Den 19 februari 2006 försvann 63 gruvarbetare och tills idag vilar deras kroppar i gruvans mörker. Kvinnorna till de försvunna gruvarbetarna, anhöriga, släkt och vänner har under två års tid demonstrerat, hungerstrejkat och protesterat mot företagets och regeringens version av händelsen.
Vi besöker "Pasta de Conchos" kolgruvan vid byn Saltillo, i norra Mexico. Gruvan är omringad av staket och taggtråd. Släkt, familjer, gruvarbetare, de fackliga representanterna, vi medlemmar i Mexikanska Kommunistiska Partiet och Kommunistiska Ungdomsförbundet.
Vi sover över i ett tält som är ca 5 m bredd och 13 m långt i väntan på den kommande morgondagen som vi kallar "Hoppets dag", dagen då vi ska hämta våra kamrater ur gruvan.
Nära dess entré hänger en banderoll med texten "Det är slut med väntetiden...vi är här för att rädda dem" och som signatur står skäran och hammaren.
Ca 150 personer väntar vid gruvans ingång när 10 personer går ned för att undersöka omständigheterna kring de försvunna arbetarna. Händelsen uppmärksammas av massmedia, bl.a. via radio och TV som är med i direktsändning.
Efter två timmars väntan kommer de tio ut, en och en, utan att säga ett ord. Kvinnorna till de försvunna gruvarbetarna slutar gråta och samlas kring de 10 som börjar berätta kring omständigheterna för vad de har sett där nere.
"Banden som transporterar kolet hade sprängts sönder av ägarna till gruvan - Industrial Minera Mexico - ända från början och ned till femtonde våningen. Metangaskoncentrationen visade 0.0 och vattennivån låg på 80 cm. Enligt vittnesuppgifter skulle kropparna befinna sig på den 17e våningen under jord men de 10 som undersöker gruvan kommer inte längre ned än till 15e våningen eftersom fortsättningen är täckt av jord. Enligt regeringens och gruvföretagets utsago skulle det ha förekommit en explosion i gruvan men detta tillbakavisas av de 10, som inte fann några tecken vare sig på brand eller explosion och ventilationen fungerade utmärkt."
När de talat till punkt om sina upplevelser där nere och de motsägelser mellan deras och gruvledningens utsago, tar en av änkorna till orda. "Det som vi gör nu är för att det inte ska hända igen, vi vill inte ha ett nytt Pasta de Conchos. Det är för att våra barn ska kunna överleva på denna jord och vi hoppas att folket ska ställa sig upp och säga att nu får det vara nog." Åter en annan tar ordet och manar att de som döljer anledningen till tragedin, själva ska gå ned i gruvan.
Medan gruvarbetarna börjar samlas kring representanten från Arbetarministeriet uppmanar ytterligare en änka den utsände regeringsrepresentanten att identifiera sig, eftersom han hitintills inte avslöjat sitt namn. "Har du kommit hit för att fängsla oss, för det som gjort i dag, bara för att vi kämpar för rättvisan? Vi måste fortsätta för att företaget inte har berättat sanningen och för att regeringen bistår dem."
När det blivit lite lugnare talar en gruvarbetare: "Jag är villig att hjälpa till för att hämta upp våra kamraters kroppar."
Kamrat Christina Pacheco säger att det här är ett exempel när arbetarklassen tar tillbaka det som tillhör den, trots de negativa svaren från företaget och regeringen. Kamrat Fernando Costa, representant för fackförbundet Otra Obrera säger att de kommer att göra allt för att genomföra räddningen av kropparna och tar som referens den räddningsaktion som genomförts.
"Andra vindar blåser på vår jord, nya tider och nya kampmetoder, och vår ansvarsgrad ökar för att bekämpa kapitalismen. Pasta de Conchos är ett av de mest avskyvärda exempel på kapitalismens brutalitet. Därför kommer i en snar framtid smärta, orättvisor, lidande och död aldrig mer att beträda vår jord."
Diego Hernández
Till svenska
Paulina Collao