Budskapet kom som en chock. Danitza- hon brukade ju vara med jämt. Att föreställa sig möten och aktioner i Stockholm utan henne ville inte fastna i huvudet. Och så dog hon också mitt i kampen i sitt hemland Bolivia efter en strapatsrik marsch över Anderna, en marsch för Bolivias nya konstitution. Den 11 december hölls en samling till Danitzas minne i Stockholm med ett hundratal kamrater och vänner, bland dessa Kubas ambassadör i Sverige och hennes barn Daniela och Pedro.
Danitza Alba del Castillo föddes i Bolivia 1942 i ett gruvsamhälle. Hennes far Walter Alba var arbetare i gruvföretaget ”Catavi” och facklig ledare under tiden då magnater var ägare och herrar över både gruvorna och gruvarbetarna. Danitzas mor ägnade sig åt att uppfostra och utbilda sina barn under svåra ekonomiska och humana förhållanden. Denna miljö präglad av solidaritet, kampvilja, broderskap, ödmjukhet och självuppoffring formade Danitzas karaktär.
Revolutionen som ägde rum 1952 gav arbetarna och Danitzas familj en stunds andrum i revolutionens inledande fas. Dock uppstod snart motsättningar mellan folket och det regerande partiet. Arbetarklassen återtog sina skyttegravar, de fackliga ledarna underminerades och förföljdes och familjen Alba del Castillo tvingades att överge sitt gruvsamhälle och förflyttade sig till staden Cochabamba. Där fortsatte Danitzas far kampen som facklig ledare.
Under de sista åren i grundskolan deltog Danitza i manifestationer och gatuprotester och blev medlem i Bolivias kommunistiska partis ungdomsförbund för att berika sig med politisk skolning utifrån arbetarklassens ideal. År 1965 reste Danitza tillsammans med andra ungdomar till Sovjetunionen för att utbilda sig och bättre kunna tjäna sitt folk.
1967 bildades ELN, den nationella befrielsearmén, och detta var första steget i uppkomsten av gerillan ledd av comandante Ernesto ”Che” Guevara. Många av de kommunistiska ungdomarna, däribland Danitza, gick med i ELN. Därav avbröt hon studierna i Sovjetunionen och reste till Kuba tillsammans med andra revolutionärer för att lära sig kampen i städerna och på landsbygden.
Efter Ernesto Che Guevaras fall deltog Danitza i reorganisationen av ELN. Regeringens underrättelsetjänst och militären röjde många revolutionärers identitet och publicerade namn och foton för att de skulle fängslas och åtalas. Bland dessa namn figurerade även Danitzas tagna namn ”Teresa o Poruca”.
Under 1970-talet kämpade Danitza under Hugo Banzers diktatur, hon lyckades rädda förföljda över till Chile och tvingades söka skydd där själv. Återvänd till Bolivia tillfångatogs hon 1977 men en nationell hungerstrejk som startades av gruvarbetarkvinnor framtvingade till sist hennes frigivning. Tillsammans med sina barn utvisades Danitza till Colombia men kom till slut till Sverige undan förföljelserna där.
I Sverige engagerade sig Danitza i det solidariska arbetet för Bolivia, liksom för Chile, Nicaragua, El Salvador och Paraguay och senare även i stödet för den kubanska revolutionen då hon blev medlem i ledningen för Svensk-kubanska föreningen.
Under valen i Bolivia i juni 2002 visade det sig att partiet MAS-IPSP, lett av Evo Morales, var ett verkligt alternativ för det bolivianska folket. Danitza organiserade tillsammans med andra kamrater i Stockholm Bolivias Stödgrupp för att stötta den demokratiska och kulturella revolutionen vars mål är att sätta punkt för de orättvisor, den ojämlikhet och diskriminering som präglat landet och kontinenten i över 500 år. 2007 pensionerades Danitza och reste till Bolivia för att delta i det revolutionära arbetet i hemlandet.
Så levde Danitza sitt liv, självuppoffrande och modig, ärlig och revolutionär, en vän och kamrat. Så kommer vi alltid att minnas henne.
Danitza Alba på marschen för grundlagsomröstningen i Bolivia
