanke. En livsmedelskedja som utformar alla sina butiker helt lika och där varje butikslokal är utrustad med en toalett som dessutom alltid är låst och där den lokala butikschefen förvarar toalettnyckeln i sin högra skrivbordslåda. Personalen måste alltså före ett toalettbesök uppsöka chefen för att be att få låna nyckeln till toaletten.
Trots att en LO-kongress av dagens snitt är hermetiskt tillsluten för dess medlemmar så är det omöjligt att alltid lyckas med att utestänga verkligheten från plenisalen. Ett gott exempel på detta kan vara den tidvis intensiva kampanj som Byggnads kommunistiska medlemmar bedrivit de senaste 9 månaderna med anledning av den s.k. Lavaldomen som meddelades av EU- domstolen den 18 december 2007. När LO-kongressen på sin tredje arbetsdag diskuterade Lavaldomen framförde Byggnads kongressombud dels att Lissabonfördraget skall underställas en folkomröstning samt att riksdagen INTE skall godkänna fördraget om inte fördraget garanterar att i Sverige gäller svenskt kollektivavtal. Naturligtvis var det ett resonemang som LO- kongressen inte kunde godkänna. Kongressens beslut blev att Lissabonfördraget måste godkännas av riksdagen. Som de nya och moderna socialdemokraterna utrycker saken: ”vi får inte kidnappa” Lissabonfördraget då det är bra för Europas arbetare. Vad som skulle kunna vara bra aktar man sig noga för att beskriva. Vad som är bakomliggande skäl till kongressens uppfattning är emellertid enkelt att förstå. SAP:s riksdagsgrupps ständiga förflyttning högerut får inte störas.
Ett annat exempel där verkligheten tränger sig in i plenisalen var när kongressen diskuterade sjukersättningen. Handels, ett kvinnligt låglöneförbund, krävde att kongressen skulle ställa sig bakom kravet om att sjukersättningen skall vara 90% av lönen. Detta krav var av Handels kongressombud motiverat av att Handels lågavlönade kvinnor inte har några marginaler vid sjukdom. Detta krav från Handels avslogs av kongressen med motiveringen att SAP, ja just det, SAP inte kan inleda valrörelsen inför 2010 års val med löften om för många återställare.
Vidare kunde en viss oro skönjas hos vissa kongressombud när man diskuterade frågan om att ge LO fullmakt att tillsammans med Svenskt Näringsliv arbeta fram ett nytt huvudavtal. Inte minst efter den s.k. Lavaldomen har det visat sig att nuvarande s.k. Saltsjöbadsavtal som gällt de senaste 80 åren inte fungerar. Huvudavtalet reglerar ordningen på arbetsmarknaden, d v s avtalstider, konflikträtt, arbetsdomstol mm. Från Byggnads framförde man kravet om att ett nytt huvudavtal inte får äventyra rätten till konflikt och kollektivavtal. Så långt har det gått att man måste poängtera det självklara och det på en kongress som med en druckens envishet älskar att utropa sig själv till ”Världens starkaste fackförening”.
Kongressen hade också att välja en ny avtalssekreterare vilket man också gjorde i och med att Per Bardh valdes till ny avtalssekreterare. Vid en första betraktelse kan man rimligen undra vad en organisation som inte tecknar några löneavtal skall ha en avtalssekreterare till. Vid en andra eftertanke inser man att LO:s avtalssekreterare i den nya ekonomin har en mycket viktig roll att spela. Så här går spelet om de svenska avtalskraven till:
Först meddelar EU:s centralbank hur stora löneökningar som är acceptabla utan att äventyra inflationsmålet. Sedan meddelar Sveriges Riksbank LO hur stora avtalskrav som kan ställas utan att på något vis äventyra familjen Wallenbergs vinstmarginaler. Vanligtvis hamnar man då på 3 %. Efter detta besked från Riksbanken inkallar LO medlemsförbunden till möte och då vill man slå fast att avtalsförhandlingarna skall föras samordnat. När så detta har skett är det LO:s avtalssekreterare som har till uppgift att se till att inget enskilt förbund sticker i väg i respektive förbundsförhandlingar. Avtalssekreterarens huvuduppgift är att se till att det tak som är satt av den Europeiska centralbanken aldrig får överskridas. Däremot är det fullt möjligt med en kvinnopott. Det innebär att ett industriförbund tar ut mindre och överlåter en del av sin pott till Handels. Men det vill inte IF Metall och därför blir det inget. Det här är förklaringen till att LO inte kunde stödja sjuksköterskorna när de var i konflikt. Solidariteten med EU:s centralbank väger tyngre än sjuksköterskornas avtalskrav alldeles oavsett hur berättigade de är. Det är också förklaringen till att man så nesligt sköt Kommunals strejk häromåret i sank.
Lars Lundberg