”Lissabonfördraget innebär förbättringar för Sveriges och Europas löntagare”, påstod Wanja Lundby-Wedin och Per Bardh på LO-tidningens debattsida inför riksdagens beslut i november förra året. Det de hänger upp sitt påstående på är att EU:s så kallade stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande om och när Lissabonfördraget träder i kraft. I rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken ”Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder”, kan vi läsa:
”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.”
Texten kanske framstår som en bekräftelse av Lundby-Wedins och Bardhs förhoppningar, men det är enbart en villfarelse.
ATT RÄTTIGHETSSTADGAN BLIR juridiskt bindande har ingen egentlig betydelse för EU:s domstol i Luxemburg. I regeringens promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48] konstateras att ”EU-domstolen tillämpar redan motsvarande rättighetsskydd som i stadgan i sin rättspraxis”. Att så är fallet framgår tydligt i Lavaldomen. EU-domstolen slår fast, bland annat med hänvisning till EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder redan idag är en grundläggande rättighet i EU-rätten.
Men enligt förhandsavgörandet i Lavalmålet ”kan det för utövandet av denna rättighet icke desto mindre gälla vissa begränsningar”. EU-domstolen konstaterar att de svenska fackens blockad var ett hinder för friheten att erbjuda tjänster på EU:s inre marknad. Så här formulerar sig juristerna: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till om svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster…”
Lissabonfördraget innebär att EU-domstolen även i formell mening får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I ingressen till rättighetsstadgan regleras det att stadgan ska tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.
DE FACKLIGA ORGANISATIONERNAS första försvarslinje i Vaxholmsfallet var att Arbetsdomstolen inte skulle begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom det formuleras i ett officiellt dokument från LO, Byggnads och Elektrikerförbundet med rubriken ”De fackliga organisationernas rättsliga argument i Lavalmålet”.
Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna principiella hållning. Rättighetsstadgans artikel 28 erkänner rätten att ”tillgripa kollektiva åtgärder” för arbetstagarna eller deras organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”. Om Lissabonfördraget träder ikraft kan man därför inte längre hävda att arbetsrätten är en nationell angelägenhet. Beslutanderätten går förlorad till EU, närmare bestämt till de enväldiga och politiskt oansvariga juristerna i Luxemburg.
”Det materiella innehållet i stadgans rättigheter kan komma att påverkas av framtida praxis från EU-domstolen och denna praxis kan därigenom få betydelse för tillämpningen av unionsrätten i Sverige”, skriver regeringen i sin promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48].
Lissabonfördraget innebär dessutom att den rättspraxis som EU-domstolen tillämpade i Lavaldomen blir fördragsfäst. I det av Lissabon- fördraget reviderade Fördraget om Europeiska unionen anges det [artikel 6.1 tredje stycket] att rättighetsstadgan ska tolkas och tillämpas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i stadgan och ”med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan”.
I en förklaring till artikel 52 i stadgan, som handlar om rättigheternas räckvidd och tolkning, refereras det till EU-domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden [...]”
De rättigheter stadgan innehåller, till exempel rätten till kollektiva åtgärder i artikel 28, kan således, enligt förklaringen till artikel 52, begränsas med hänvisning till den inre marknaden med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft. Det vill säga precis det EU-domstolen gjorde i Vaxholmsfallet.
Att säga ja till Lissabonfördraget är därför att säga ja till Lavaldomen, även om Wanja Lundby-Wedin och Per Bardh inbillar sig något annat.
Gösta Torstensson
www.nejtilleu.se