1 maj

Det är dags igen att fira arbetarklassens högtidsdag i hela världen, en dag vars rötter sträcker sig tillbaka till slutet av 1800-talet. Lång tid har gått sedan dess men kampen för arbete, fred och socialism är fortfarande lika aktuell. Vi firar 1 maj i skuggan av en ekonomisk kris som har slagit hårt mot de arbetande och deras intressen. Den globala arbetslösheten har stigit markant och flera länder är närapå bankrutt. Kapitalets kriser som kommer med jämna mellanrum ska återigen betalas av de som har minst. I form av nedskärningar i den offentliga sektorn, höjd pensionsålder och sänkta löner samtidigt som spekulanter och banker får mångmiljardbelopp i form av bidrag med motiveringen att vi sitter i samma båt. Att man använder den nuvarande krisen som täckmantel för att flytta över gemensamma tillgångar till privata händer är inget nytt utan en fortsättning av den privatiseringsvåg som startade i slutet på 70-talet men som accelererat efter 1991.

I Sverige har vi sett tydliga försämringar på alla områden när det gäller de rättigheter som arbetarklassen har tillkämpat sig. Den borgerliga regeringen med sin s.k. arbetslinje har under denna mandatperiod genomfört grava försämringar av A-kassan och det övriga socialförsäkringssystemet. De har genomfört en veritabel häxjakt på sjuka och arbetslösa, påhejad av massmedia där cancersjuka och långtidsarbetslösa beskrivs som fuskare och snyltare. Det hade varit skönt att skriva att om vi enbart röstar bort den borgerliga regeringen så får vi en ny politik men så är inte fallet. Flera av de försämringar som den borgerliga regeringen genomfört har tidigare planerats av den socialdemokratiska regeringen tillsammans med flera fackliga företrädare.

Den fackliga rörelsen vars ledarskap följer det socialdemokratiska partiet har inte enbart kapitulerat för kapitalet utan t.o.m. medvetet försämrat vilkoren för de arbetande genom en rad olika beslut. Det mest iögonfallande är naturligvis deras stöd för EU, ett verktyg för de fyra friheterna vars enda uppgift är att maximera profiterna, vilket står i motsatsförhållande till arbetarklassens intresse. Med Lavaldomen så borde de sista skygglapparna ha fallit för de flesta men trots det så insisterar de fackliga företrädarna med att fortsätta att stödja EU istället för att kräva ett uträde ur Unionen.

Under denna avtalsrörelse så har Svenskt Näringsliv med Urban Bäckström i spetsen krävt ett nollavtal p.g.a. den ekonomiska krisen. Vilken syn Svenskt Näringsliv har när det gäller den fackliga rörelsen vet vi genom dess VD:s uttalanden, trots den kärlek de påstår sig hysa för den svenska modellen.  Bäckstöm har vid ett flertal tillfällen talat sig varm för individuella lokala löneförhandlingar och inte för så länge sedan hyllade han den modell som man har i Australien, där strejkrätten är obefintlig och likaså anställningsskyddet. Detta har lett till att den fackliga organisationsgraden har sjunkit drastiskt, ett drömscenario för kapitalet. Att vi har tagit enorma steg i den riktningen är uppenbart för de flesta, inte minst genom LO-byråkratins agerande. Att teckna kollektivavtal med bemanningsföretag vars enda uppgift är att komma runt LAS så att kapitalet får mer makt över produktionen måste ses som ett förräderi mot de arbetande. Kravet som de arbetande lagt fram i denna avtalsrörelse angående att starkt begränsa kapitalets rätt att utnyttja bemanningsföretagen för att kringå LAS är helt korrekt. Men sin vana trogen så har inte LO-byråkratin hörsammat sina medlemmars önskan utan har endast drivit igenom kosmetiska förändringar i samråd med kapitalet. Kommunisterna i den fackliga rörelsen har alltid ifrågasatt bemanningsföretagens existensberättigande och påtalat deras funktion. Det är därför som vi nu, liksom tidigare, reser kravet om ett förbud för detta gissel.

En oroande sak som seglat upp de senaste åren är att den borgerliga statsapparatens våldsapparat vid ett flertal tillfällen har blandat sig i arbetsmarknadskonflikter utan att det har blivit några stora skriverier i massmedia. Trots att vi har en modell som säger att staten ska hålla sina fingrar från sådana konflikter. När dessa kränkningar började så riktade de sig mot den syndikalistiska delen av den fackliga rörelsen. Då skrev vi i Riktpunkt och sade i Radio Kommmunist att detta var bara början, att attackerna skulle komma att rikta sig mot den övriga fackliga rörelsen i framtiden. Vi fick beklagligt nog rätt i denna fråga vilket visar att klasskonfrontationen har ökat markant.

Vad ska man då göra, ställa facket åt sidan eller starta nya fackföreningar?  Nej, båda linjerna är felaktiga. Fackföreningarna blir inte bättre av att man överger dem och enbart ägnar sig åt att organisera strejkkommittéer. En sådan linje är inget annat än en form av ekonomism och leder till försvagning av den fackliga rörelsen. Facket ska inte enbart ägna sig åt lönefrågor och vara någon form av försäkringsbyrå utan ska också användas som ett politiskt vapen.

Därför är idén att starta parallella fackförbund en dröm för arbetsköparna. Det skulle förmodligen splittra arbetarklassen i en radikal och klassmedveten del och en mer klassamarbetsvillig del. Arbetsköparna skulle ges många tillfällen att spela ut det arbetande folket mot varandra. Det kan aldrig vara kommunisternas uppgift att bistå arbetsköparna i deras strävan att splittra arbetarklassen. Tvärtom så är det kommunisternas och den klassmedvetna delen av arbetarrörelsens uppgift att ena hela arbetarklassen i kampen mot kapitalet, att förvandla fackföreningen till en kamporganisation för politiska och ekonomiska krav som stärker det arbetande folkets makt mot kapitalet. Det görs inte genom att splittra fackföreningsrörelsen.

Att den idag inte är tillräckligt stridbar och ges tillfälle att agerar mot sina medlemmars intressen är inget annat än en återspegling av klasskampen och klassmedvetenheten i samhället där kapitalet har fått ett allt för stort inflytande. Det går att bryta den borgerliga ideologins inflytande på det arbetande folket. Trots borgerlighetens alla indoktrineringsmedel kan ideologisk kamp och upplysning visa vägen till ett samhälle som bygger på jämlikhet, rättvisa och ett gemensamt ansvar för framtiden. Vi kan vinna den ekonomiska makten och makten över vår produktion och vårt produktionsresultat där målet inte är produktion för profit utan produktion för att tillfredsställa samhälliga behov.

Facket är vad vi gör det till och ger vi den fackliga byråkratin för stort inflytande leder det endast till passivisering. Vi måste tillsammans bryta den borgerliga och reformistiska dominansen för en bättre och mer stridbar fackförening.

Victor Diaz De Filippi