Socialdemokratins och därmed också LO:s förhållning gentemot kapitalet och dess företrädare har alltid präglats av samarbete och samförstånd. Den förre och evige finansministern Gunnar Sträng formulerade det hela med att konstatera att det som var bra för företagen också var bra för nationen. Utifrån detta har man genom åren alltid bedrivit avtalsförhandlingar. LO har garanterat arbetsfred, och i gengäld har man tecknat avtal med varierande innehåll med förbehållet att avtalen aldrig får bli ”oansvariga” och med det har man menat att avtalen inte får äventyra industrins konkurrenskraft. Detta har blivit modell och är bakgrunden till den förhandlingsordning vi vant oss med. Industriförbunden skall först teckna avtal för att sedan bli riktmärke för de övriga förbunden inom LO. Så har det inte blivit i den avtalsrörelse som vi just nu upplever.
Industrins arbetsköpare Teknikföretagen slöt ett avtal med tjänstemännen inom industrin och lämnade LO förbundens industriförbund vid sidan om. Därigenom splittrade man upp enigheten mellan tjänstemän och arbetare. Att Teknikföretagens agerande inte beror på slumpen eller andra tillfälligheter kan vi lugnt utgå ifrån. Den tidigare samförståndsanda som rått mellan LO och Svenskt Näringsliv har byggt på ömsesidig respekt för varandra. Så är det inte längre. Wanja Lundby-Wedin och LO framstår alltmer som fullkomligt tandlösa tigrar. Varför, frågade sig säkert Teknikföretagens ledning, skall vi samarbeta när vi själva kan bestämma