Kampen i världen har stått och kommer att stå mellan socialism och marknadsekonomi. Kapitalisterna hoppas på att kunna krossa de sista resterna av socialismen och att den sista obstinata arbetaren resignerar och ger upp.
Socialism är det samma som egendomsfördelning där ingen får exploatera sina medmänniskor eller miljön. Alla har samma förutsättningar i livet. Den stora nackdelen i ett sådant samhälle är att det fordras enormt mycket av varje individ av ansvar, medmänsklighet och kunnande, för att inte tala om moral.
Marknadsekonomi betyder att få människor på bekostnad av andra kommer att njuta av livets goda. Man exploatera sina medmänniskor och allt som går att få ut av naturen, för sin egen vinning.
I Sverige har fackföreningarna varit starka en tid och sett till att vi fått bra löner. Då har vi varit köpstarka och det är vi som hållit vårt land rullande. Marknadens ekonomiska företrädare har dock håvat in de största vinsterna.
Att ha en lön som man kan leva av är riktigt men facket eller löntagarna borde också ha arbetat med andra lika viktiga åtgärder: till exempel stabila matpriser, att stoppa utflyttning av våra företag, att stoppa penningutflödet etc. Byggt upp landet, inte raserat det som det är gjort. De har fått oss att tro att vi har hög levnadsstandard på grund av prylar. Vi har gått på lögner och till och med försummat vår avkomma som ska ta vid. Efter detta blir kampen mycket tung och svår.
Jag har alltid hävdat att hög levnadsstandard byggs på helt andra förutsättningar. Jag önskar att alla människor har arbete under hela sin arbetsföra tid i livet, fri hälsovård och fri utbildning åt oss och våra barn. Det är till nytta för både oss och landet. Men det gynnar inte hänsynslösa och penningstinna marknadsekonomer, de klarar sig inte utan trälar
Fackföreningarnas arbete har försvagats på ett skickligt sätt de senaste åren. Det finns företag som inte vill anställa fackligt anslutna arbetare. Ett mycket finurligt sätt är att ge de anställda personliga löner. Vi börjar se snett på varandra. På sådana arbetsplatser finns absolut ingen solidaritet. För att inte tala om hur stridbara fackföreningsledare har fått stryka på foten.
Eivor Sydberg