Lapporörelsen i dag

Den 11 december 2009 reste jag till Lappo (en stad i södra Österbotten i Finland) för att besöka Lappo-rörelsens (finsk högerextremistisk, antikommunistisk rörelse) museum.
När man stiger av tåget vid Lappo station, kan man vid dörren till väntrummet se en minnestavla om "Skyddskåren", som jämsides med "Lotta Svärd-organisationen" och andra organisationer upplöstes efter kriget som fascistiska våldsorganisationer. Efter Finlands anslutning till EU har rehabiliteringen av fascismen åter tagit fart i olika former. Kritiken mot fascismen och kriget har tystats ned, för att överallt, i TV, radio och tidningar ersättas med krigspropaganda.

På andra sidan av spåret, i industriområdet på Kustaa Tituus väg ligger en liten byggnad, bestående av tre rum, som inrymmer Lapporörelsens museum. I expeditionen fanns en ung flicka som ville att jag skulle anteckna mitt namn i gästboken. Jag var den ende besökaren den dagen och det senaste besöket före mig hade varit den 5 december, alltså drygt en vecka dessförinnan, som även den, liksom jag hade kommit dit ensam. Flickan berättade att det var fler besökare under sommartid.

I expeditionen kunde man köpa ideologisk litteratur, svart-blå skjortor och andra souvenirer. I hallen fanns texter på finska och engelska och av dessa texter förtydligades Lapporörelsens syfte: Efter klasskriget 1918 fanns det ännu kommunister som hade överlevt detta. Man skulle nu sätta streck för detta (viimeistä piirtoa myötn) (dvs, dessa skulle nu slutgiltigt utplånas). I detta syfte bildades "Finlands lås" som vid registreringen 1930 antog namnet "Lappo rörelse". Man skapade "Lappo lagen". d.v.s. att med hot och våld kunna tvinga folket till underkastelse. "Rättigheten" till våld togs från religionen. I Lapporörelsens ledningen fanns två präster, Olavi Kares och Malmivaara. Också i lokala organisationer fanns talrika präster. I min hemstad Pielavesi t.ex. var kyrkoherden Castren med, liksom grannkommunen Kierovesi representerades av kyrkoherde Eljas Simojoki.

I tusentals år har religionen utnyttjats till att förtrycka folket och utan makthavarnas "frihetskrig” hade inte ca 40 000 mord kunnat fullbordas. "Jävla kommunister" hade infiltrerat samhället och hotade Guden. Enligt ett av Lapporörelsens slagord i Österbotten hädar man inte Guden!

Fascisterna utförde flera mord. Det mest kända fallet var när skomakaren Mättö sköts på den egna gården inför familjens ögon. Fascisterna utförde även s.k. "skjutsningar", där man med våld körde kommunister fram till Sovjetunionens gräns och som sedan lämnades där. Men även för att avskräcka socialdemokrater "skjutsades" Riksdagens talman Väinö Hakkila och f.d. presidenten K.J Ståhlberg, som likaledes släpptes av på den finska sidan. Inrikesminister Heikki Ritavuori sköts vid dörren till sitt hem 1922.

I staden Vasa utkom arbetartidningen "Työn Ääni" (Arbetets Röst). Fascisterna förstörde dess tryckeri och under pausen vid rättegången därefter misshandlades vittnet faktor Nieminen ute på gården. Helt öppet kidnappades tidningens juridiske ombud Asser Salo.

Efter "Mäntsälä-upproret" 1932 upplöstes Lapporörelsen och ombildades till "Fosterländska folkrörelsen", ett politiskt parti (finsk förkortning IKL). Även här, där en fascistisk organisation upplöstes sökte sig många till Socialdemokratiska partiet. Den för mig mest kände sossefascisten är Pekka Kuusi. Han gjorde sedan karriär och blev chef för systembolaget. En annan sossefascist var Mikko Laaksonen, han blev chef för Skattestyrelsen.

Ca 400 Folkets Hus beslagtogs. Även i min hemby, där det gjordes om till bank. Efter kriget när Röda Armén hade befriat Finland fick kommunisterna oftast tillbaka sina hus.
Efter andra världskriget avskedades ca 2000 fascister från sina befattningar. En för mig bekant, var major Leopold Poijärvi. Han kunde efter kriget inte längre få någon statlig anställning och sökte således jobb vid sjukhus, där han likt mig blev diversearbetare.

Som sagt, i dag översvämmas Finland av fascistpropaganda och det är konstigt att folket inte reagerar särskilt mycket över detta. Det talas sällan om fascismen i bastun eller på gator och torg. Men det vore fel att tro att det inte skulle bli handling om klassmotsättningarna ökar.

Personligen anser jag att Lapporörelsen är en av de mest fascistiska plantorna som hela tiden bevattnas och den kommunistiska rörelsen i Finland har aldrig varit så svag som den är i dag. Vi hade fler medlemmar och en större verksamhet även under den fascistiska terrorn. Kommunisterna måste åter börja med sin organiserings- och upplysningsverksamhet. Vi har en rik arbetarlitteratur och därför finns det goda grunder att bygga på.
Wäinö Pietikäinen

Reflektion av Wäinös artikel

Det som Wäinö Pietikäinen skriver om är värt att betänka, som något allmängiltigt för den kapitalistiska samhällsordningen: Förutom att vara "demokrater" när det passade/passar blev fascisterna legitima genom att gå in i gängse borgerligt "demokratiska" partier, samt som myndighetspersoner. De kunde /kan i kamouflage av detta sedan styra utvecklingen i en antikommunistisk riktning, utan att själva behöva stå för den, samt styra det politiska etablissemanget som inte har några större dubier över metoder för att bevara det kapitalistiska systemet. Inga större dubier att vid ett tillspetsat läge av klasskampen kunna inta en fascistisk hållning. Fascismen och dess hårdföra tendenser till kapitalismens favör har "tvättats" och tvättas för att bli rumsrena och "demokratiska", i alla EU-länder.

Nu är klassamhället och dess negativa konsekvenser för arbetareklass med arbetslöshet, social utslagning, utförsäkring, försämrade levnadsvillkor på alla områden, privatisering av offentliga tillgångar m.m. alltmer tilltagande och tydliga.  I sammanhanget passar det systemets betjänter väl att dess enda och verkliga antagonist, som finns i kommunismen, Marxismen-Leninismen länge nog har demoniserats, för att bli en ohörd röst. Inget ska få störa illusionen av att vi lever i den ultimata och slutgiltiga av alla världar, tider och samhällsformationer. Till hjälp för detta ändamål beskriver den sig själv som demokratisk i varje mening, i och genom den gängse borgerliga medieapparaten. En veritabel "hjärntvätt", där den som inte kan beskriva innehållet för en demokrati bara kommer att återanföra det han/hon har hört/läst tillräckligt många gånger som ett levande bevis för detta. Lögnerna och fragmenten upprepas tillräckligt många gånger för att skapa illusionen av verklighet.

Historieskrivningen har ändrats till den grad att kommunism nu likställs med fascism och nazism. Nazismen- den tyska varianten av fascism förringas till att vara en rasideologi, när den i själva verket föddes för att förinta socialismen och kommunismen och allt motstånd till det kapitalistiska systemet, vilket skulle bevaras intakt, liksom klassamhället i det och lagen om den privata egendomsrätten över produktionsmedlen. Att förinta socialismen med den militära apparatens hjälp var den primära målsättningen för kapitalet i dess fascistiska stadium. Detta tog sig dock lite olika uttryck beroende av de olika förutsättningar som fanns från Italien över Tyskland till både Spanien och Finland. Främst beroende av skillnader i klasskampens utveckling, organiseringsgrad, produktionsapparatens utveckling men också  av hur hårt de respektive länderna hade drabbats av "börskraschen", som då liksom nu var en följd av "kasinokapitalisternas spekulationer" men skulle betalas av det arbetande folket genom ökade skattebördor. Arbetareklassen fick till stora delar också betala med att leva i misär och arbetslöshet.

De svenskar som hjälpte de finska fascisterna i klasskriget och som senare tyckte att Finlands sak var vår sak, också i kriget mot den socialistiske grannen Sovjetunionen i öster, tilldelas nu också sina "minnestavlor" i Sverige. När det begav sig, utmålades högerreaktionen som "hjältar". Nu när historieskrivningen förvanskas till den milda grad att Sovjetunionen fråntages sin förtjänst av att vara den makt som krossade det fascistiska Nazi-Tyskland till att på alla plan jämställas med detta, sin absolute antagonist, faller de antisocialistiska krigsivrarnas hjältegloria lättare på plats. Fascisterna kan således ta åt sig äran för att ha besegrat sig själva!

Alla bör i denna fråga dock vara medvetna om att de största ledarna på sin tid tackade Sovjetunionen för att ha befriat världen från fascism och att det var Sovjetunionen som fick bära den ojämförligt största bördan för fascismens grymheter och angreppskrig.
Kjell Bygdén