Kongressdebatten fortsätter, här följer två inlägg. Läsarna av Riktpunkt är välkomna med fler.
Den borgerliga och nyliberala politiken som förts i Sverige under de senaste åren har varit förödande för det arbetande folket i Sverige. Alliansregeringen har drivit motsättningen mellan kapital och arbete till sin spets. Särskilt tydlig har den blivit de senaste två åren då hela det kapitalistiska och imperialistiska systemet gick in sin kanske djupaste kris någonsin. Produktionen har avstannat, massarbetslösheten breder ut sig och krisen fördjupas av de nedskärningar som skett inom socialförsäkringssystemen och offentlig sektor. Den nyliberala politiken och kapitalismen har kört in i en återvändsgränd, varje åtgärd som stärker kapitalet blir därmed en åtgärd som fördjupar krisen.
Sverige behöver en ny regering, men framförallt en ny politik. De tidigare regeringskonstellationerna har agerat efter samma nyliberala principer som den nuvarande och många av de åtgärder som genomförts har varit förberedda och planerade sedan långt tidigare. Förändringar av sjukförsäkringen t.ex. påbörjades av en arbetsgrupp inom socialstyrelsen där framträdande fackliga ledare och medlemmar i socialdemokraternas verkställande utskott var representerade, de hade inga invändningar mot de planerade förändringarna. En bortre gräns i arbetslöshetsförsäkringen beslutades på en socialdemokratisk partikongress. Alla de nya övervakningslagarna FRA, Ipred och terrorlagarna har beslutats på direktiv av EU, där den tidigare socialdemokratiske Justitieministern var pådrivande.
Därför finns det inget som talar för att den s.k. oppositionen med socialdemokraterna i spetsen är beredda att förra en ny politik, tvärtom har man under sin tid i opposition till stora delar stött den nuvarande regeringens politik. Man stödde ratificeringen av Lissabonfördraget, ett fördrag som ytterligare stärker den nyliberala politiken, ett föredrag som antogs i strid mot hela den fackliga rörelsen och kan på sikt upphäva den svenska kollektivavtalsmodellen.
Även det ”krispaket” som överför enorma samhälliga tillgångar till bankkapitalet fick man oppositionens stöd för eftersom för dem liksom för den borgerliga regeringen är det viktigast att rädda kapitalismen och kapitalägarna än att se till att arbetarklassen har arbeten att gå till. Ett av de tilltänkta samarbetspartierna, miljöpartiet bedriver i sin opposition ett samarbete med moderaterna om fri arbetskraftsinvandring och därmed lönedumpning, dessa är också aktiva aktörer för privatiseringar av offentlig sektor och friskolor.
Alla i oppositionen har, precis som den borgerliga regeringen, anammat det påfund som har sitt ursprung i EU, det s.k. utgiftstaket. Det innebär att den offentliga sektorn inte får omfatta mer än en viss del av BNP. Med sjunkande BNP som krisen framkallar innebär det per automatik att den offentliga sektorn utsätts för nedskärningar.
Oppositionen är inget alternativ om vi vill ha den nya politik som Sverige behöver, en politik som riktar sig mot kapitalet och imperialisternas makt, en politik som inte slaviskt följer EU byråkraternas politik för storfinans och kapitalister.
Det alternativet måste kommunisterna vara, därför bör vi i god tid inför valet 2010 utarbeta en valplattform för det arbetande folket, med åtgärder som för Sverige ur den gastkramning som den kapitalistiska krisen utgör. Vi behöver ett alternativ som vågar och vill satsa på offentlig sektor och sätter stopp för privatiseringar och miljardrullningen till storfinansen.
Med en sådan plattform bör vi delta i riksdagsvalet och söka bredast möjliga stöd för.
Victor Diaz De Filippi
Malmö KAK
Inför den kommande kongressen så har vi ifrån norrbottensdistriktet av SKP något som vi anser vara av allra största vikt att diskutera . Bland annat:
Idag så har partiet en bristande organisering och det ihop med starkt begränsade personella och ekonomiska resurser gör att vi måste agera utifrån de rådande omständigheterna.
Arbetet måste fokuseras på att bygga från grunden. Vårt engagemang i folkrörelserna, massorganisationerna, är A och O. Som kommunistiskt parti så har vi en skyldighet gentemot arbetarklassen att stå upp för det som är bäst utifrån dess behov. Fast vi inte bär det huvudsakliga ansvaret för den politik som bourgeoisien eller den reformistiska delen av arbetarrörelsen bedriver så har vi ett ansvarar gentemot arbetarklassen. De historiska landvinningar som arbetarklassen gjort måste vi, i egenskap av kommunistiskt parti, försvara med näbbar och klor. I kampen för progressiva framsteg så måste vi ibland inta en temporärt defensiv roll och den balansgången är något som inte alltid är så lätt. Arbetsmetoder, taktik & strategi, måste ha en utgångspunkt utifrån den verklighet vi befinner oss i.
Idag så har partiet verksamhet på ett fåtal ställen i landet, varav Gällivare är den enda kommun där vi har kommunala mandat. Vi har under de senaste 20 åren lagt ner flera lokalorganisationer och antalet medlemmar har kraftigt minskat. Orsak till detta kan givetvis skrivas ett ökat yttre motstånd men vi kan heller inte bortse ifrån att vi själva har stor delaktighet i detta. Vi har haft det svårt att nå ut med vårt budskap och till följd av det svårt att rekrytera nya medlemmar. Bristande kaderskolning har även det varit en bidragande faktor till en bristande kontinuitet inom organisationen. Vi har hamnat i en negativ spiral.
Hur skall vi då göra för att ändra på detta?
Hur kan vi på bästa sätt vara arbetarklassen behjälplig, se till att dess behov tillgodoses?
Finns det någon annan framkomlig väg än att vi börjar från grunden och successivt och metodiskt bygger upp organisationen utifrån det lokala arbetet?
Har partiet, under dessa rådande omständigheter, det som krävs för att vara representativ i ett riksdagsval med de försvinnande få röda punkterna på en annars vit landskarta? Partiets budskap är bra, likaså tankarna och idéerna men på vilket sätt kan vi i dagsläget hjälpa arbetarklassen genom att vi ställer upp i riksdagsvalet?
Den svenska arbetarklassen har nu varit utsatta för den borgerliga regeringens destruktiva politik i drygt 3 år. Mycket har hunnit raseras och mer är att vänta.
De måste bort från regeringsställning vid valet 2010. En fortsatt mandatperiod, i regeringsställning, för borgaralliansen är ett godkännande av dess hitintills förda politik. Det får inte ske.
En socialdemokratiskt ledd regering är inte något att sträva efter, men är ändå, för arbetarklassen att föredra framför en helborgerlig. Ett kommunistiskt parti bedriver inte politik för sin egen skull utan för arbetarklassen och ibland kan man, av två dåliga ting, tvingas välja det som är minst dåligt för att kunna försvara och utveckla det som är till gagn för arbetarklassen.
SKP:s roll inför valet 2010 måste vara, att förhindra en fortsatt mandatperiod med borgaralliansen och dess utanförskapspolitik. Partiets arbete måste kontinuerligt ske ute i massorganisationerna och folkrörelserna där vi tydliggör den borgerliga politikens fientlighet gentemot arbetarklassen samtidigt som vi presenterar och förklarar vår. Massorna kommer på så sätt att kunna ta del av och skapa förtroende för den kommunistiska politiken och partiet. Genom att lokalt vinna sympatier/röster från arbetarrörelsens andra partier så kan vi bygga från grunden och på sikt växa oss större och starkare.
Detta är frågor som vi anser vara av största vikt att diskutera under kongressen.
Norrbottensdistriktet av SKP