Nu har ytterligare ett år passerat under denna otroliga alliansregering. Det andra året efter regeringstillträdet då den ”nya arbetarregeringen” med råge uppfyllt alla sina löften. Blev det då mer och mer jobb? Blev det då allt lättare för samhällets medborgare med bl.a. sänkta skatter och mer i plånböckerna, för alla medborgare som man högtidligt lovade i sina valutfästelser. Javisst, för en del. På rätt sida om gränsen i klassamhället blev det lysande tider. Skattesänkningarna trillade som från ett ymnighetshorn till de som hade allra mest, medelklassen fick så de teg – tusenlappar i sina börsar medan pensionärerna fick betala mer i skatt.

Ja visst – fler fick jobb – mest i storstadsregionerna, till allra största delen på grund av den högkonjunktur som rådde och som alliansregeringen inte skapat av egen kraft. Utan industri och tjänstesamhälle gick bra på grund av helt andra omständigheter som Kinas, Indiens och fler länders behov av bl.a. den malm, skog och vattenkraft som vi levererade. Gruvindustrin höjde BNP ordentligt. Människor skulle kunna leva och klara sig av egen kraft och inte vara bidragsberoende.

Så glatt sänkte man ersättningsnivåerna i de försäkringar som vi betalat via skattemedel samtidigt som avgifterna höjdes dramatiskt till A-kassan. Den kassa som den tidiga fackföreningsrörelsen skapade redan i slutet av 1800-talet för att bilda ett skydd mot svängande konjunkturer och all sorts arbetslöshet. Den betalas ju också till en viss del av de anställdas löner. Resultatet blev att massor lämnade A-kassan på grund av denna höga avgift och idag – när den s.k. lågkonjunkturen och pengakrisen slagit till står helt utan försörjningsgaranti. Försäkringskassan nekar att betala ut sjukpenning till människor som inte har någon som helst möjlighet att vare sig arbeta, söka arbete eller ens finna ett arbete. Så vad återstår då för ett mycket stort antal människor. Den enda kvarvarande möjligheten är socialbidragen som hittills är lagstadgat – men det har mycket annat också varit – men nästa steg blir troligen att denna alliansregering sänker bidragsbeloppet till ett sådant minimum att de som inte har någon annan utväg får leva på bröd och vatten. Redan föregående regering (s) sänkte ju existensminimum till 2000 kronor – hur någon kan tro att någon människa ska kunna klara sig på 2 000 kronor, varken i dåvarande eller i dagens samhälle är en gåta som icke låter sig lösas. Ekonomerna som är så duktiga på att räkna VET naturligtvis att detta inte går men så länge det inte drabbar dem själva så får väl andra klara sig bäst de vill. Detta är nyliberalismens och kapitalismens fula ansikte. Allt år dem som redan har och ordet solidaritet är helt bortsopat.

Den nya arbetarregeringen vill ju naturligtvis komma åt den offentliga sektorn som solidariskt har byggts upp av tidigare generationer. För där finns ju massor av arbeten men de ska naturligt drivas i privat regi för att fler människor ska kunna berika sig. Allt som är av privat natur måste ge vinst. Vinsterna kommer på de sjukas, de handikappades, de äldres och de omsorgsberoendes bekostnad. För någon måste ju betala – dryga summor. Försäkringar av amerikansk modell- är lösningen anser man. Ja – för den rika klassen fungerar det men för de mest beroende finns inga sådana möjligheter. Och varför byta ett försäkringssystem, ett solidariskt sådant mot ett annat som är vinstgivande. Jo, naturligtvis ivrar alla försäkringsbolag, som växer upp som svampar ur marken, för detta som kommer att ge en säker och garanterad inkomst.

De kommunala bostadsbolagen säljs ut i rasande fart trots massiva protester, och hyresnivåerna har mycket riktigt stigit till oacceptabla nivåer.

Allt detta har man åstadkommit genom frysningar och sänkningar av utdebiteringarna till kommuner och landsting och som skall olja vägen till privata verksamheter. Kommunerna och landstingen måste försöka att bedriva sina lagstadgade verksamheter med de minskade resurserna och stora neddragningar som följd. Detta håller inte någon längre tid vilket alliansregeringen är nogsamt medvetna om.

I rask takt säljs också våra statligt ägda bolag ut till multiföretag trots att de är vinstgivande och utan annan orsak än alliansens ideologi . Staten skall icke äga!

FRA-lagen är knappast nämnbar, med Sverige som enda land som lagligt får avlyssna sina medborgare trots de massivaste protester.

Nu är vi också inne i en penningkris som kräver handfast handlande från en folkvald regering.  Men alliansen sitter och hukar i sin vrå och vill inte, tänker inte, göra det som måste göras för att mildra effekterna. Helt medvetet naturligtvis .

Tänk att människor inte förstod att Det nya arbetarpartiet betydde att de arbetande, de anställda, de arbetssäljande grupperna skulle näpsas och sättas på plats en gång för alla. De åtgärder som vidtagits både i Sverige och i Europa har också lyckats med att försvaga de fackliga organisationerna kraftigt. Kontentan blir att precis som under 1900-talets första decennier får människor lämna hus och hem och leva helt utan trygghet och åka land och rike runt för att kunna försörja sig med en mycket litet skärv. De arbetsköpande grupperna skulle få det allt bättre. De hårresande löner, bonus och pensionsavtal som regnat över chefer och politiker har vi knappast sett maken till tidigare vilket ju inte är något annat än ren stöld från arbetares och skattebetalares kassor.

Allt detta förbereddes noggrant år ett och iscensattes under år två. Det kommer att fullbordas år tre och fyra, om inte en kraftig opinion, ja helst en revolution, förhindrar detta. Låt oss arbeta för att samla massorna till detta.
Gun Isaxon