Vem bryr sig om statsskulden?

 

Nu i mitten av oktober, när Mälaren kantas av höstens färger, går Stockholmarna i spänd förväntan. Ty om några dagar skall man höra vem som får 1997 års ekonomipris till Alfred Nobels minne, d v s resultatet av årets sökande efter den ekonom som närmast delar Gösta Bohmans uppfattning om hur ett samhälle bör organiseras.

Då kommer astrologer som Assar Lindbeck och Bo Södersten att få en chans att sia för medierna ännu en gång, och ledarskribenter kommer att skriva ingående analyser om hur Sveriges ekonomi håller på att förintas och att någonting måste göras. Nnågra få kommer att tala om Sveriges statsskuld. Vilket är minst sagt egendomligt, eftersom för bara några år sedan statsskulden var Den Stora Saken.

T ex sa Ingvar Carlsson inför valet 1994 att statsskulden och EU-medlemskapet var de två viktigaste frågorna som det svenska folket hade framför sig, inte minst därför att en mindre statsskuld i samband med inträde till EU skulle ha massvis med dynamiska effekter och skapa hemskt många arbetstillfällen. Alla visste detta, inte bara astrologerna utan nästan samtliga journalister i Sverige. Både Ingvar och den blivande finansministern Göran Persson lovade att de verkligen skulle kunna få ner statsskulden om bara SAP fick makten i Riksdagen.

Därför är det konstigt att statsskulden inte längre är ett hett ämne. Den nämns då och då i samband med EMU, därför att statsskulden enligt det s k konvergenskravet för EMU-anslutning måste begränsas till 5 procent av en nations bruttonationalprodukt (BNP). Men annars talar man idag mer om småföretagare än om statsskulden.

En förklaring till detta ligger i vissa historiska data. Sveriges statsskuld under senare år utvecklas enligt nedan, i miljarder kronor (siffrorna är tagna från Statistisk årsbok samt Riksgäldskontoret, avrundat till närmaste tiondel, och anger skulden vid årsslutet):

 

1989 582,5

1990 626,7

1991 711,0

1992 960,6

1993 1.147,1

1994 1.305,0

1995 1.386,2

1996 1.411,2

 

Skulden var 1,417 miljarder kronor den 7 oktober 1997, enligt Riksgäldskontoret. Det har påpekats flera gånger i dessa och vissa andra spalter att orsaken till den snabba skuldökningen fr o m 1991 var dels skattereformen 1990, dels bank- och fastighetskraschen 1992-94.

Skattereformens utformare astrologen Södersten förklarade innan reformen att den skulle ge dynamiska effekter och i stort sett oförändrade skatteintäkter.

Verkligheten blev annorlunda. Första året efter reformen föll skatteintäkterna med ca 70 miljarder, nästa år med nästan 130 miljarder, o s v. Samtidigt pumpades minst 200 miljarder kontant ur statens kassa för att rädda banker och andra, och statens totala kostnad för finansindustrins krasch uppskattas till närmare 500 miljarder. till följd av förlorade skatteintäkter från individer och kraschade bolag.

Tabellen ovan visar att den snabbaste ökningen av skulden var 1991-94, under Bildts regering, då statsvetaren Anne Wibble körde hårt. Ökningen var hela 84 procent under dessa tre år. Sedan 1994 har ökningen varit måttlig, delvis därför att nya skatter har pålagts befolkningen, dels därför att Perssons regering har skurit ännu hårdare i utgifterna.

Det bör noteras ännu en gång att statsskulden enligt FN och OECD måste betraktas och/eller analyseras inom ramen för hela den offentliga sektorns finanser, d v s samtliga de offentliga tillgångarna och skulderna. Enligt OECD har staten i Västvärldens moderna industrinationer finansierat tunga investeringar på kommunal nivå, och dessa bör ses som tillgångar. Dessutom bör pensionsfonder betraktas som tillgångar, inte minst därför att pensionsutbetalningar betraktas som utgifter.

Sommaren 1993, då hysterin om statsskulden i detta land var mycket hög, gav OECD en redovisning om offentliga finanser i Västvärlden. Denna visade att Norge, Japan och Sverige hade den starkaste ställningen, med hänsyn tagen till både tillgångar och skulder.

Men naturligtvis var detta obekväma faktum "av inget journalistisk intresse", enligt DN:s ekonomiska redaktion, när undertecknad informerade dem om OECD:s slutsats. Inte heller ville Rapport eller Aktuellt informera svenska folket om detta.

Detta är inte svårt att begripa. Sedan 1970-talet har statsskulden använts som ett politisk slagträ i Sverige och andra länder för att skrämma befolkningen och motivera nedläggningar i de offentliga verksamhe-terna.

Under 1990-talet har en ny dimension i denna debatt kommit fram i Sverige. Från SAP och annat håll har vi hört att den största delen av statsskulden består av lån från utländska långivare, fast dessa aldrig identifieras. Det allmänna intrycket tycks vara att staten i Sverige lånar pengar från utländska banker, eller den utländska "marknaden". Enligt astrologerna motiverar detta förhållande neddragningar och annat elände för svenska folket, eftersom - tyvärr - "vi är så beroende av utlandet" och utlandet vill ha det så.

 

Varför behöver staten pengar?

Staten är en institution som växt fram ur det gryende klassamhället, en institution inom vilken klasskonflikter kan äga rum utan att hela samhället rivs sönder, d v s en sorts jämkningsmekanism, hur orättvis jämkningen än må vara.

Tittar man på Aten ca 450 år före år noll ser vi att staten redan hade tagit över en del funktioner som var antingen nya eller tidigare hade skötts på ett mer spontant sätt i små lokala samhällen. Dessa uppgifter omfattade bl a reglerande av förhållanden med andra stater, förberedelser och genomförande av militära aktioner, t o m långvariga krig, samt stora projekt som hamnbyggande och vägar.

Det framgår av sig själv att dessa funktioner krävde resurser i form av både material och människor. Medborgare tillförde staten dessa resurser som bidrag, vilka varierade i karaktär beroende på veberbörandes ekonomiska ställning. Överklassen kunde t ex bidra med pengar, båtar eller vapen, fattigt yrkesfolk med fysiska insatser. Debatter i Atens valda statsråd handlade naturligtvis ofta om vem som skulle bidra, vad de skulle bidra med och hur resurserna skulle användas.

Inriktning och finansiering av statens verksamhet har alltså varit en central fråga i klassamhället praktisk taget sedan staten förekom som institution. Plundring av and-ra samhällen var länge ett huvudmedel för finansieringen, och plundring av egna medborgare blev också nödvändig. Men under många sekler bestod den senare ofta av frivilliga eller ofrivilliga bidrag i form av arbete och material, huvudsakligen jordbruksprodukter, eftersom någon större mängd pengar inte fanns i Europa.

Den första borgerliga revolutionen i Europa, i England under 1600-talet, utlöstes av en intensiv konflikt mellan den uppkommande borgarklassen och King Charles I, som kontrollerade staten. Borgarna ansåg att Charles plundrade dem genom att beskatta dem. De var inte emot beskattningen i princip. Men de ansåg att de som taxerades borde också vara de som beslutade om hur skatteintäkterna skulle användas. Till slut blev kungen avsatt och borgarna tog över kontrollen av staten och dess finanser.

Ca 135 år senare, när kolonisterna i Amerika gjorde revolt mot England, var ett av stridsropen "Ingen taxering utan representation", d v s kolonisterna ville inte finansiera staten i England om de inte kunde bli medlemmar i parlamentet och delta i beslut om hur skattemedel skulle användas.

Det var under 1600- och 1700-talen som den enorma ökningen av penningmängden i Europa härstammande från plundringen av Sydamerika och möjliggjorde en sorts institutionalisering av statsskulden som en inkomstkälla i dubbel bemärkelse för den nya borgerligheten.

För det första, gav staten inkomstmöjligheter till borgarna genom erövring av nya territorier i Sydamerika, Afrika och Asien. Staten stod för de militära och administrativa uppgifterna. Dessa verksamheter kunde inte finansieras enbart av skattemedel, eftersom borgarna vägrade beskattas över en viss nivå. I stället lånade de pengar till staten och fick ränta på dem, alltså en inkomstkälla till.

Konflikten mellan klasserna i moderna industristater har naturligtvis fortsatt att gälla kontrollen av staten och dess finanser. Frågan är alltid densamma - vad skall staten göra med de pengar som den förfogar över, antingen som intäkter eller som lån.

Statsskulden är i detta sammanhang bara ett mer eller mindre temporärt underskott i statens finanser. Staten lånar pengar bl a därför att den inte vill sälja sina tillgångar. Precis som många privatägda företag.

Och precis som för vilken familj eller vilket företag som helst, kan en stat bära en skuld utan fara så länge landets offentliga finanser - tillgångar med avdrag för skulder - är starka. I Sveriges fall har det aldrig blivit något tvivel om statens förmåga att betala tillbaka pengarna som staten lånar. Statsobligationer från detta land är mycket eftertraktade därför att Sveriges offentliga sektor är finansiellt stark. "Statspapper" från Sverige är så nära en riskfri investering som man kan komma, och i kristiderna är kapitalinvesterare alltid intresserade av att minimera risk.

Frågan är, som sagt, vad gör staten med dessa lånade pengar? I ett kapitalistiskt samhälle kan staten använda pengar för att stimulera köpkraft och öka ekonomiska aktiviteter, som Keynes, Sven Grassman och andra icke-marxistiska ekonomer ville. T ex utan utbyggnaden av den offentliga sektorn i Sverige under 1960 och en del av 70-talet hade arbetstillfällena blivit mycket färre och köpkraften lägre.

Staten i ett kapitalistiskt samhälle kan också använda pengarna för att gynna kapitalägare på arbetarklassens kostnad, vilket är precis vad Göran Perssons och Carl Bildts regeringar har gjort.

Skattereformen 1990 skapade en dubbel inkomstkälla för borgerligheten. Dels blev de berikade över en natt när marginalskatten för högre inkomster drogs ner från 85 procent till 50 procent. T ex hade Pehr Gyllenhammar 1991 en månadsinkomst av ca 760.000 kronor. Skattesänkningen ökade hans inkomst efter skatt med ca 266.000 kronor per månad, som en skänk från ovan.

Samma skattesänkning ledde till mindre inkomster för staten och ett ökat lånebehov. Med de pengar som skattereformen skänkte dem kunde - och kan - borgarna i Sverige köpa nollrisk statsobligationer och tjäna pengar på räntan, utan något som helst arbetsinsats.

Ty det är så att Svenska staten inte alls är så beroende av utländska långivare som astrologerna gör gällande. Vid slutet av 1993 var ca 8 procent av Sveriges statsskuld "Kronskuld till utländska fordringsägare", d v s svenska kronor lånade från företag eller person utanför landet. Ca 32 procent av skulden var "Lån i utländsk valuta".

D v s att 1993 utgjordes ca 60 procent av statsskulden av pengar som lånades inom Sverige. Ganska långt från det massiva utlandsberoende som vi fick höra om. Det är också intressant att konstatera att ca 20 procent av skulden är till Riksbanken och de allmänna pensionsfonderna, alltså till själva den offentliga sektorn.

Men Riksgäldskontorets siffror säger ingenting om vem dessa utländska långivare egentligen är. De kan mycket väl vara svenskägda företag eller svenska personer. T ex har många svenska företag finansiella verksamheter i Luxemburg och London, och det vore bara klokt av dem att köpa säkra svenska statspapper för att tjäna en hacka.

Vid årsslutet 1996 var situation densamma. Ca 60 procent av Sveriges statsskuld bestod av pengar som lånades inom landet.

Om mot förmodan de som varnar för Sveriges ekonomiska hälsa i Rosenbad, i DN eller bland astrologerna verkligen vill bli av med Sveriges statsskuld, kunde de börja med att slopa subventionerna till företag och därmed spara ca 100 miljarder kronor per år.

Nästa steg vore att beskatta kapital lite hårdare. T ex hade Stockholms aktiebörs en omsättning av ca 650 miljarder 1996. Att momsbelägga köp och försäljning av aktier med 25 procent skulle ge ca 162 miljarder årligen i intäkter. Undertecknads bedömning är att detta plus hårdare beskattning av utdelningar och andra kapitalinkomster samt penningmarknaden skulle tillåta en avbetalning av statsskulden inom högst 4 år.

Men det allra bästa vore att imitera Sovjetunionen 1918-19. Skriv av alla skulder utom de till andra delar av den offentliga sektorn samt till hushåll med låga inkomster (folk som köper premieobligationer i små mängder). Då skulle Sverige bli nästan helt skuldfritt, över natt. Vilket vore bara bra, eller hur?

PC

Jag vill läsa mer om ekonomi.