Frågan om inkomstskattens storlek har hamnat i blickfånget under senaste tiden. Främst med anledning av att regeringen Reinfeldt har sagt sig vilja sänka skatterna för de flesta lönearbetarna. En sänkning från deras håll kan inte förväntas gynna de med ”normala” löner eller de som ligger i närheten av de medellöner som de flesta arbetande i Sverige har. Deras skattesänkningar kommer att gynna deras uppdragsgivare storfinans och de med skyhöga löner som en arbetare inte ens kan drömma om. Det visar sig också i att toppgarnityret inom moderaterna och den politiska ”eliten” skulle få skattesänkningar som motsvara en vanlig arbetares årslön, liksom en del av de ekonomiska makthavarna.
Så långt är kritiken av den moderata skattesänkningen riktig, men man måste ställa sig frågan om Mona Sahlin menar allvar i sin kritik och kräver skattehöjningar för att rädda välfärden i form av skola, vård och omsorg. Hennes förslag är att höja skatten för alla som tjänar mer än en miljon om året, det rör sig om mellan 35 000 – 50 000 människor som har dessa arbetsinkomster i Sverige. Och införande av fastighetsskatt för villor med ett försäljningsvärde på mer än 6 miljoner.
För övrigt ligger hon själv tillsammans med andra toppolitiker och en del fackliga ledare i det inkomstskiktet. Och det kan ju tyckas hänsynsfullt att föreslå en skattehöjning för sig själv i motsatts till Reinfeldts skattesänkning som skulle gynna dem själva mest.
För oss kommunister är det självklart att välfärden måste räddas, skola, vård och omsorg måste tilldelas större resurser. Men lika självklart är det att det arbetande folkets köpkraft måste höjas, liksom nivåerna i socialförsäkringssystemen och arbetslöshetsförsäkringen. Men frågan är om skattehöjningar eller skattesänkningar är den rätta vägen för att rädda välfärden och den offentliga sektorn som alltid har varit garanten för den svenska välfärden.
Vi tror inte att välfärden kan räddas genom olika populistiska utspel i skattefrågan. Skatten har alltid varit ett område för utbredd populism. Men då skall vi ha i minnet att det nuvarande skattesystemet vilar på den uppgörelse som samtliga riksdagspartier var överens om i slutet av 1980 – talet, den skattereform som i ett slag minskade statens inkomster med 100 miljarder, samt fråntog kommunerna beskattningsrätten av företag och juridiska personer. En skattereform som framkallade en enorm kris och drastiska nedskärningar i hela den offentliga sektorn. 300 000 tusen personer tvingades ifrån sina arbeten i offentlig sektor. Men också pålagor på det arbetande folket och pensionärerna som ännu inte ersatts.
Krisen ledde också till att man kunde tvinga in Sverige i kapitalets EU, vars regelverk nu lägger enorma hinder och har fråntagit politikerna i Sverige möjligheterna att lösa problemen. Det s.k. utgiftstaket är en del av problemet, ett utgiftstak som både alliansen och oppositionen känner sig förpliktade att följa. Vilket innebär att vid varje kris som det kapitalistiska systemet genomlider måste vi skära ner i den offentliga sektorn på grund av ett sjunkande BNP (bruttonationalprodukt).
Dessutom ledde krisen i början av 1990 – talet till att ”ekonomerna” utsågs till specialister på barnomsorg, sjukvård, skola och alla andra områden av det samhälleliga livet. På områden som de inte hade den minsta kunskap om skulle nu deras rekommendationer och utsagor vara vägledande.
Ekonomerna utsågs till samhällets ”sibyllor” och deras spådomar i kaffesump och dynghögar blev de samhällsbärande politikernas mål, allt skulle ”ekonomiseras.”
Följden blev en rasande utförsäljningskampanj av samhälleliga egendomar och verksamheter som fortsätter än idag. Ett talande exempel är den idag utbredda konsultverksamheten, där kommuner, landsting och staten tvingas betala tredubbelt i stället för att själva anställa. Dessutom kan vi idag se samhälleliga tillgångar värda 20 miljoner överlämnas till privata profitörer för struntsummor om ett par hundratusen, därför att verksamheten inte ryms inom budgettaket.
Vi kommunister vet att skattesystemet är det liberala påfundet för att upprätthålla klassorättvisor, manipulationerna inom det systemet kommer alltid till att vara kapitalets sätt att framstå som rättvist och jämlikt. I tidernas begynnelse var skattebetalningsförmågan underlag för rösträtten, nu inser alla och envar hur befängda de idéerna var och då flyttar man sig till nya positioner för att kunna appellera till människornas lägsta känslor, egoismen. Nu anser man att människor skall betala moms på maten man måste köpa för att överleva, medan spekulanter och kapitalisterna är momsbefriade, falukorven du äter beläggs med 12 % moms, men aktieklippen på 100 - tals miljoner är momsbefriade.
Vi kommunister har ingen anledning att appellera till egoismen, vi appellerar till klassolidariteten, för att avskaffa det nuvarande skattesystemet. Vi vet att rikedomarna skapas i produktionen, av arbetarklassen, en produktion som inte kan försiggå utan en samhällelig organisation.
Skattesystemet borde självklart bygga på detta välkända faktum och de skatter och avgifter samhället behöver måste hämtas från produktionen. Därför vill vi kommunister införa en produktionsfaktorskatt som skulle onödiggöra alla former av individuell inkomstskatt på arbete.
Däremot skall de arbetsfria inkomsterna beskattas hårdare. De arbetsfria inkomsterna beskattas idag betydligt mindre än arbetsinkomster, vem som tjänar på det är lätt att räkna ut.
Våra krav i skattefrågan är enkla och solidariska, men skulle ge det arbetande folket en betydligt större trygghet och frågan om att rädda välfärden skulle aldrig behöva resas.
Inför produktionsfaktorskatt.
Bort med moms på maten.
Skärpt kapital- och spekulationsbeskattning.
Jan Jönsson