Vi befinner oss i en djup ekonomisk kris som vi enbart sett början på. De flesta länderna i Europa har grava ekonomiska problem och de kommer att driva en politik som innebär stora försämringar för det arbetande folket och överföring av statliga medel till privata fickor, allt för att låta kapitalet gå skadelösa ur krisen och låta folket stå för kostnaderna. Vi har sett hur länder som Island och de baltiska staterna har genomfört stora nedskärningar för att få vad de brukar kalla ”statsbudgeten i balans”. Och ingen har kunnat undgå vad som sker i Grekland, där man påstår att det är det arbetande folkets fel att landet befinner sig i ekonomiskt kaos eftersom folk är lata och har för stora privilegier, något man kan läsa i varenda dagstidning i Sverige. De groteska lögner som man sprider om den grekiska arbetarklassen är till för att splittra vår internationella solidaritet och få oss att tro att det är individuella misstag och korruption som har lett fram till krisen och inte mekanismer inom det kapitalistiska produktionssättet. Samma lögner kommer vi snart få höra om Spanien, Frankrike, England och efter det kommer vi att få höra samma sak om Sveriges arbetarklass. Men det finns de som kämpar emot och i den kampen finns kommunisterna i det främsta ledet. Organisering och skolning i marxismen-leninismen avslöjar kapitalets lögnaktiga propaganda om krisens natur. Det är därför klasskampen är som bittrast och protesterna som störst i de länder där kommunisterna är starka och kan leda kampen i rätt riktning. För de etablerade politiska blocken runt om i Europa, som liknar de vi har i Sverige, anser med vissa modifikationer att det system vi har idag där en liten minoritet ska ha rätt till de rikedomar vi producerar är det enda alternativ som finns och att det är viktigare att rädda de besuttnas profiter istället för folkets rätt till arbete, anständiga pensionsvillkor och bra sjukvård.
Finns det skillnader mellan de etablerade blocken i vår egen riksdag gällande synen på hur kapitalets kris ska hanteras eller är politiken till stor del densamma på detta och övriga områden? Detta är en intressant fråga som ställs på sin spets i och med riksdagsvalet och därför är det viktigt att studera den noggrant.
Vi närmar oss nu slutspurten i valrörelsen, där de två blocken i riksdagen kämpar om vem som kommer att styra landet de kommande fyra åren. Även om de försöker påvisa att det finns skillnader dem emellan så blir det mer och mer uppenbart att så inte är fallet. Det socialdemokratiskt ledda blocket har dagligen under denna mandatperiod beskyllt den borgerliga Alliansen för att föra en reaktionär politik som endast har gynnat de högavlönade. Detta påstående är sant och då borde man förvänta sig att oppositionen ska lägga fram en politik som ska vara den motsatta, en politik som gynnar de arbetande, låt gå för att den ska föras inom ramen för det bestående. Men istället har oppositionen valt att acceptera stora delar av Alliansens politik. Märkligt nog just de delar som den har kritiserat mest, som jobbskatteavdraget som gynnat de med högst inkomst på bekostnad av bl.a. försämrad A-kassa eller begränsningen av rätten att stämpla upp som deltidsarbetslös. Likadant är det med de kritiserade utförsäljningarna av delar av den offentliga sektorn och statliga företag. T. ex. resursdräneringen av den kommunala skolan som hamnar som vinster hos de privata skolornas utbildningsprofitörer. Av någon konstig anledning anser oppositionen att det är omöjligt att återställa sådant som har privatiserats och att förbjuda privata skolor att suga åt sig pengar från det offentliga. Att försvara den offentliga sektorn gör sig alltid bra i debattprogam på TV men när det kommer till verkligheten så drabbas oppositionen av handlingförlamning.
Hur är det när det gäller kapitalets kris som kanske är den viktigaste frågan i valrörelsen eftersom den påverkar nästan alla andra frågor. Där är man rörande överens om att det viktigaste är att rädda bankernas och industrins profiter och det gör man bäst genom bidrag, privatiseringar, försämrade pensioner och arbetslöshet.
Som man kan skönja så är skillnaderna på politiken mellan de olika blocken ytterst minimala och när till och med borgerliga ledarsidor, politiska expertkommentatorer på TV, landstingspolitiker och delar av de olika ungdomsförbunden påtalar samma sak så inser man snabbt att inget av blocken är något alternativ.
För att vara ett alternativ så måste man lägga fram en ny politik, en politik som säger: låt de privata bankerna gå i konkurs, staten kan bättre. Använd istället pengarna för att finansiera en bättre skola, sjukvård och kollektivtrafik. En ny politik som istället för massarbetslöshet, som är till för att pressa ner priset på varan arbetskarft och leder till enorm ödeläggelse av produktivkrafterna, kräver 6-timmars arbetsdag och utbyggd offentlig sektor. Ett parti som lägger fram ett sådant valmanifest och har viljan och modet att ta kamp mot kapitalet, är ett alternativ. Av de partier som ställer upp i riksdagsvalet är det endast Sveriges Kommunistiska Parti som lägger fram ett sådant valmanifest och har de egenskaper som krävs för att kämpa mot kapitalet. Därför är en röst på Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) en röst för förändring och för en ny politik, allt annat är endast en röst på det bestående och en stärkning av kapitalet på bekostnad av de arbetande. En sådan röst kan aldrig vara bortkastad. Bortkastad är däremot den röst som man lägger på ett alternativ som vi av erfarenhet vet, saknar all vilja till verklig förändring.Victor Diaz de Filippi