"Förtryck": myter och verklighet

Fortsättning från Riktpunkt nummer 2 2010  av publikationen ”Epoken Stalin i fakta och siffror”.
 Av G.A. Zjuganov. 
Anti-Stalinpropaganda verkar alltid vara det huvudsakliga trumfkortet för allt prat om det föregivna storskaliga förtrycket under 1930- och 1940-talet. Det har inte enbart av tillfälligheter blivit den mest utslitna skivan för det nuvarande korrupta kansliet, de kriminella oligarkerna och de liberala analytikernas propaganda-team som serverar de två förstnämnda. Å ena sidan passar de på att förvränga sanningen om Sovjets historia genom att göra sig lustiga över dess huvudsakliga framgångar eller genom att på annat sätt upprepat överdriva dess uppoffringar. Å andra sidan fruktar de och förkastar själva idén om den rigida statliga kontrollen över tjänstemän och förvaltning, i den obarmhärtiga kampen mot kriminalitet och korruption, av okompromissbart motstånd till de som överlagt eller vårdslöst förorsakar landet och folket stor skada. Deras sätt att förstå demokrati och frihet är deras obegränsade rätt att få stjäla från och trampa på den överväldigande folkmajoritetens rätt och intresse. Det system som skulle beröva dem sådana rättigheter, benämner de otvetydigt "totalitärt" och "repressivt". Det är just här och med anledning av detta som deras fientlighet gentemot Stalin och hans era härstammar. Det var under denna tid när tjänstemännens arbete var under särskilt hård kontroll och kriminaliteten kuvades utan samvetskval. Ja, det var stundtals kargt, med nödlägen och obeskrivlig uppoffring, men, slutligen till fördel för landets och folkflertalets bästa.

Vi erkänner att felaktiga bestraffningar av oskyldiga ägde rum under Stalins tid och att alltför stränga straff utdelades till de som erkände lagöverträdelser och därför skulle ha haft mildare domar. Vi kommunister ställer oss bakom de mest ansvarsfulla och ojäviga historiker och forskare som framhåller dessa två omständigheter som de allra viktigaste.

För det första, de felaktiga bestraffningarna, myndighetsmissbruket vad gällde lagöverträdelser och säkerhetsapparaten var inte Stalins eget initiativ. Själv var han aldrig extrem eller tryckte på de som hade som sin plikt att upprätthålla lag och ordning i landet, men krävde däremot stränga räkenskaper för de som begick orättfärdigheter av "missriktad nit", en betalning för de oskyldigas liv eller frihet. Det var därför som ledarna för den sovjetiska säkerhetsapparaten Jezhov och Jagoda fick betala för sina extrema brott på 1930-talet. De blev enligt lagen dömda för sina brott. Det faktum att de före detta KGB-ledarna stod inför rätta för sina missdåd lämnar ingen sten ovänd i den föregivna anti- Sovjetpropagandan som i den förklaras med att säkerhetstjänsten på Stalins tid var utom kontroll för lagen och samhället och gjorde som den tyckte.

För det andra, den anti-sovjetiska propagandan repeterar skamlöst och överskattar fullständigt graden av repression och antalet offer för den, eftersom den inte åtskiljer de verkliga brottslingarna från de som blev felaktigt dömda.

Som bekräftelse på detta citerar vi den författare som varit en av de mest auktoritativa bland seriösa forskare av Sovjettiden. Det är historikern Viktor Zemskov, som ägnat åratal av undersökande arbete åt det ämne som vi talar om. År 1989, som medlem av Kommissionen för fastställande av förluster av populationen i det Historiska Departementet i SSSR, Akademin för Vetenskap började han studera hittills hemligstämplade och synnerligen informativa dokument - statistiska rapporter från OGPU-NKVD-MVD-MGB, som förvarades i Oktoberrevolutionens Statsarkiv. Han bedömde senare och gång på gång det mottagna materialet som mycket noggrant. Det faktum att vetenskapsmannen inte tillhörde Stalins supporterskara orsakade en attack av nervös uppståndelse bland de liberala förespråkarna. Det hände p.g.a. den avtäckta sanningen som vederlade deras historier om miljoner men även tiotals miljoner offer för Stalins totalitarism. Zemskovs argument bevisade att över trettio års tid - från 1921- 1953, avkunnades totalt fyra miljoner domar för politiska brott, vilka passerade genom sovjetiska fängelser och läger. Och runt omkring 800 000 människor dömdes till det högsta straffet. Samtidigt betonade historikern, medan han gav en adekvat definition på repression, - det var nödvändigt att skilja mellan bestraffning av verkligt kriminella och de oskyldiga som blev orättvist dömda. Och det finns inget bevis för att de fyra miljoner som internerades eller de 800 000 som dömdes till döden skulle ha varit oskyldiga.

Och här en sammanfattande tabell som Zemskov anförde på det tidiga 1990-talet i sin artikel "Politisk repression i SSSR (1917- 1990)" publicerad i åtskilliga utgåvor.

Den här statistiken, som avslöjar myterna om att "halva landet skulle ha tjänat" under Stalin och orsakat miljoner människors död, visade sig vara obekväm för den tidens propaganda. Och det förblir obekvämt för den nuvarande. Propagandan kan inte motbevisa sanningen av vetenskapliga fakta. Som konsekvens måste sanningen helt enkelt tystas ned och övertäckas med uppdiktade historier om "den monstruösa repressionen”.

Låt oss slutligen och opartiskt jämföra två tabeller. Under tre decennier med Stalin fanns fyra miljoner förtryckta av vilka 800 000 sköts till döds. Sedan "demokratin" 1991 förstörde Sovjetunionen och styrde landet, har dess befolkning sjunkit med 15 miljoner. Att bygga kapitalism som inte gör något annat än att öka kaos, har landet betalat en massutplåning, en katastrofal befolkningsminskning som närmar sig skalan av förluster förorsakade av det andra världskriget. Även om det under Stalins tid hade funnits bevis för att alla  800 000 som sköts till döds efter domstolsutslag hade varit oskyldiga, kan man inte komma ifrån det faktum att det rådande systemet har krävt nästan 20 gånger så många offer, har berövat landet, inte tusentals men miljoner medborgare. Om man i detta sammanhang förklarar det Stalinistiska systemet som uttryckligt brutalt och "totalitärt", vilken benämning förtjänar i sådant fall det rådande?

Hur som helst, i en av våra artiklar har det nyligen fått sitt namn- "Det utplånande systemet".

Men låt oss återvända till analysen av det ekonomiska livet i det Stalinistiska Sovjetunionen, för att bevisa den oöverträffade effektiviteten genom dess modernisering.

Storheten av Stalins femårsplaner

Vi har endast tagit hänsyn till några enstaka tecken från epoken Stalin som belyser framgångarna inom industri, jordbruk, utbildning och teknisk utveckling. Låt oss nu därför, om än kort, beakta Stalins femårsplaner.

Stalins första femårsplan (1929- 1932) var en logisk fortsättning och utveckling av idéerna om en långsiktig plan för elektrifiering. Den totala ekonomiska utgiften för de fem åren uppskattas till 7,8 miljarder rubel, vilket var två gånger mer än det som investerades under de föregående 11 åren (1918- 1928). Sålunda anslogs 50% av all kapitalinvestering för industrin och 75% till den tunga industrin. Under den första femårsplanen togs 1 500 nya stora industriföretag i bruk, helt nya industrigrenar skapades: flyg, maskin-verktyg, bil, kemi, instrumentering, jordbruksmaskineri. Och dessa industrigrenar hade inte kunnat behärskas utan framgångarna inom järnmetallurgi, aluminium-, högkvalitativ stålproduktion o.s.v.

Det faktiska arbetet under den första femårsplanen gällde genomförandet av elektrifieringsplanen. De inhemska kraftverken växte nästan 2,5 gånger i antal.

Genom utförandet av uppgifterna för den första femårsplanen kunde en fast ekonomisk grund byggas - tung industri, maskinellt jordbruk.

Arbetslösheten eliminerades över hela landet och en sju timmars arbetsdag introducerades.

Den socialistiska planekonomins kapacitet och fördelar blev uppenbara.

Vi har redan citerat tillbakablickar av utländska författare som beundrade resultaten av Stalins första femårsplan. Här är en till- ett referat från den engelska tidskriften "The Round Table": "Resultatet av femårsplanerna är ett underverk. Traktorfabriken i Kharkov och Stalingrad, AMO bilverkstäder i Moskva, automobilfabriken i Nisjnij Novgorod, den hydroelektriska stationen i Dnepr, stora stålverk i Magnitogorsk och Kusnetsk, hela nätverket av ingenjörskonst och kemiska fabriker i Ural, vilket utvecklar sig till Rysslands Ruhr,- allt detta men också andra industriella framgångar över hela landet visar att, vad än problemen var, så växer och ger den sovjetiska industrin avkastning som en välvattnad planta, just nu... Femårsplanen har lagt grunden för den framtida utvecklingen och stärkt SSSR:s makt".

Resultatet av den andra femårsplanen (1933- 1937) var inte mindre imponerande. Landet utvecklades lavinartat medan världen runtomkring inte förändrades till det bättre. I Tyskland kom nazisterna till makten. Hur än Stalin förtalas i dag, redan 1933 var han fullt medveten om det oundvikliga kriget. Landets ekonomi anpassades till detta faktum.

Den industriella produktionen fortsatte att växa i samma takt och ökade 2,2 gånger inom denna femårsperiod. Elproduktionen ökade 2,7 gånger. 80% av den totala industriproduktionen hade uppnåtts, företagen var nybyggda eller komplett renoverade under åren för de två första femårsplanerna. Arbetsproduktiviteten inom industrin steg 1,9 gånger.

4 500 stora industriföretag togs i bruk. Bland de största:  Ural och Kramatorsk tunga maskinindustri, Cheljabinsk traktorfabrik, Urals bilfabrik, de metallurgiska verken i Novolipetsk och Novouralsk.

1935 togs den första sträcka av Moskvas tunnelbana i drift, vilken blev landets och huvudstadens stolthet och prydnad.

Antalet teatrar, biografer, föreningshus och bibliotek ökade avsevärt. Speciell uppmärksamhet tillägnades biografer och föreningshus på landsbygden. Kurorter och sanatorier byggdes allt efter behov.

Bostadsbyggandet under den andra femårsplanen var mer utbredd än under den första. Husen som byggdes under Stalins era är än i dag våra ädelstenar och de nyrika är överraskande ägare till de hus som byggdes under den tiden.

Vid varje tid är bostadsbyggande ett viktigt socialt gagn för befolkningen. Här är bevis för hur människor gavs denna sociala trygghet under Stalintiden.

Den årliga beställningen av bostadsbyggande hade vid slutet för Stalins era vuxit med nästan 8 gånger i jämförelse med dess början.

En av de kanske mest framstående prestationerna som ett resultat av den andra femårsplanen var introduceringen av den allmänna obligatoriska grundutbildningen. I dagens Ryssland som styrs av marknadsliberaler finns det drygt 2 miljoner barn som inte deltar i skolundervisningen. Under Stalins tid hade denna skamfläck varit en omöjlighet. Men nu trampar myndigheterna på de enastående framgångarna av det sovjetiska undervisningen. I byarna, där under Stalins tid skolor byggdes och öppnades, dör dessa skolor i dag ut och försvinner. Under tiden är utbildningsminister Fursenko sysselsatt med att utveckla en ny "undervisningsmodell", från vilken enskilda detaljer har börjat läcka ut till pressen. Under det nybildade MES (Ministeriet för utbildning och vetenskap) planeras att barnen inte ska undervisas av lärare men av "managers" vars tjänster inte kommer att vara helt avgiftsfria för barnens föräldrar.

Under åren för Stalins andra femårsplan utvecklades hälsovården och läkemedelsindustrin samt nya och hittills okända läkemedel skapades och togs i bruk. Det räcker med att nämna penicillin som räddade livet på miljoner soldater under det Stora fosterländska kriget.