Den 1 november var SKP:s facklige sekreterare inbjuden till Irland som talare vid ett seminarium om fackliga rättigheter som arrangerades av CPI, Irlands Kommunistiska Parti. Vi återger hans tal som även kan ses som ett bidrag till nej segern i den irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget.

Kamrater!

Låt mig först få framföra mitt varma tack för inbjudan att närvara vid denna mycket viktiga konferens.
Det är faktiskt första gången som jag har nöjet att gästa Ert land.
Ni har genom Er ordförande Eugene McCartan inbjudit en representant från Sverige och syftet är att Vi skall delge Er de erfarenheter vi dragit av EU medlemskapet och framförallt den s.k. Lavaldomen från Europa domstolen den 18 december 2007,en dom som verkligen skakade om den svenska arbetsmarknaden och dess organisationer. Då inte minst Svenska Byggnadsarbetareförbundet.
För att förstå den svenska mycket starka reaktionen på domstolens utslag måste jag ge en kortfattad historisk återblick.

Efter det andra världskrigets slut 1945 fattades en historisk kompromiss mellan den svenska fackföreningsrörelsen och socialdemokratiska och kommunistiska partierna. Kompromissen beskrev hur det svenska välfärdssamhället skulle organiseras efter kriget. I programmet slogs fast att i en framtida och fredlig värld skulle det svenska samhället byggas upp för att ge den arbetande befolkningen en grundläggande trygghet på livets alla områden. Det gällde rätten till utbildning hälsovård, bostäder osv. Bl.a. beslutade man att bygga en miljon nya bostäder i samhällets regi samt att hyran aldrig fick överstiga 20 % av en industriarbetares lön.

Kompromissen kom att kallas efterkrigsprogrammet. Programmets genomgående princip var att på samhällets alla nivåer höja det arbetande folkets sociala och ekonomiska rättigheter.
När det gäller organiseringen av arbetsmarknaden var man överens om att förhållandet på arbetsmarknaden skulle bestämmas genom förhandlingar och avtal mellan fackföreningarna och arbetsköparnas organisationer. Det innebar att den svenska regeringen alltid respekterade parternas överenskommelser. Så även konflikträtten. Någon statlig inkomstpolitik förekommer inte i Sverige. Detta sätt att hantera arbetsmarknaden kallar vi den svenska modellen. Genom denna självständighet gentemot staten har också de svenska fackföreningarna en mycket hög organisationsgrad. Organisationsgraden kan variera mellan olika förbund men är aldrig lägre än 80 %. I Byggnads t.ex. är 85 % av alla svenska byggnadsarbetare organiserade i facket.

I början av 90 talet när Sverige började sina medlemskaps förhandlingar med EU framstod det mycket tidigt att det vi kallade den svenska modellen och efterkrigsprogrammets principer inte var förenliga med ett Svenskt medlemskap i den Europeiska Unionen. Den dåvarande svenska regeringen förhandlade då med unionen om undantag för Sveriges medlemskap. Väldigt många delar av den svenska ekonomin stod i direkt motsättning till den nyliberala ekonomi som var EU:s grundfundament. Då det svenska socialdemokratiska partiet alltmer börjat omfattas av den nya liberala ekonomin med kraftiga privatiseringar av offentlig rikedom accepterades detta från svensk sida.

Däremot hävdade den dåvarande svenska socialdemokratisk regeringen i sina medlemskapsförhandlingar rätten att i Sverige avgörs förhållandet mellan arbetsmarknadens parter genom fria och oberoende förhandlingar. Det var en förutsättning för ett svenskt kommande medlemskap. Genom detta undantag lyckades socialdemokraterna att få en ett flertal fackliga ledare att acceptera ett medlemskap, dock inte alla. Kommunisterna varnade hela tiden för att ett svenskt medlemskap med tiden ofrånkomligen skulle innebära ett accepterande av den nyliberala ekonomin med alla dess konsekvenser. I folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i unionen så segrade ja sidan i nov 1994 med 52 % Ja och 47 % Nej.
Undantaget för det sätt vi organiserade den svenska arbetsmarknaden kom att fungera fram till dess EU genomförde sin s.k. Öst-utvidgning.
Efter Estland, Lettland och Polens medlemskap brakade ”helvetet” loss på den svenska arbetsmarknaden och då speciellt inom byggbranschen.

Helt plötsligt kom det en hel rad med byggföretag från de nya medlemsstaterna in på den svenska byggmarknaden. Det svenska Byggnadsarbetareförbundet som är ett mycket starkt förbund och där kommunisterna alltid har haft och även nu har ett starkt inflytande, där jag har förmånen att sitta i ledningen reagerade omedelbar med att kräva avtal med dessa företag. Vi fann att dessa företag behandlade sin personal som slavar och med löner som var och är helt oacceptabla. Det är inte ovanligt att dessa företag betalar sina anställda med löner på 20 SEK i timmen när avtalet kräver minst 150 SEK per timme. Vi vidtog även stridsåtgärder mot dessa företag. Vi lyckades nästan alltid att teckna avtal som garanterade arbetskraften att på svensk mark gäller svenska avtal. Hur dessa avtal sedan i praktiken efterföljdes är omöjligt att veta då löner och annat ofta betalades till ett bank konto i Estland.

När så företaget Let-Laval kom till Sverige med Lettisk arbetskraft för att bygga en skola i Stockholmsområdet visade det sig att företaget betalade de anställda en lön på 30 SEK i timmen och vi från Byggnads krävde då ett avtal med Let-Laval. Företaget hävdade att man hade lettiskt avtal och därför inte behövde teckna ett svenskt avtal. Byggnads försatte då det Lettiska företaget i blockad och det hela slutade med att Let-Laval gick i konkurrs och ett svenskt Byggföretag fick avsluta skolbygget.

Där hade historien kunnat sluta, men gjorde det inte. Organisationen Svenskt Näringsliv anmälde efter detta den Svenska staten till Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna då man hävdade att Byggnads blockad mot Let- Laval stred mot de mänskliga rättigheterna. Den svenska staten och Byggnads hävdade att Byggnads stridsåtgärder var helt i linje med de svenska undantagen som slogs fast i medlemskapsförhandlingarna. När så Europa domstolen meddelade sin dom den 18 december 2007 och domstolen slog fast att:
Artikel 49 i EU fördraget är överordnad fackliga organisationers och medlemstaters eller delstaters rätt att ställa krav på löner och arbetsvillkor i nivå med lokala kollektivavtal.
Domstolen slog också fast att rätten för en facklig organisation att vidta stridsåtgärder är en mänsklig rättighet, Men den gäller inte ALLTID.

I praktiken innebär domen att på svensk mark gäller inte svenska avtal för utländska företag som är verksamma i Sverige enligt det s.k. Utstationeringsavtalet. Det innebär i sin tur att domstolen öppnade den svenska arbetsmarknaden för något vi kallar Job-Trafficing. Det är alltså fritt fram för den ekonomiska brottsligheten med vad som närmast kan kallas slavhandel på den svenska arbetsmarknaden.

Reaktionen på domen blev mycket stark i det svenska samhället. Byggnadsarbetareförbundet svarade med att den svenska regeringen inte skulle godkänna Lissabonfördraget om man inte fick inskrivet att i Sverige gäller svenskt avtal. Skulle man inte lyckas med det måste Sveriges medlemskap i EU ifrågasättas. Kommunisternas uppfattning är att hela grunden för de villkor som gällde vid omröstningen för EU medlemskapet var lögnaktiga och saknar därför all legitimitet. Kommunisterna menar att Sverige måste börja förhandla om ett utträde ur unionen. Det socialdemokratiska partiet som i grunden är ett mycket EU vänligt parti, känner sig mycket besvärade av domen men har nu i parlamentet enat sig med den borgerliga regeringen om att lagstiftningsvägen försöka undvika domens konsekvenser. Man har för avsikt att före årets slut ge ett besked i den frågan. Hur det nu skall gå till.
De mörka krafter i det svenska samhället som helt omfattas av den nyliberala ekonomin och följaktligen välkomnar EG domstolens beslut hävdar ofta att Byggnadsarbetareförbundet är rädd för utländsk konkurrens, ja man hävdar till och med att Byggnads är ett fackförbund som är rasistiskt. Ingenting kan vara mer felaktigt. Vi välkomnar alla till Sverige och kunna skapa sig en framtid i vårt land. Däremot kan vi aldrig göra avkall på vår uppfattning att i Sverige gäller svenska avtal som skapats genom förhandlingar utan statsmaktens inblandning.