Att det nu råder totalt kaos inom SAP efter det svidande valnederlaget i riksdagsvalet kan ingen svensk läsare av dagspress ha undgått.
Som bekant så uppträdde SAP tillsammans med V och Mp i en gemensam allians inför valet. Med den s.k. rödgröna alliansens politiska manifest som man gick till val på och bad om väljarnas förtroende för att på denna valmanifest bilda en ny regering. Det valmanifest var aldrig något politiskt alternativ för en annan politik än den borgerliga alliansen gick till val på. Skillnaden mellan de rödgröna och den borgerliga alliansen handlade enbart om att det rödgröna alternativet skulle innebära att olika väljargrupper, pensionärer, arbetslösa och sjuka skulle kunna få något högre ersättningsnivåer från socialförsäkringssystemet. För att betala dessa mycket marginella höjningar föreslog de rödgröna höjd bensinskatt samt en högre fastighetsskatt för de hushåll som ägde mycket dyrbara hus. En total översyn av hela socialförsäkringssystemet som den borgerliga alliansen under sina första fyra regeringsår formligen slaktat blev aldrig någon valfråga. Utrikespolitiken blev heller aldrig någon fråga som debatterades, utrikesminister Carl Bildt blev aldrig i någon fråga utmanad på debatt av de rödgröna.
I valrörelsen blev därför skillnaden mellan de två blocken marginell och väljarna valde då att stödja den sittande regeringen. Detta blev möjligt då Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tilläts att i valrörelsen framstå som statsmän som tagit ansvar för och räddat Sverige ur den ekonomiska krisen.
Endast några veckor efter valet kunde därför ett mycket sargat SAP konstatera att den rödgröna alliansens valmanifest var misslyckat. Varefter man upplöste den rödgröna valalliansen och som första kvitto på det blev när S och Mp gjorde upp med regeringen om det fortsatta kriget i Afghanistan. Man kopplade helt enkelt bort V och Lars Ohly.
Efter ytterligare en tid av kaos inom SAP beslutade sig Mona Sahlin för att avgå och därmed blev kaoset var mans egendom.
Debatten som nu pågår inom SAP handlar inte om en misslyckad politik utan den handlar om vem som skall kunna efterträda Mona Sahlin. I den debatten som inte handlar om politik använder sig alla debattörer av några kodord som måste avkodas för att göra debatten begriplig. Ett sådant ord är när man hävdar att partiets politik måste förnyas. Ordet förnyas i detta sammanhang betyder ingenting annat än att politiken måste anpassa sig än mer till den av EU beordrade nyliberala politiken. Tydligast i detta sammanhang är Tomas Östros som under valkampanjen hade rollen som blivande finansminister.
Ett annat kodord som används är ”den globaliserade världen kräver nya lösningar” Detta kodord betyder att den interna partidemokratin skall avskaffas. Skälet till detta är att den är alldeles för trög för att kunna användas i det nya och snabba informationsflödet. Exakt betyder det att ”experter” skall fritt kunna bestämma snabbt utan att vänta på en trög partidemokrati. Ett annat kodord som används är begreppet Gråsosse. Tidigare var det närmast ett skällsord men betyder nu i sin avkodade form att de som kallar sig gråsossar vill ha en återgång till traditionell socialdemokratisk politik. D.v.s. att genom reformer i det kapitalistiska samhället minska klassklyftorna. Gråsossarna har ingen analys av det kapitalistiska samhället och vet därför inte hur det fungerar, och de när därför en utopi, men i deras nuvarande situation kan de tolkas som vänster inom SAP.
De grupperingar som nu slåss om makten inom SAP vet att det är en absolut nödvändighet att få med sig LO för att kunna vinna. Wanja Lundby- Wedin hade kunnat vara ett sådant alternativ om det inte vore för att hon är totalt förbrukad. Ingen LO- ordförande någonsin har haft ett så lågt anseende som hon. Av LO:s 14 medlemsförbund betraktas hon som icke närvarande. Svenskt Näringsliv som är LO:s motpart i många frågor, dock ej lönefrågor, bryr sig överhuvudtaget inte om vad Wanja Lundby-Wedin säger eller tänker. Wanja Lundby-Wedin är ingenting annat än en tragedi för landets LO- medlemmar.
Ett namn som inte är förbrukat är däremot Stefan Lövdén, IF Metalls ordförande. Därför kastas hans namn fram i debatten om ny ordförande. Lövdén är ordförande i landets största industriförbund, IF-Metall, och dessutom den av de 14 LO-förbundens ordföranden som är mest reaktionär. Metall lyckades som bekant genom sitt lönesänkningsavtal med motparten Teknikföretagen avtala bort klassmotsättningarna i det kapitalistiska samhället. Han är alltså inte idealisk som partiordförande, däremot är hans namn idealistiskt att använda som murbräcka för de gruppering inom SAP som tänkt sig att vinna striden om ny partiledning.
Ett annat stort bekymmer för de som vill ta makten inom SAP är hur man skall hantera de socialdemokratiska tidningar som ännu finns. Dessa tidningar är mycket viktiga då dessa kan innebära problem inom partiapparaten på gräsrotsnivå. För att vinna striden om partitoppen krävs att gräsrötterna förhåller sig passiva. Skulle de få för sig att bli aktiva i processen är det kört.
Ett sådant exempel kan vara ledaren i tidningen Arbetarbladet den 15 november.
”Vidare har socialdemokraterna under de senaste fyra åren försökt navigare sig fram till ett väljarstöd genom att marknadsanpassa sin politik i enlighet med en borgerlig agenda. I stället för att själva sätta agendan har partiets ynkryggar accepterat de villkor som dikteras av de borgerliga partierna. Med ett förödande resultat” slut citat.
I rikspress är Aftonbladets ledarsida och inte minst dess kultursida ett mycket stort problem för SAP:s falanger som nu strider om partimakten. Risken finns att gräsrötterna vaknar och då kan i värsta fall hela processen glida dem ur händerna. Detta kommer inte att ske, men möjligheten måste beaktas.
Vad som nu kommer att ske fram till den extra kongressen i februari/mars nästa år är att de stridande falangerna som alla är djupt reaktionära kommer att se till att olika testballonger på tänkbara ordföranden kommer att lyfta utan att presenteras som ordförandekandidater.
Sådana ballonger har haft namn som Thomas Bodström, Stefan Lövdén, Per Nuder m.fl. Vem eller vilka som för fram kandidater på detta vis har alla gemensamt att det är mycket reaktionära namn som förs fram.
Oavsett de beslut som kommer att fattas på den socialdemokratiska extrakongressen så är det ett faktum att socialdemokratin har framtiden bakom sig. Nästa strid som lurar bakom nästa hörn blir när LO och medlemsförbunden tvingas att kapa banden till SAP. Detta kommer att ske och sannolikt inom en tioårsperiod. Detta är inte svårt att förutse med tanke på att imperialismen nu befinner sig i ett mycket aggressivt läge på hemmaplan. Det går inte längre att garantera profiter genom att utplundra Afrika och Asien. Nu måste även Europas arbetarklass plundras in på bara skinnet. Det är vad vi dagligen ser hända i Grekland, Spanien, Portugal och Irland. Att tro att plundringstågen kommer att stanna där är lika klokt som att tro på sagan om Långa farbrodern och lilla Anna.
Lars Lundberg